Det är slutet av november, ändå poppar festivalerna upp som svampar ur jorden. På Cirkus i Stockholm vigs helgen åt Cornelis Vreeswijk medan klubbarna i Göteborg sammanstrålar i ett enda Viva Sounds. Själv beger jag mig också till Göteborg, men istället till Aftonstjärnan där Kakafon Records firar femtonårsjubileum med en hejdundrande tredagars tittskåpsfestival.
Kakafon Records är ett musikerdrivet skivbolag med fokus på visor, världsmusik och poesi grundat 2010 i Göteborg av Livet Nord, Gunnar Källström, KG Malm och Lucas Stark. Första albumet var 14 visor på fastande mage med Gunnar Källström & Fridens Liljer och så sent som i fredags släpptes Pojken i vindstrappan med Niclas Abrahamsson – bolagets sjuttiofjärde släpp. En krokig och brokig historia, hoptryckt till tre händelserika kvällar. Två-tre låtar var av så många som möjligt av bolagets artister, både nere i det mysiga kaféet och uppe i den flådiga salongen med KG Malm och Maja Heurling som kvällens ciceroner.
Med två album i ryggen och jazzpianisten Axel Liljedahl bredvid sig inleder Dina Grundberg från Ljungskile torsdagskvällen. Smakfulla, vardagsnära jazzvisor om självtvivel, skam, ilska, egomissbruk och känslan av att vara otäckt överkänslig. Hon berättar om Tinder-killars tendens att försvinna, om att det nog är dags att flytta ut och om hur hon blev så nervös av att spela med Bohuslän Big Band att hon blödde ner alla notpapper. Sådär som det kan bli när man är otäckt överkänslig – eller helt enkelt bara människa.
Med finlandssvenskt svårmod, undertryckt dramatik och en distad halvakustisk gitarr tar Helsingforssonen Jonathan Hilli över kaféscenen. En misärens mästare som till ödslig industritango, undervattensmusik och smäktande nyårsballader krossar sitt sista hjärta bland rhododendronbuskar och olåsta cyklar. Ett hypnotiskt vaggande vemod som får tiden att stå still. Röken slickar väggarna och håret reser sig längs mina armar. Förtätat, fängslande och tidlöst. Sånger att brinna till.
I en sofistikerad förening av kammarmusik, konstmusik och poesi inviger sopranen Klara Ahlersten (Mumriq) och pianisten Harald Svensson (EGBA, Fläsket Brinner, Resa) ovanvåningens salong. På vårens album Mitt liv tonsattes bland andra Emily Dickinson, Ebba Lindqvist och Rainer Maria Rilke i en dramatiskt sövande finstämdhet. Ikväll sjunger Klara uteslutande på spanska. Uttrycksfullt och elegant och trots att jag knappt förstår ett ord känner jag precis vad hon menar. Ändå märker jag hur jag med jämna mellanrum zonar ut, hur kompetent och välskött det än är. Kanske just därför.
Med ett självklart lugn bara lång livserfarenhet kan ge tar vissångaren Karl Heldal från Oslo över scenen. Ostörd och trygg bland ljudhaverier och diverse mobilsignaler från publiken. Med klart gitarrplock och ett harmoniskt melodisinne som för tankarna till Finn Kalvik är han en tröst i mörkertider. Någon att ty sig till när hösten bråkar utanför och kriget rasar i Ukraina och Palestina. Naken med kläderna på. KG minns när han fick se Karl för 19 år sedan, rördes till tåtar och möttes i en kram av främlingen bredvid. Kramen fortsatte och idag kan han kalla henne sin fru. Jag förstår honom precis.
Är det jubileumsfestival så är det. När Karin Boye fyllde 120 år den 26 oktober 2020 firade Petra Haraldson (Grå, Livets Orkester) och Camilla Åström (Kaja, Midvintervaka, Kompanjonerna) med egna tonsättningar på albumet Vapenlös. Petras varmt skånska alt och varsamma piano möter Camillas dramatiska dragspel och skinande sopran någonstans i drömska tangor och stilla vemod – lika svävande luftigt som pålitligt jordat. Allra starkast när Petra landar i en chosefri innerlighet inte långt från Tekla.
Nere i kaféet vankas grekisk afton med den göteborgska folkkvartetten Pireus. På deras enda Kakafon-släppta skiva översattes traditionell rebetika till svenska, ikväll sjunger sångerskan och slagverkaren Maria Stellas (Ale Möller, Tetra), gitarristen Jakob Brandqvist (Emil Brandqvist) och bouzoukisterna och tzourasisterna Robert Fölsch (Alruna) och Niklas Benetos uteslutande på grekiska. Mustiga folksånger från stökiga hamnkvarter om smuggelfartyg, arabiska blommor och vännerna nere i dödsriket. Udda taktarter, hypnotiskt groove och ornamentaliska melodier – och just när det börjar kännas som rena grekiskan förvandlas hela Aftonstjärnan till en enda danskurs i hasaposerviko.
