Den nära nog kultförklarade Anika (aka Annika Henderson) har gjort ett av årets starkaste album, Abyss, och i lördags gav hon också sin trogna skara fans i Stockholm ett av årets starkaste livegig på Hus 7. En konsert som kändes som en syretillförsel för hjärna och hjärta och som en förlängning av det samtal som HYMN fick med henne inför konserten. Poetiskt politiskt, tungt komp, skönt driv, och äkta livekänsla.
Plattenbau som Anika tagit med sig från Berlin inleder som support. Tungt vemod men publiken är med på vagnen och de lyckas fånga uppmärksamheten hos de som redan samlats. De avslutar med singlarna ”Rest In Power” och ”Offshore”. Riktigt bra låtar men mest bestående intryck gör ändå den sistnämnda som ökar tempot mot slutet och blir till en klassiskt live-kaotisk final. De ger genomgående ett starkt men kort set och allra bäst är basisten Sally Brown som känns som ankaret i gruppen med sitt ”fläskiga” anslag.
Ljudet på Hus 7 är inte helt fläckfritt men det känns ändå som att både Plattenbau och senare huvudnumret Anika gjort vad de kunnat för att soundchecka fram det optimala. Den kala gamla slakthusmiljön ger också en ganska passande miljö för underground-präglad musik.
Anika går på ganska snart efter att supporten gått av och inleder tungt och psykedeliskt med ”Lost Illusions” som skrevs för sidoprojektet Exploded View. Det är genialt genomtänkt då den sätter ton för hela giget och signalerar vad det handlar om – musik från underjorden, med eko på sången, distade gitarrer, tung basgång och repetitiv bastrumma. Den följs upp med den hypnotiska ”Hearsay” som också inleder senaste albumet Abyss, och handlar om att vi ska ta reda på fakta själva och inte lyssna så mycket på det som påstås.
Vi får titellåten från albumet och sen ”Honey” från detsamma, och jag inser efter ännu en stund att det, förutom inledningslåten, är precis hela albumet Abyss vi får höra och i samma ordning som de ligger på plattan. Men det känns inte inrutat eller tråkigt. Det är verkligen live-versioner vi får, med en vassare och tyngre profil än studioalbumets originalversioner.
Anika har ju ibland beskrivits som cool eller rentav lite distanserad i sin sångstil och har därför jämförts med Nico. På scen denna kväll är det däremot närvaro jag tänker att hon utstrålar. Hon är mycket medveten om vad hon gör, är fokuserad och målinriktad. Vi ska vakna upp, vara kritiska, lyssna och tänka, hon har ett klart budskap att leverera. I ”Out of the Shadows” lämnar hon scenen och dyker ned i publiken och framför hela numret med en nästan uppfordrande attack och får genast gensvar i en repetitiv, aggressiv urladdning som ger ännu mer tillförsel av energi i rummet.
Ju längre konserten lider ger hon också allt längre mellansnack, men det är inget chit-chat. Hon pratar om att det är sorgligt att behöva slåss för kvinnors frigörelse igen, om förtrycket av trans-communityn, om att supporta kulturen och ställen som Hus 7, om yttrandefrihet, om världsfreden. Man kan ana en frustration och återhållen ilska bakom orden. Det låter som ett politiskt möte ägt rum men hennes små brandtal faller naturligt in i låtvalen och känns hoppfulla och kärleksfullt pådrivande, stärkande i den allt mer uppvärmda men samtidigt kallare värld som finns där utanför ”vårt” lilla rum som vi tagit tillflykt till.
Det riktigt känns som att även publiken ropar efter att få andas och Anika ger oss givetvis ”Oxygen”, med de inledande orden ”I feel our oxygen is taken away bit by bit and also our rights are taken away bit by bit, so we have to wake up a little bit and start fighting for our rights”. Mer om detta och mycket annat får ni läsa om i intervjun som finns i separat artikel.
De som längtat efter stoff från tidigare album får som sagt vänta en god stund innan det är dags för den klassiska Yoko Ono-covern ”Yang Yang” som väl aldrig låtit så tung och vass, samt den avslutande ”I Go To Sleep” som hon framför helt själv. Hon har utrustat sig med en gitarr och hennes röst ligger så nära Nico-isk den kommer denna kväll. Med textraderna ”I go to sleep, and imagine that you’re there with me” fortfarande ringande i öronen och en lyckotår i ögonvrån, lämnar jag Hus 7 med övertygelsen att jag just varit med om den bästa konsert jag sett i år.
