Behind the Bars är intervjuserien av musiker, för musiker – där vi släpper in läsaren bakom kulisserna i låtskrivandets värld. Genom samtal om melodier, texter, teorier och influenser möter skribenten Donnie O’Doyle artister som delar med sig av sin kreativa process och passion för musikhistorien. Det här är del 2.
The Joy är en femmannagrupp från Hammarsdale i Sydafrika som med sina storslagna a cappella-arrangemang banar väg för en global uppskattning av traditionell zulumusik. Genom att lyfta den klassiska isicathamiya-stilen till den internationella scenen för de en musiktradition med djupa rötter in i samtiden.
För sin svenska livedebut kliver The Joy ut på den solbelysta Höjden-scenen på Way Out West i Göteborg, en varm augustieftermiddag 2025. Trots att de befinner sig långt från hemlandet är gruppen fast besluten att hålla fast vid sina rötter – att alltid hedra den kultur och det musikaliska arv som format dem.
Att föra isicathamiya till en världsarena är ingen enkel uppgift, och jag var nyfiken på hur dessa unga musiker lyckas modernisera sydafrikansk folksång utan att förlora dess själ. Jag mötte The Joy bakom scenen före deras spelning på Way Out West för att prata om musikaliskt ursprung och låtskrivande. Duzie – gruppens alt och mest bekväma engelsktalare – tog naturligt rollen som talesperson.
Hur har ni lärt er att hålla en så perfekt balans och EQ i harmonierna, även utan mikrofoner eller mixer?
Duzie: – Vi har egentligen aldrig studerat musik. Vi växte upp i kyrkan, så vi lärde oss våra harmonier under gudstjänsterna. Jag skulle säga att det är vårt sätt att repetera tillsammans som gör att vi förstår hur vi ska låta när vi spelar in eller uppträder.
The Joy utvecklade som sagt sin musikalitet i kyrkan – i stora, torra rum där örat snabbt lär sig höra nivåer, balans och klang. Det var där de byggde upp sin känsla för pitch och dynamik, vilket idag gör att de kan sjunga perfekt balanserat även utomhus, utan förstärkning eller in-ear-monitorer.
Ni använder ofta soloröst tillsammans med kör, och turas om att sjunga lead. Det skapar en väldigt levande lyssningsupplevelse. Hur viktigt är solot i er musik och i traditionell zulumusik?
Duzie: – Jag skulle säga att det gör en enorm skillnad att ha ett solo. Körsången förmedlar visserligen budskapet genom upprepade fraser, men solisten – han predikar, kan man säga. Han förklarar låtens budskap och berättar själva historien.
Traditionella sydafrikanska sånger bygger på berättande. Kören lägger den rytmiska och emotionella grunden genom sina repetitiva harmonier, medan solisten – likt en predikant – leder berättelsen framåt och förmedlar dess mening.
Ni är alla otroligt skickliga sångare. Hur har ni utvecklat era röster och hållit dem i så bra form under karriärens gång?
Duzie: – När vi växte upp hade vi egentligen ingen metod. Vi träffades bara och sjöng. Men med tiden märkte vi att rösten förändras, så vi började ta hjälp av en coach och några lektioner. Men i traditionell zulusång finns inga röstcoacher – allt kommer direkt från hjärtat.
The Joys rötter är ödmjuka. Deras sångteknik har formats inte genom skolning, utan genom den dagliga, gemensamma handlingen att sjunga tillsammans. Även som professionella artister står de kvar i traditionen av gemenskap, tro och ren sångglädje.
Föredrar ni att sjunga helt a cappella, eller med instrument? Och hur ser ni på att lägga till elektroniska ljud och beats i era nyare låtar?
Duzie: – Vi gillar instrument, absolut. Vi börjar använda dem mer nu, eftersom våra jämnåriga lyssnar på musik med instrument. Så vi försöker anpassa oss till den ljudbilden – men egentligen föredrar vi att sjunga a cappella, för det är så vi växte upp. I kyrkan fanns inga instrument.
Förra året uppträdde ni på Coachella, på huvudscenen tillsammans med Doja Cat. Från Hammarsdale till en så kommersiell miljö – förändras känslan av att sjunga då?
Duzie: – Inte alls. Ge oss fem mikrofoner och en stor scen, så gör vi exakt samma sak som på en liten.
Är ert mål att framföra klassisk zulumusik för en världspublik, eller vill ni skapa moderna versioner av traditionella sånger?
Duzie: – Vi skriver våra egna moderna versioner. På vårt första album gjorde vi just det – vi tog traditionella zululåtar och tolkade dem på vårt eget moderna sätt.
Hur mycket skiljer sig era versioner från de traditionella?
Duzie: – Väldigt mycket!
Kan du utveckla det?
Duzie: – Förr förstod man inte riktigt skillnaden mellan olika harmonier. Man sjöng bara det som kom till en, ofta unisont. Nu har vi lärt oss att rösterna ska ha olika stämmor. Så när vi gör en låt ser vi till att ha fem olika harmonier – och sen lägger vi till en lead. Det fanns inte förr i tiden.
Hur viktigt är det att sjunga på zulu och att bära med sig sin kultur när ni gör musik för en global publik?
Duzie: – Vi är fria att sjunga på vilket språk som helst, men det måste finnas minst 20 % zulu i låten. Vårt huvudmål är att sprida vår kultur och vårt språk över hela världen.
