I skiftet mellan 2002 och 2003 köpte jag Melody Clubs debutskiva Music Machine, och plattan snurrades sedan flitigt på korridorsfester i 2000-talets början. Faktum är när jag nu lyssnade på just debutskivan inför kvällens spelning så håller den fortfarande hög nivå. Efterföljande skivor höll inte riktigt samma klass och någonstans här gick man vilse med spelningar på Rix FM-festivaler och även Melodifestivalen. Något som fick bandet att tappa i relevans för mig. Men när bandet för en tid sedan annonserade att man skulle återförenas för ett gäng spelningar 2025 kände jag ändå att det här kunde ge något. Och jag fick rätt!
Göteborg och Pustervik förärades med två spelningar där i alla fall fredagens spelning var slutsåld. Jag såg dem på torsdagen som nästintill måste varit slutsåld den med. Kön ringlade sig lång när jag kom fram någon timme före avsatt tid och det var uppenbart att fler ville uppleva 2000-talet på nytt.
Inledande ”Stranded Love”, en av första skivans bästa spår, sätter tonen direkt. Frontmannen Kristoffer Östergren ser inte ut att ha åldrats nämnvärt på de dryga 25 år som passerat utan rör sig obehindrat över hela scenen. Man accelererar med ”Covergirl” och ”Destiny Calling” innan setet tappar i tempo med ett gäng något överflödiga låtval. Bland annat märkliga discolåten ”Fever, Fever”. Men man hämtar snabbt upp det igen med ”Wildhearts” och framför allt genombrottssingeln ”Palace Station”. Kristoffer berättar före framförandet om historian bakom just den låten. Det var den första låt man spelade in och skickade runt till ett gäng olika skivbolag som samtliga refuserade den och menade att den inte höll. Först när bandets gode vän Ola Salo övertygade The Arks skivbolagsboss Klas Lunding att han måste signa Melody Club hände det.
”Palace Station” är verkligen en hit och hela Pustervik är med på noterna. Härifrån är det spikrakt uppåt, och även om jag är något kluven till glitterglättiga ”Boys in the Girls Room”, fungerar den väldigt bra på Pustervik en kväll som denna. Men desto gladare blir jag av efterföljande ”Let’s Kill The Clockwork” som blir en av kvällens höjdpunkter. ”The Only Ones”, ”Baby” och ”The Hunter” är samtliga rent publikfrieri innan det är dags för kvällens enda extranummer, första skivans kanske största hit, ”Electric”. För ett band som inte turnerat på många år kan man kanske ha synpunkter på längden på spelningen, samt kvällens låtval (jag saknar exempelvis ”Angeleyes” och ”Colours”) men när konserten är som allra bäst har jag svårt att säga om det är 2025 eller 2003.