Lite mer stillsamt blir det när den eldiga sångerskan Marianne Holmboe (Qiyans Krets, Sumer, Kofia) från den arabiska delen av Norge möter gitarrvirtuosen Emil Pernblad (Jon Denman, Spiri, Puentes) i en poetisk, svävande flamencoskrud. Trollbindande och temperamentsfullt, även när ekvilibrismen skapar distans, i en dramatisk suggestivitet som för tankarna till ett mer salongsmässigt och spansktalande Savage Rose. Eld och frihet.
På senaste albumet Plåster (2025) hämtade Axel Sondén inspiration från sitt civila yrke som sjuksköterska, ikväll berättar han om helt andra saker. Till vimsigt gitarrplock och Johan Ludvig Rasks (Amanda, Cap Outrun, Air Raid) följsamma cajón bjuder han på deppmuntra visor på tyken göteborgska om ensamdejter, bortsprungna katters relation till Västlänken och hur lösningen på problemet med arga män helt enkelt är att låta dem dansa vals. Saker som ingen annan ens kommer på tanken att skriva om. Lika fyndigt som avigt och till dubbla tonartshöjningar exploderar hela salongen i hejdundrande armkroksallsång.
Kakafons senaste släpp – Niclas Abrahamssons andra album Pojken i vindstrappan – släpptes för mindre än en vecka sedan och måste förstås få plats en kväll som denna. Sedan familjeporträttet Låtar i livets närhet (2023) har tonen blivit ruffigare och tillsammans med Karl Fimmerstads (Amanda, Lovisa Hagström) sordinerade trumpet, Lars Sjöstrands fläskiga bastuba och Johan Ludvig Rasks fantasirika slagverk kläs de i grunden traditionella visorna i smutsigt New Orleans-brass. Vilda uppväxtskildringar om godisstölder, brottningsmatcher, skolpoliser och porrblaskor i sjuttiotalets Lidköping. Bara för att i nästa stund bjuda upp skivbolagsdirektör Livet Nords (Kaja, Irrbloss, Livets Orkester) dramatiska violinquinton i det ödsligt klaustrofobiska titelspåret.
Någonstans mellan en trasig vevgrammofon och en urspårad trettiotalsvarieté river den rafflande swingkvartetten Swing Tarturo salongen på ovanvåningen – åtminstone för ikväll. Med den karismatiska sångerskan, slagverkaren och leksakstrombonisten Julia Stokes i fronten är det svårt att sitta still i bänkarna till Kristoffer Aleheds (Kvintetten Som Sprängdes, Klabbes Bank, De Stora Hattarna) eldiga tromboner, Anton Stokes (Litmus) akustiska gitarrer och Johan Bengtssons (Cats & Dinosaurs, Maud Lindström, Midnattsorkestern) ostyriga kontrabasgångar. Förtätat, frenetiskt och fullkomligt besinningslöst om allt från arbetslöshet, magont och tandvärk till exem och uppätna kakor. Cirkus Tarturo!
Nere i kaféet avrundar den lekfulla avandgardjazzkvartetten Dan Hellström & Naturligt-Vis femtonårskalasfestivalens första dag. Med naturen som musa och fond låter de vadare, kålhuvuden och dubbelbeckasiner mötas i ett paradisförsök någonstans mellan Harry Martinsson-tolkningar och den felande länken mellan Povel och Mikael Ramel. Debutalbumet släpps först i februari men det råder ingen tvekan om att pianisten och kapellmästaren Dan Hellström (Skrotbandet, Gunnar Danielsson, Olle Niklasson), sångerskan Linda Hellström, kontrabasisten Niss-Kerstin Hallgren (Kammarorkester, Ingvar Örner, Stella) och slagverkaren Vanja Holm (Kurt Olsson, Salamander, Nordisk Kvinde Big Band) är ett rutinerat gäng med det spralliga barnasinnet kvar. Ett brokigt sällskap som, trots en ansenlig medelålder, bådar gott för skivbolagets framtid.
Jag rumlar ut ur Aftonstjärnan. Det ena uttrycket efter det andra har avlöst varandra i en sådan fart att jag knappt hinner med. Ändå är det bara en försmak för vad som komma skall under resten av helgen. Än så länge är det bara torsdag och imorgon väntar allt från murardrömmar, broderier och androgyna lekar till kalejdoskopiska alternativorkestrar och gamla progglegender. Quelle Kakafoni!
