“Don’t Delete the Kisses” lär vara den mest väletablerade hymnen för sena hemfärder på en skakig buss som susar fram genom kvällens mörker. Det är en låt som rymmer alla känslor, från ensamhet och uppgivenhet till framtidstro och eufori. Redan i introts första noter sätts stämningen och ensamt vore “Don’t Delete the Kisses” motiv nog för att se Wolf Alice spela på Annexet en mörk novemberkväll som denna.
Scenen är prydd med glittergardiner uppsatta i en stjärnformation som genast för tankarna till slutscenen i en Y2K-film. I sekunden bandet kliver på scenen är kvällen deras – och de är fullt medvetna om det. Genom sin mångfacetterade diskografi kan de plocka fram allt från hårdrock till lugna ballader för att tillfredsställa en bred målgrupp. Det är uppenbart att deras senaste skiva The Clearing attraherat många av de ungdomar som befinner sig på Annexet. Å ena sidan innebär detta att det var en majoritet som inte rörde en enda muskel under fantastiska låtar som “Formidable Cool” och “Delicious Things”, men å andra sidan blir de nu exponerade till en (för dem) ny genre av Wolf Alice.
Att se den energi och kraft som sångaren Ellie Rowsell besitter när hon sjunger och rör sig med ett sådant pondus på scen kan bäst att beskrivas som en religiös uppväckelse. Bäst är det under “Yuk Foo” när hon greppar tag i en megafon och lyset förvandlas till ett bländande blåljus. Alla låtar som framförs live har ett enormt driv med distade gitarrer, dånande bas och ett stundvis uppdraget tempo som totalt omkullkastar ens tidigare bild av Wolf Alice.
Det som dessutom är unikt för bandet är hur de alla tar på sig ansvaret att engagera publiken för att upprätthålla någon form av konstant rörelse. På scenen lyfter basisten Theo Ellis upp basen och gestikulerar åt publiken att föra väsen medan gitarristen Joff Oddie inleder ännu ett otroligt gitarrsolo. Alla de välavvägda komponenterna tillsammans med den kraftfulla sången bildar en helhet som är minst sagt imponerande.
Det är få band som kan uppvisa en sådan mångfaldig diskografi som Wolf Alice och det är självklart att detta är ett band i världsklass. Det är därutöver sällan man ser professionella musiker som lyckas bevara en sådan själ i sin musik som Wolf Alice gör på Annexet. Konserten kan bäst beskrivas som en euforisk kväll som resulterade i en kraftig träningsvärk i vaderna efter allt hoppande.
