Bakifrån DJ-båset på Grand i Malmö hälsar Richard Schicke välkomna. Efter ytterligare sju års tystnad är Malmös mest sporadiska band Björns Vänner tillbaka. Kvällen till ära släpps All tid i världen, bandets fjärde eller femte album (beroende på hur man räknar). Om Richard får säga det själv är han väldigt glad i skivan och beskriver den som en “varm och djup skiva som hänger ihop fint”.
Vid seklets början sprang de såta vännerna till Björn Ericksson runt längs Malmös kullerstensgator med sina absurdistiskt detaljrika dagboksanteckningar om dokusåpor, finniga tonårsminnen, kvinnor på glansiga blad, osäkerhet och turankor. Någonstans mellan Torsson, bob hund och Svensk Pop i en hemvävd kompott av Konsum, Folkets Hus och det Malmö som ännu inte blivit särskilt världsvant. Ett gäng bortkomna losers som inte riktigt passade in någonstans och just därför blev fullständigt relaterbara. Det kunde ju varit du och jag.
Mitt i alltihopa flyttade Richard till England för att plugga Alexanderteknik och översätta undertexter och japansk manga. Låtarna fick ett eget liv och när han sen vaknade tio år senare med comebackalbumet Ni har stulit våra drömmar (2014) hade de lite ofrivilligt blivit ett kultband. Idag släpps fjärde eller femte albumet All tid i världen och förutom Richard Schicke på sång och gitarr består bandet av elgitarristen Tias Carlson (Christian Kjellvander), pianisten och organisten Markus Slivka (Thirdimension, Emil Jensen), basisten Conny Fridh (David & the Citizens, Emerald Park, Det Enda B.la) och trummisen John Bjerkert (David & the Citizens, Den Svenska Tystnaden, Det Enda B.la), Dagen till ära förstärkta av multiinstrumentalisten Andreas Sjögren (Slug Mass, Liberator, Quit Your Dayjob) på tenorsax, synth, akustisk gitarr och diverse slagverk. Mellan varven hälsar även körsångerskan Nina Sigurd (OLD) och trumpetaren Jens Nordin (Vit Päls, Lymland) på. Det är ju trots allt kalas!
Är det släppefest så är det och som första akt framförs hela nya skivan i sin helhet. Tio låtar om sjukdomar, anknytningsmönster, självmordstankar, ensamhet och ironin i att när lyckan väl kommer kan man inte ta emot den. Verkliga problem. Bandets karakteristiska gladpop började luckras upp redan på förra plattan Smyger i skuggorna (2018) och även om de alltid grubblat över sina egna tillkortakommanden har Björns Vänner aldrig varit lika sorgset uppgivna. Om än med finurliga formuleringar om sopbilar, måsar, tvåhövdade getter, sockerfall och kinesisk vattentortyr.
Rent musikaliskt är “Det som inte blev” en gladlynt indiepopdänga, kryddad med hetlevrade blåsfanfarer, men i allmänhet landar även musiken i ett mer modfällt vemod. Grubblande ballader, struktur och jazzdoft. Bara för att i nästa stund låta låtar som “FFF1F”, “Ensam” och Dungen-doftande “Det känns som din domedag” sväva ut i ett psykedeliskt ljudlandskap av bitande elorglar och hypnotiska gitarrslingor. Det är helt enkelt ett annat Björns Vänner den här gången än jag är van vid. Ibland nästan lite vuxet.
Efter en kort liten paus väntar en lång parad av gamla godingar. Och även om det kryllar av hejdlösa allsångsdängor som Facebook-dramat “Print Screen”, tonårsporträttet “Svart på vitt”, självbefläckelsedryparen “Vad ska jag med ett foto på dig?” och den monumentala uppväxtsroadmovien “Åkrar och himmel” är det långt ifrån en ren hitkavalkad. Snarare en brokig blandning av högt och lågt, rakt upp och ner precis som en vanlig konsert hade varit ifall All tid i världen inte hunnit släppas ännu. Både gamla demofavoriter och förbisedda albumspår. Kanske är det rentav första gången någonsin det progressivt tudelade titelspåret från debutalbumet Tappat halva hjärnan (2003) framförs inför publik?
Allsången står som spön i backen trots att låtarna oftast inte ens har någon refräng och trycket är högt. Pipiga elorglar, slamriga gitarrer, bångstyrig tvehågsenhet och i låtar som “Babyn och badvattnet” och “Dåliga förlorare” exploderar de i ett frenetiskt punklarm. De kastar fåglar på fönster, gråter innan de går hemifrån, stirrar på kontoutdrag, drömmer om att åka till Staffanstorp och Köpenhamn, tränger sig i kön och klottrar slagord med näsblod. Alltid smygandes i skuggorna av ambivalens och dålig självkänsla. Ett kontrasternas band.
Allsången fortsätter långt efter att Björns Vänner klivit av scenen och inte ens när de återvänder får de tyst på publiken. Förstärkta med samtliga gästartister avslutas kvällen i total eufori. Det soulstänkande terapisamtalet “Ser jag ut att må bra?”, det hetsiga snabbköpsbesöket “Mörkröda tomater” och det folkstökiga feministtjutet “Stoppa porren”. När jag tumlar ut från Grand är jag fullkomligt omtumlad. Vi har Karin Boye, Majakovskij, Charles Bukowski, Aldous Huxley, TS Eliot, Lou Reed, John Cale, Nico, Jenny Tärnlund, Martin Svensson och Peter Brandskog. Men för en bortkommen liten loser som jag har vi fantamig Björns Vänner också. Revolutionen kräver bara att vi aldrig åker hem. Vad vet Jan Stenbeck om min sexualitet?
