Kanske är det som att svära i kyrkan men jag har alltid sett Bob Dylan som USA:s svar på Evert Taube. En ikon jag aldrig helt fått grepp om men vars avtryck på det som format mig, minst sagt, inte går att blunda för. Ofta är tolkningarna mer intressanta än originalet och när den sundsvallska nyproggkvintetten Gibrish kommer till Medley i Malmö med föreställningen I spåren av Dylan beger jag mig helt sonika dit.
Under pseudonymen GRIM smyger den numera Malmöbaserade Nyköpingssonen Alvin Blomberg (Pwned by Gravity) igång kvällen. En sårbar singer/songwriter som, med sin uttrycksfullt nasala stämma, slitna nylongitarr och ömsinta berättelser, för tankarna till en tidig Dylan. Åtminstone en kväll som den här. Inte minst i den innerliga tolkningen av “You’re A Big Girl Now” och det kärva munspelssolot i den ännu outgivna “Ending”. Men mest är han sin egen. Det lika svävande som flyhänta fingerplocket i diverse öppna stämningar och sättet han hänger på stavelserna så varje ord blir sant, trots att han inte sjunger på modersmål. Kanske allra tydligast i den varma skildringen av det trivsamma gamla stamhaket “Jill’s Café”. Mysigt helt enkelt.
“Come gather ‘round, people, wherever you are!” ropar Christer Suneson (Jezebel, Vadå) i en megafon medan han smyger på oss bakifrån. Endast uppbackad av Tomas Östenssons vilsamma elgitarrslingor och Klas Ullerstams (Timotej, Bastard, Wildwood) varma dragspel i lugnt svävande versioner av “The Times They’re A-Changin’” och “Don’t Think Twice, It’s Alright”, innan resten av Gibrish ansluter. Christers väsande, teatrala utfall i fronten möter Tomas varma elgitarrer, Nils Hovlings (Jessica Falk, Emil & the Estatics) stabila basgångar, Erik Gunnarssons (Iggesundsgänget, Engmans Kapell, Wanda Jackson) nyckfulla trummor och multiinstrumentalisten Klas Ullerstam på munspel, dragspel och diverse klaviaturer i en brokig smältdegel av träskrock, svampblues och svävande pantbanksballader.
Såväl gamla klassiker som mer oväntade låtval i personliga arrangemang. Men i dessa andrahandssånger får gangstertangon, ökenbluesen och den skrottyngda kabaretindustrin som annars kännetecknar Gibrish stå tillbaka för ett mer traditionellt gubbalunk. I den ödsliga rysarballaden “Man In The Long Black Coat”, den skoningslösa tillrättavisningen “Ballad Of A Thin Man”, den aviga industribluesen “Meet Me In The Morning” och den storvulna powerballaden “Not Dark Yet” blixtrar det förvisso till men oftare än så framstår Gibrish ikväll nästan som ett coverband bland andra. Jag funderar länge på vad jag egentligen förväntat mig och i samma stund jag tycker mig se en glimt av Gerhard Hoberstorfer i Christers ansikte slår det mig: hade de inte bara tolkat, utan även översatt Bob Dylan, hade Gibrish haft goda förutsättningar att skapa något lika personligt som det Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan gjorde med Tom Waits. Var blev “Chaufför” (“Señor (Tales Of Yankee Power)”) från andrahandssångsalbumet I landet lagom (2018) ens av?
Men det är klart. Man behöver kanske inte uppfinna hjulet varje gång. Mellan låtarna läser Christer ur den gamle nobelpristagarens memoar Memoarer (Chronicles) (2004) i översättning av Mats Gellerfelt. En levande levnadsskildring om drömmar, vardagsliv och att inte orka med bilden av sig själv. Om att födas under andra världskriget, bli talesperson för en generation man inte känner sig hemma i, lämna ungarna på skolan och drömma om ett hederligt nio-till-fem-liv. Men också lika mycket om Robert Johnsons spöke, ljuset i fackföreningsorganisatören Joe Hills ögon och hur Hank Williams angav reglerna för poetiskt låtskrivande.
Och kanske är det där kvällen egentligen hör hemma. Inte i strävan efter att förändra hela världen eller säga något som inte redan sagts, utan i att hämta kraft och inspiration från gamla förebilder och hitta sin egen plats i det. Att andas. Och att, åtminstone för en kväll, stå ut med världen så som den beter sig. Inte styrd av någon gud, men inte av djävulen heller. Ett sätt att orka vidare ett litet tag till. The times they are a-changing.
