Pissoaren är förvisso inte nerklottrad men toaletten som aldrig haft någon dörr är dagen till ära avspärrad med varningstejp. Ur högtalarna liknar Mattias Alkberg & Södra Sverige Moderaterna vid skadedjur. När The Tarantula Waltz kommer till Malmö doftar den forna pietistkyrkan Babel av dekadens, folkhemmets sönderfall och bibliskt svek.
“Godafton!” viskar sångaren och gitarristen Markus Svensson, nästan som om han vore förbjuden att säga något alls. Ungefär som när han blev inbjuden till SVTs Morgonstudion för att prata om senaste albumet Till hälften människa (2024) men under förevändning av public services opartiskhet hindrades från att gå djupare in på vad texterna handlade om. Uppenbarligen ska musik bara bestå av objektiva sanningar, dissonans och svart magi. Det ska vara ihåligt, lättsålt och artificiellt. Att prata om politisk musik som fenomen vore en sak men vad annat förväntar man sig egentligen när titelspårets fulla titel lyder “Till hälften människa, till hälften moderat”? Vad annat förväntar man sig av en samling upprivna samhällsreflektioner som med en nästan profetisk skärpa gör upp med det polariserade samhället, värmen på Tidö slott och gamarna som hovrar över sjukhusen, skolgårdarna och hyreshusen?
Efter över två decennier av existentiell alternativcountry, bråddjup americana och mystiska manér har prästsonen från Solna till slut hittat sig själv. Fasaden började så smått spricka redan på Karin Boye-hälsningen Kallocain (2019) men när modersmålet tog över på sjätte albumet Till hälften människa… sminkades det sista skyddsnätet bort. Det personliga blev politiskt men framförallt blev det politiska i allra högsta grad personligt. Inga ideologiska abstraktioner eller utopiska visioner utan som ett sätt att förstå sin egen vardag. I skärningspunkten mellan drömmen och slitet. Att drabbas av akut hjärtmuskelinflammation och ligga helt i händerna på en sjukvård som går på knäna. Att jobba som psykoterapeut och familjebehandlare och på nära håll se familjer som lever med missbruk, våld, sexuella övergrepp och utanförskap. Och att följa med sin son med stödbehov i skolan i 111 dagar när skolan inte har råd med en elevassistent. Man kan helt enkelt bli arg för mindre.
Lokalen på Babel är dock inte direkt formad för att ge fokus åt långa resonerande texter. Det som på skiva är ett storslaget monumentalverk försvinner ibland in i ett anonymt lunk. Trots Mathias Johanssons plottriga elgitarrarpeggion, Daniel Kurbas (Avantgardet, David Ritschard, Nicolai Dunger) romantiska pianon och drömska synthfanfarer, Petter Södrins (Hägga, Britta Persson, Leif Karate) precisionistiska basgångar och Per Anderssons (Hägga, Leif Karate) luftigt drivande trummor är det först i ytterligheterna det verkligen griper tag. Såväl i den tunga suggestiviteten i senaste singeln “Nerklottrad pissoar” som i det explosiva larmet i första maj-singeln “Säga vad jag vill (en liten stund till)” och Markus Krunegård-samarbetet “Till hälften människa, till hälften moderat”. Men kanske framförallt när Markus, till Daniels ensamma piano, gör allt för att skydda sina barn i den innerliga Hästpojken-balladen “Tigermamma” (jämför med “Utan personlig insats”) eller när Mathias plockar fram en e-bow i den svävande begravningshymnen “Tunga vingar”. Texterna hamnar åter i fokus och bränner som cyanid och arsenik.
Att “Nerklottrad pissoar” ursprungligen skrevs som en ren kärlekssång till kvinnan Markus tänkt gifta sig med är svårt att föreställa sig bland gråstenar vid Barsebäck, litiumbränder och kristdemokrater på den yttersta dagen. Ett försök att skriva en glad låt. Mer än förut vågar han hålla kvar i sitt eviga mörker men trots att han inte längre skämtar om Bruno K Öijer, swingersklubbar eller Sune Mangs är humorn ständigt närvarande. Nästan lite tvångsmässigt, berättar han, som en skyddsbarriär när saker kommer för nära. Som en fentanylkanyl i en hoppborg på ett leklandsgolv. Kanske var det rentav därför han valde att plugga till psykoterapeut. För att förstå sig själv. För att inte alltid behöva skoja bort saker. Utan att för den sakens skull bannlysa den.
Som ikväll, när dödsgrubblerierna i “Palliativt liv” beskrivs som en “skogslåt“ eller när den dansanta Eldkvarn-discon “Nånting måste gå sönder” får den nya titeln “Sju år och redan vilse på den fria marknadens hav”. Men ingenting är så seriöst som humor (utom möjligtvis allvar), ett sätt att orka ta sig igenom dagen. Som i analysen av olika partiers skolpolitik: Moderaterna vill införa No Excuse-skolor, Liberalerna kör på skam- och straffpedagogik, Centerpartiet har glömt vad de vill och Sverigedemokraterna vill nog helst bara förbjuda barn. Eller hur statsminister Ulf Kristersson beskrivs som en halvmänniska som ljugit för förintelseöverlevare, lånat ut Harpsund till studentfester och aldrig haft ett jobb förrän han blev statsminister – eller åtminstone försökte. Till hälften människa, till hälften moderat.
“Det finns andra dåliga partier också” ropar en snubbe i publiken för att driva med överkänsliga morgonsoffor. Men faktum är att även Markus funderat på att censurera sig själv ibland. Exempelvis funderade han länge på att stryka raden “Med ena handen i kostymbyxan och en i luften på Herman Görings vis” i “Säga vad jag vill (en liten stund till)”. Den kändes lite magstark. Men ibland överträffas dikten av verkligheten och i samma stund som han tänkte att det knappast kunde vara någon i maktposition som skulle haila gjorde Elon Musk just det. Hälften människa, hälften gris.
I sådana stunder behövs det folk som sticker ut hakan. Oavsett vad morgonsofforna säger. Oavsett om moralpoliser skriker på censur. Oavsett hur halvmänniskorna urholkar demokratin. Än kan man säga vad man vill. Åtminstone en liten stund till.
