“Kul att så många kommit så tidigt, det är ju knappt så ni hunnit gå och lägga er efter igår” ropar Nanna Lindblom-Berg när Kardborrebandet kliver på scenen på Filmstudion i Göteborg klockan kvart över tre för att inviga andra dagen av Hisingens sprillans nya punkfestival Vrålet. Att det gått flera timmar sedan gårdagens maraton med Sidestep, Troublemakers, Krigsstigen, Charta 77, Ondt Blod och Raised Fist märks knappt. Stämningen är redan i full gång.
Med sanslös högenergi, rasande tempo och catchiga schlagermelodier som fäster sig på skallen likt kardborrar är Falköpingskvintetten total eufori. Världens snabbaste dansband. Nanna (Vänsternäven, Kollektivet) ställer sig på kravallstaketet, dansar i publikhavet, slänger sig på golvet, sätter sig på monitorhögtalaren och klättrar upp på bastrumman om vartannat medan gitarristerna Emil Söderberg och Henrik Frej Samuelsson, basisten Mattias Wiikman och trummisen Joacim Lindblom-Berg (Dystra Li, Kollektivet) varvar sprittande ska med ettrig d-takt. En ettrig kvintett som aldrig bangar för känsliga ämnen som pulvermos, skoknytning, utanförskap, EPA-traktorer, fabriksgolv och ångest. “Äkta kärlek” blir en allsångslek och i avslutande “En jävla låt” greppar Emil mikrofonen medan festivalens scenchef Felix tar över hans gitarr. Dårar och galenskap, kravaller och skoskav. Bärs, kärlek och punk!
Kardborrebandet – Foto: Rick Titrö
På Filmstudions stora scen vankas det snarare pilsner, punk och poesi med de goa gubbarna i Attentat. Göteborgs äldsta fortfarande aktiva punkband som bildades 1978 och efter långa uppehåll och en rad medlemsbyten nästan är piggare än någonsin. Inge Johanssons (Gatuplan, Totalt Jävla Mörker, The (International) Noise Conspiracy, Against Me!) melodiskt drivna basgångar och Slobobans Undergång-sonen Noel Hasslings (Internet Friends) riviga gitarrer tillför ny energi åt originalmedlemmarna Mats Jönssons tykna göteborgska, Magnus “Paddan” Rydmans (Killers) krämiga gitarrslingor och Alias Smith & Jones-kollegan Dennis “Larry” Staaf (Psychotic Youth, Ellen Jamesians) yviga trummor. Attentat är fortfarande unga och många och att Jönsson var nära att aldrig vakna upp ur sin multiorgansviktande blodförgiftningskoma är numera ett minne blott.
Han pratar diagnoser, minns den gamla replokalen på andra sidan Göta Älv och hittar på nya rader till “Maktlös”. Men trots moderna stänkare som “Jag älskar inte dig nåt mer” och den akustiska balladen “Sång till punkarna” är det fortfarande de varma gamla klassikerna med ihärdiga fotbollsrefränger och hjärtat fullt av rakblad som gör starkast intryck. “Tatuerade tårar”, “Drunknar”, “I denna stan” och “Unga och många”. För att inte tala om när de goa gubbarna överraskar med en explosiv tolkning av stadens store son Håkan Hellströms “Ramlar”. Gårdakvarnar och skit. Pilsner, punk och poesi!
En i sänder kliver Världen Brinner från Västerås upp på festivalens lilla scen. Med den karismatiska sångerskan Malin Sandberg i spetsen bjuds det på lika delar välregisserad struktur och galna upptåg. Logistik och panik i ett brinnande, kanaliserat driv signerat gitarristerna Allessandro Mazzoni och Mikael Karlsson, basisten Mikael Brunkvist och trummisen Per Erik Hartwig.
Malin ber om ursäkt till folk hon spillt öl på, åker taxi genom ett sovande Berlin, skriker bort all ångest och drömmer om ett fritt Palestina. Allt medan publiken firar Alla Helgons Dag med att kollektivt dra igång den gårdagsfärska singeln “Mardrömmar” på sina mobiltelefoner. Malin själv firar högtiden med att inte bara sakna sin pappa utan också dedikera den gripande “Dom mörda Ida” åt alla de kvinnor som mördas i sitt eget hem. En var tredje vecka, oftast i sin säng, oftast av sin partner. Vi kan inte bara finna oss i att hålla käften. Världen måste brinna!
