Med trettiotvå års mellanrum mellan debutalbumet …och stora havet (1989) och uppföljaren Äntligen borta (2021) är Jakob Hellman inte särskilt främmande för att ta god tid på sig. Kvällens konsert, ihop med Love Rönnlund på Slagthuset i Malmö, skulle egentligen gått av stapeln redan i våras – hela turnén rentav. Men med det svåra tredje albumet Slutet gott pinfärskt i bagaget (vinylen hann ikapp först i mitten av turnén) är han oväntat i synk med sin samtid.
Med ett debutalbum som allmänt vedertaget räknas som förra millenniets bästa svenska skiva kan man få skrivkramp och prestationsångest av mindre. Den sensitiva Vuollerimsonen slog sig istället till ro i Malmö som bagare på Pågensoch trots sporadiska samarbeten med Alf Hambe, Magnus Ekelund och Säkert! dröjde den där skivan. Även om det länge ryktades om att en var på gång ihop med Mattias Alkbergs band Nerverna, en annan ihop med Eggstone. Efter medverkan i Så mycket bättre (2020) kände han att det fick räcka med prestationsångest. Vad spelar det för roll om det kan mäta sig med …och stora havet? Det är ju ändå bara musik. Och visst är Äntligen borta en något splittrad och ofokuserad samling mogna popbagateller, introspektiva levnadsgrubblerier och psalmer, men viktigare än så var att Jakob Hellman var tillbaka. Utan skrivkramp, övertänkande och påträngande mytbilder. Bara fyra år senare, med den mer sammanhållna uppföljaren Slutet gott, har han nästan lärt sig landa
Kvällen inleds av den stockholmska visnihilisten Love Rönnlund som inte ens var född när …och stora havet såg dagens ljus. Med en magnetiserande närvaro, teatrala utfall och ömsint nylonplock – uppbackad av pianisten Jonatan Lundberg (Mattias Alkberg, Ellen Sundberg, Ellinor Brolin) – besjungs allt från hästtjejers ridvanor till flyttfåglar och mellanmjölk. Visst ser han ut som en poet? Alltid lika skört andäktig som finurligt förförisk och burdust burlesk. Mitt emellan sopor och societet. Mitt emellan Torbjörnius Arro Förbergersk absurdism, Lars Demianska teatervalser och Hasse å Tage-doftande jazzelegans. Enligt egen utsago ser han sig själv någonstans mellan Joni Mitchell och Frank Zappa, själv påminns jag snarare om tidiga Carl-Johan Vallgren, Dan Fägerquist och Stefan Sundströms mest lågmälda stunder. Han är mycket, men inte sällan sin egen. Tragikomisk, misärmunter, smakfull och intelligent. Fullständigt tagen ur sängen blir jag nästan arg på mig själv för att inte ha upptäckt honom tidigare. Teater, känns det som. Spritt språngande briljant!
Med en hälsning till Peter Pan, Tingeling och Kapten Krok tar Jakob Hellman (Ampère) emot världen med jordklotseposet “Landet nånstans”, nästan som en humanistisk psalm. Jakob har fyllt 60 år och släppte sin första skiva en och en halv vecka innan jag föddes men han är också en pojke som vägrar att bli stor. En pånyttfödd artist – lillgammal, nyfiken och naiv. Bara med en aning mer livserfarenhet och lugn i kroppen än den nervöst rastlösa yngling som en gång i tiden skakade om hela popvärlden. Och kanske allra mest sig själv.
“Alla gitarrer ville vara med och då får de det” säger Jakob och låter dem vara just det. I tur och ordning. Både akustiska och elektriska gitarrer i ett stadigt popdriv präglat av Elvis Costello-inspirerade ackordrundor, varma falsettkörer och kvällens hårdast arbetande musiker Jonatan Lundbergs ringande pianon och gnistrande synthfanfarer i spetsen. Tillsammans med Joel Lindbergs (Kapten Kid & Det Oändliga Sommarlovet) stadiga basgångar, Niklas Lindströms (Joel Segerstedt) lediga trummor – stundtals med klubbor – och Erik Zettervalls (HEX-Dr., Kitok) fogliga gitarrer – stundtals med e-bow – är det tydligt att konserten rymmer tre eror. Klassikerna, limbot och återfödseln.
Med gamla ungdomssynder som gräsmattefilosofiska “Vackert väder”, det euforiska vårtjutet “Vintern dör”, skilsmässodryparen “Tårarna” och friendzonejazzen “Vara vänner” är det inte svårt att förstå varför …och stora havet gjort ett så outplånligt avtryck i svensk musikhistoria. Men även om Slutet gott aldrig kommer förändra världen på samma sätt är det i all sin anspråkslöshet inte heller långt efter. Ikväll griper den ömsinta Säkert!-flirten “God morgon”, den avskalade föräldrahymnen “Du får inte va oförsiktig” och redan nämnda “Landet nånstans” nästan hårdare tag om mig än eviga kioskvältare som “Hon har ett sätt” och Peggy Lejonhjärta-förebådaren “Allt jag vill ha”.
“Vi ökar farten, det är ändå fredag!” ropar Jakob, river av den livsfilosofiska powerpop-roadmovien “Tåg” och glömmer för ett ögonblick att det faktiskt bara är torsdag. Ändå är det i det varma, eftertänksamma lugnet dagens Jakob Hellman är som mest rotad. Där – i den asocialt extrovertes signaturmelodi “När jag går in nånstans och känner mig utanför”, i den drömmande bröllopssången “Måste va lycklig nu” och i den hudlösa begravningshymnen “Jag kan inte säga hejdå till dig” – får jag nästan omvärdera hela limboplattan Äntligen borta. Det känns som liv, det luktar vår. Jakob Hellman är äntligen borta. Slutet gott, allting gott.
