Efter 2009 års upplaga av Way Out West skvallrades det om en trollbindande spelning i en fullsatt Annedalskyrka. Den då okända mästaren Anna von Hausswolff uppmärksammades därefter med råge, och är idag en av våra mest allenastående artister. Hennes kraftfulla och suggestiva värld väcker den mest brokiga skara av känslor; det är ett konstnärligt uttryck som genom sin rika och mångfaldiga proveniens nästan skummar över, och man kuskar själsligen runt mellan allt från Mozart, Bröderna Lejonhjärta och Kate Bush, till 80-talets postpunk och psalmlika landskap.
Kanske beskrivs musiken enklast (vilket hon själv varit inne på) som en slags ursinnig begravningspop, i gotisk kostym om man så vill. I kontrast till musiken står hennes timida personlighet, vilket gör henne till något av ett enigma, eller låt säga en sakralt hemtrevlig pophäxa.
Någon sa en gång lite roligt ungefär att det var synd att Tom Waits blev inlåst i verktygsboden någon gång i början på 80-talet. På samma sätt skulle man kunna skoja om att det var synd att Hausswolff, efter det exempellösa och poppiga debutalbumet Singing From The Grave (2010), gick in kyrkosalen för att aldrig komma ut igen. Liknelsen skulle förvisso halta något i och med att den efterföljande skivan Ceremony (2012) – med dess flagranta popstrukturer – också är bland det bästa som uträttats i svensk musikhistoria.
Utan att på minsta sätt förringa de rafflande ljudkonstiga expeditioner hon gett sig ut på från och med skivan The Miraculous (2015), tänker jag mig att vi är många som har trånat efter att Hausswolff ska återfå lusten och intresset för poppen. Nu framstår emellertid det nya verket ICONOCLASTS på många sätt som en slags syntes av hennes musikaliska katalog (med undantag för vissa jazziga och punkiga inslag), men de poppiga elementen är otvivelaktigt tillbaka.
Att Iggy Pop har den äran att vara med på låten ”The Whole Woman” vittnar också om den position hon numera intagit på den internationella musikscenen. I ett samtal mellan Iggy och Hausswolff ger hon själv uttryck för hur hon den här gången önskade återknyta till ett mer renodlat och poppigt ursprung:
“I think I wanted, with this album, to stay a little bit true to who I was at the beginning of my musical career and what sort of music I was interested in, aside from all of the rock and experimental music. When I started playing music, it started with me and my sister and our friend. We were singing together. It was a lot of R&B, a lot of soul, a lot of pop.”
ICONOCLASTS är helt klart Hausswolffs bästa skiva sedan Ceremony. Den präglas som sagt delvis av oväntade jazziga stråk (pax att stå längst fram om hon spelar ”Struggle with the Beast” på Fållan i december), ett välkommet bidrag som visar sig vara kongenialt med det högtidliga ljudlandskapet i övrigt. Och i början av ”Stardust”, när den dammigt distade basgången utbryter, är man nästan tvungen att försäkra sig om att den frijazzigt djuriska rock’n’roll-akten Viagra Boys inte har smugit sig in på låtlistan.
Men det kanske bästa med denna hausswolffska poprenässans är på vilket sätt sången får ta plats igen. I låtar som ”Facing Atlas” sjunger hon med precis den gudabenådade intensitet som en gång knäckte publiken i Annedalskyrkan; en närvaro som får lyssnaren att bitvis lätta ankar från det värdsliga, och likt Anna själv, bänka sig och stanna i kyrkosalen för gott.
[Year0001, 31 oktober]