Femton mil från gränsen till Norge kryllar Vrålet av norska band, kanske namnet rentav är en flirt med Edvard Munch. Ändå är Oslo Ess det enda av dem som inte rest tvärs över hela Skandinavien. En färgstark huvudstadskvintett som klär sina ordtäta funderingar i ett intensivt tryck och omedelbara melodier som trots punken placerar dem i samma klassiskt norska rocktradition som CC Cowboys, DeLillos och Jokke & Valentinerne. Den blödande sångaren och gitarristen Åsmund Lande (OnklP, Upstrokes, Anton Ruud), den svenskättade gitarristen Peter Larsson (Misprint, Silver, Gluecifer), den intensivt drivande basisten Knut-Oscar Nymo (OnklP, Fork, Solar Muffin), den märgfulla trummisen Eivinn Arctander (Dårlig Hjort, Kompass, Prikkedöden) och multiinstrumentalisten Simen Stensland (De Press, Supervisors, dOMi) på brusande orglar och brinnande saxofoner levererar dänga efter dänga efter dänga. Intensiva “Lang vei til himmelen”, klistriga “Hold deg våken”, explosiva “Frie radikaler”, den pigga skastänkaren “Det brenner under beina mine” och det rännstensromantiska mästerverket “Alt jeg trenger”. Åsmund plockar fram ett munspel ur bakfickan och när Peter tar över sången i lättsinnade “Där jag står” är det påfallande hur svenska Oslo Ess ändå är trots namnet. Något allmänskandinaviskt som inte minst manifesteras när bägge två sammanstrålar i en bilingual duett av Gösta Linderholms Astrid Lindgren-dänga “Luffarvisan”. Pønk, rock og harde kår!
Lite mer långväga är LÜT från Tromsø, grundat 2010 som engelskspråkiga The Wolves. Med lustiga solglasögon, käftig attityd och en stor portion ironi driver de gäck med allt och alla. Mest sig själva. Ett Erlend og Steinjo eller möjligen Black Debbath uppvuxen på gitarrbaserad electropunk, självmedvetna grooves, aviga riff och oreda. Med sångaren och gitarristen Mads Ystmark (Rumblin’ Retards, Heave Blood & Die, Selvforakt) i fronten på dubbla mikrofoner andas gitarristen Ørjan Nyborg Myrland, basisten Marius James Platt och trummisen Sveinung Mellem Engvik (Ulf-Ivan Olsen) med samma kollektiva medvetande av galna upptåg, flams och gyckleri. Alla sjunger lite här och var, Ørjan skriker uthållande i tio takter, “Glücksschmied” (ursprungligen en duett med Bela B från Die Ärzte) sjungs bitvis på tyska, alla spelar på varandras instrument och plötsligt slänger sig Mads ut i publikhavet gång efter annan. Den bakvända valsen “Opp ned” må vara ett musikaliskt litet mästerverk men störst intryck ger snubben som stormar scenen i hopp om att föräras LÜTs mytomspunna stagedivediplom.
Efter två norska band på raken återvänder göteborgska En Svensk Tiger till lokal mark. Med en oerhört sporadisk utgivningstakt och livet däremellan är det lätt att inte riktigt få grepp om bandet. Finns de ens? Den brinnande indiepunken från debutalbumet Versace Style (2009), den urbana kylan på uppföljaren GBG Noir (2019), de befriande respektlöst stökiga Lasse Dahlquist-tolkningarna och de ideologiskt grundade porträtten av svenska bruksorter från kommande Inlandsvägen kontrasterar rejält mot varandra. Sådär som livet brukar te sig – i cirklar. Ministeriet är fortfarande falskt även om Alliansen blivit Tidölaget och “Leningrad Skyline” är nästan mer angelägen efter Vladimir Putins intåg i Ukraina. Samtidigt lovar den outgivna “Motstånd vid Jokkmokk” gott inför framtiden, en reggaegungande kampsång någonstans mellan 23T!ll och Love Antell. Däremellan tappar sångaren och gitarristen Pär “Päkka” Larsson, basisten Markus “Tagan” Magnusson och trummisen Robert “Bobby Jr” Lindahl bort sig också. Päkka tappar rösten men envisas med att fylla ut setet med en rak Clash-kopia av The Crickets “I Fought The Law” och Robert sticker mellan med sitt rockabillyrykande John Wildcat-samarbete “Handsome Man”. Sandra måste dö och En Svensk Tiger måste styra upp sig, men när det är bra så är det riktigt trevligt.
