Behind the Bars är intervjuserien av musiker, för musiker – där vi släpper in läsaren bakom kulisserna i låtskrivandets värld. Genom samtal om melodier, texter, teorier och influenser möter skribenten Donnie O’Doyle artister som delar med sig av sin kreativa process och passion för musikhistorien. Det här är del 1.
En sval höstkväll i öknen vid Joshua Tree, utanför Los Angeles, sitter Pearl Charles i en olivgrön soffa med sin Gibson Hummingbird i famnen. Inte långt därifrån antecknar Michael Rault idéer i ett block, med cigarett i handen. Väggarna pryds av orange- och gulmönstrad tapet, golvet täcks av blodröd heltäckningsmatta, och hela rummet andas 1974.
Pearl Charles och hennes band är artister som växer fram ur den samtida countryrock-scenen i Los Angeles. Med influenser från Fleetwood Mac, Eagles och Joni Mitchell sjunger Pearl mjukt, med en mognad bortom sina år – som om hon minns en tid hon känner väl, men aldrig själv fick uppleva.
Runt henne snurrar ett analogt, svängigt ljudlandskap: stålsträngade gitarrer som klirrar, varma fuzziga elgitarr-riff, funkiga 70-tals-synthar och tajta trumgrooves – tamburiner och bongos inkluderade. Pearl skriver alla sina låtar själv, på piano eller gitarr, ofta tillsammans med Michael Rault, hennes gitarrist och partner. Michael är främst gitarrist och ljudtekniker, med känsla för fängslande refränger och förmåga att förvandla idéer till färdiga låtar. Hans diskreta men smakfulla gitarrsolon på ES-335 och djupa basstämmor i bakgrunden är avgörande delar av det psykedeliska Pearl Charles-soundet.
Naturligt nog blev jag nyfiken på vilka dessa två är, hur de bygger sina musikaliska världar och varifrån Pearls låtskrivarkunskap kommer. Jag träffade Pearl och Michael efter deras spelning på Pustervik i Göteborg den 7 augusti 2025, som en del av Way Out West-festivalen. Här är vad de berättade.
Jag börjar med att fråga Pearl Charles om deras tydliga 70-talsljud och estetik. På låtar som “City Lights”, med discoinspirerade stråkar och mjukt funkiga trummor som bär upp Pearls mjuka, eteriska sång, är epokens inflytande omöjligt att missa. Inte på ett kitschigt eller nostalgiskt sätt, utan som ett genuint musikaliskt uttryck som känns som det kunde ha funnits på riktigt i ett svunnet årtionde.
– Alltså, vi försöker verkligen. Vi spelade in min senaste skiva med bandspelare. Så vi använder mycket vintageutrustning […] Jag tror det märks i produktionen också. Det är ju en era med så klassiskt låtskrivande och också väldigt coola experiment, där man blandade allt möjligt, säger Pearl om musikens guldålder på 60- och 70-talet.
” Det är ju en era med så klassiskt låtskrivande och också väldigt coola experiment, där man blandade allt möjligt”
Pearls nya album “Desert Queen” är inspelat med vintage analog utrustning, bland annat en Sennheiser 441-mikrofon från 1972 – känd från artister som Stevie Nicks och Marvin Gaye. De spelar in på band i sin studio i Joshua Tree, Taurus Rising Studios – långt ifrån Hollywood Hills, men aldrig helt utanför dess inflytande.
Pearl berättar ofta mystiska men samtidigt bekanta historier i sina låtar, och fångar en dimmig, längtansfull känsla som flyter genom hennes varma, retrodoftande ljudbild.
Jag frågar:
– Brukar du skriva en dikt först och sedan sätta musik till den? Hur brukar inspirationen till texterna komma?
– Jag skriver ständigt ner saker. Oavsett om det är något jag hört någon säga, eller en slumpmässig idé som bara dyker upp… Och ibland kommer texten tillsammans med musiken, och det är alltid det bästa. Men ofta har jag en idé utan att riktigt veta vad den betyder, bara att den är värd att utforska.
Pearl lyfter också fram den kreativa roll som Michael spelar när hon utvecklar sina texter. Hon berättar att han ofta hjälper henne att förstå eller förtydliga bilden i de verser hon skriver. Michael, i sin tur, försvarar ödmjukt att Pearl ofta skriver fantastiska låtar helt själv.
– Jag tycker bara att Pearl ibland kommer med en hel låt färdig, som “Middle of the Night” på nya skivan. Hon hade nästan allt klart och spelade upp den för mig på piano och sjöng nästan hela låten, säger Michael.
Pearls kinder får en lätt rosig ton när han säger det. Kärleken mellan de två är diskret och stillsam, men stark och inspirerande. Paret verkar balansera både sin relation och sitt musikaliska samarbete på ett imponerande sätt – även mitt under en internationell turné. Jag noterar det tyst för mig själv och fortsätter intervjun.
“Hon hade nästan allt klart och spelade upp den för mig på piano och sjöng nästan hela låten”
Jag vill veta mer om hur Kaliforniens rika musikhistoria har påverkat Pearl Charles som låtskrivare. Pearl föddes och växte upp i Los Angeles, en stad som kryllar av musik – från rock’n’roll och country till funk, punk och metal. Hur har det format Pearls sätt att skriva låtar och utveckla sin konstnärliga vision?
– Det finns liksom en undermedveten koppling. Jag växte upp bara några kvarter från Laurel Canyon och drogs helt naturligt till den musiken. Ingen sa till mig att “det här är musiken från din stad” eller något sånt. Men alla banden du nämnde har ju haft sin tid i Laurel Canyon. Så, vare sig man vet det eller inte, finns det där – under ytan.
Paret pratar också om hur musikscenen i LA ser ut idag – något som ofta lämnar mycket att önska för fans av klassisk 60- och 70-talsrock. Även om bra analoga rockband är få i dagens Los Angeles, utkonkurrerade av copycats på jakt efter kändisskap, försäkrar Mike att det fortfarande händer mycket spännande i staden. Med en stadig ström av begåvade sångare, musiker och låtskrivare finns en kreativ energi kvar som håller LA:s rockscen levande.
– LA har fantastisk musik, otroligt skickliga musiker, och vårt band består av folk från hela världen. En av våra trummisar, Garrett Ray, spelade mycket på den här skivan. Hans pappa, Gary Ray, var en 70-tals-trummis i LA som spelade med Jesse Ed Davis, som i sin tur spelade gitarr för Jackson Browne… Det finns en verklig, påtaglig koppling när man hänger i LA. Du träffar folk som säger: “ja, min pappa spelade med Leland Sklar och Russ Kunkel, de är hans polare, jag växte liksom upp med dem” förklarar Michael.
– Människor som Garrett Ray är otroligt skickliga musiker, eftersom de vuxit upp i en värld av studiospel och fantastisk skivproduktion – och dessutom med en äkta koppling till LA:s musikhistoria, vilket betyder mycket för oss, säger Pearl.
– Folk borde bli lite mer medvetna om att de här musikerna fortfarande finns – och att de är galet bra och skapar riktigt spännande musik. Kom och häng!