Som en käftsmäll rakt mot samhället tar de lokala hjältarna i Småjävlafötter över den lilla scenen. Filmstudion formligen kokar och publiken får knappt plats framför scenen. En molotov gjord på den finaste champagne, lika explosiv som en brödrost i ett badkar. I fronten ränner Malin Regnell runt med knivar och ballonger och daskar fittkuken i pannan på SD-partister, spårvagnskontrollanter, gubbkukar och hela jävla patriarkatet. Ikväll har de ljudet emot sig men gitarristerna Torbjörn Vigardt (Aldrig, Tööl) och Olbar Hammer Ekhem (Lekkamraterna, Aldrig), basisten John Nilsson-Tysklind (Mark Zero) och trummisen Kammo Olayvar (Symmel, Xammo, Tööl) slänger sig lika vilt som någonsin mellan frenetisk entakt, sprittande ska, giftiga blastbeats och envetna popmelodier som minst sagt klistrar sig på skallen. Ettrig trallcore fylld av brinnande allsångsrefränger, temposkiftningar, humor och total frenesi. Allsången står som spön i backen i stänkare som “Ist”, “Du är ful när du gråter” och “Knulla skiten ur dem” men kvällen till ära är bjuds det även på ett otal antal nya drapor. Den som dansar snabbast vinner, alla surfar på varandra och när Malin förvandlas till en hel blåssektion med uppblåsbar saxofon och trumpetkazoo i “Varmfrontsgatan” plockar snubben bakom mig fram ytterligare en kazoo. Ingen här går säker!
Första upplagan av Vrålet avrundas av Borlänges stjärnor Mimikry – ett av få samtida punkband som faktiskt nått ut i det allmänna medvetandet utan att göra avkall på sig själva. Fem missanpassade Svenssons med varma allsångsdängor fyllda av vemod, eftertanke och kryptonit. Det märks att sångaren Hjalle Östman (Twisted Brother), trummisen Jonas “Heavy” Stentäpp (Dökött, Toxic Lab Rats, Twisted Brother), basisten Mia Mästerbo (Sheena & the Punkrockers, HF, Hylandz Orkester) och gitarristen Jonas Åsberg hållit samman i över tre decennier och kvällen till ära är den nygamle gitarristen Anders “Giraffen” Brandström tillbaka. Ungefär som nya gamla Ullevi. Publiken sjunger “Ja må han leva” för Heavy som fyller femtio på tisdag, paradnumret “En flicka som är stark” blir ett progressivt episkt monumentalstycke och i “Min sång” står Hjalle på publiken. Mimifieringen av Timbuktus Thåström-hälsning “Alla vill till himmelen men ingen vill dö” får mig visserligen att önska att jag stannat hemma i Skåne men i gengäld reser sig håret längs mina armar i de eftersinnade samhällsanalyserna i “Röda fanor”, den suggestiva internationalhymnen “Nationalist” och den Fred Åkerström-doftande vissångarvisan “Det faller inga bomber här”. När de sedan får finbesök från PRO Majorna i form av Christer Blomgren (Troublemakers, Perverts) i den rykande boogiefinalen “Ni är så jävla dumma i huvet” är kvällen fulländad.
Ja, hela helgen egentligen. En överfet helg av innerligt stök, hjärtliga samhällskommentarer och samarbete över landsgränserna – och enligt Hjalles gallupundersökning var vi fler ditresta än bofasta göteborgare. Fastlänningarna måste varit på visträff på Särö. En galen värld, en galen helg i ett galet Göteborg!
