När halva Göteborg drar till Särö för att gå på visträff beger jag mig till Filmstudion på Hisingen. Ett stort kulturkomplex som för en skåning som mig påminner en del om Biljardkompaniet i Kristianstad. Där går nämligen punkfestivalen Vrålet av stapeln hela Allhelgonahelgen.
Det lokala hardcorebandet Sidestep öppnar festivalen på fredagen. Med sångaren Hugo Sundberg i spetsen varvas tung beatdown, köttig d-takt och rasande blast med meckig progressivitet, kärlek till hemstaden och en ljudbild som ligger någonstans mellan tidiga Refused, Rage Against the Machine och Blood For Blood. Gruffiga riff, benhård intensitet och en förkärlek till amerikansk hardcore. Ändå känns låtarna en aning anonyma och det stora bestående intrycket är hur den intrikate trummisen John Rundlöw (Outstand, Undone, Waste) spelar med ett sådant eftertryck att trumstockarna går av på mitten efter bara tjugotvå minuter.
Inget band personifierar Göteborgspunken lika väl som Troublemakers, sprungna ur kvarlevorna av stadens första punkband Göteborg Sound för fyrtiofyra år sedan. Christer Blomgrens (Perverts) tykna knegargöteborgska, Crippa Odins (Attentat, Outsiders, Psychotic Youth) drivande basgångar, Erik Fasténs (Franska Trion, Stormfågel, Köket) fasta trummor och den norske gitarrhjälten Arild “Psychobilly” Hanssens (Bastardes, Smash It Up, Outsiders) stolta slingor, riviga rock’n’roll-licks och suggestiva surfriff, som förvisso dränks i mixen ikväll men som till vardags får honom att framstå som Göteborgs svar på Brian Setzer. Nävarna i luften, fotbollsrefränger och hejdlöst allsångsskrål i såväl gamla klassiker som “Grogg och parabol”, “Lilla Blå IIB” och “Hjältarna skålar i blod” som Soundet-dängan “Dom e’ efter mig” och den sommarfärska Scumbag Millionaire-splitten “Pisseränna”. Blomgren minns sin första lägenhet på 19 m² och när konserten avslutas med Cornelis Vreeswijks fredstörstande Ed McCurdy-översättning “I natt jag drömde” och Göteborgs egen nationalsång “Staden Göteborg” är det i en så typiskt göteborgsk allsångstradition att han framstår som en ren reinkarnation av Lasse Dahlquist. En galen värld, en galen kväll i ett galet Göteborg! Majorna brinner!
När Stockholmskvintetten Krigsstigen bildades som ett sidoprojekt till Wrong Band för lite drygt två år sedan togs hela trallpunk-Sverige med storm. Strålande livsglädje i “Till min sista dag”, okuvlig kampvilja i “Ta ställning” och rasande frustration i “Tänk om man fick tid att leva också”. Övertända dängor sprängfyllda till bristningsgränsen av envetna schlagermelodier, genomträngande gitarrslingor och otaliga tonartshöjningar. Trallpunk extra allt! Allsången står som spön i backen i besinningslösa allsångsdängor som “Lite sne” och “Stopp min kropp” medan yrvädret Jesse “Trollet” Leroy far runt och sparkar befogat mot samhällets krav, efterhängsna snubbar, riktiga klippor och tjommen vars enda egenskap är att vara snygg i flanell.
Stadigt uppbackad av gitarristerna Anders “Valen” Karlsson och Anton “Pölsa” Damperud (Alpha Pilots, Behind the Lights), basisten Hanna “Skurt” Armstrong och trummisen Adrian “Kniven” Lacayo (Slap My Zombie) i en ivrig vitamininjektion. Om bara Trollets ordtäta berättelser inte drunknat i mixen. I gengäld firar hon Halloween iförd kaninmask, klättrar på kravallstaketet och surfar på publiken. För en människa som verkligen lever saknas utgångstid!
Till tonerna av Julius Fučiks cirkusmarsch “Gladiaroternas intåg” (1897) kliver världens mest hypade Köpingsband Charta 77 på scenen sminkade som läskiga clowner. Det må vara Alla helgons afton men mest är det en vink till omslaget på senaste albumet Den sista måltiden (2024), bandets argaste skiva sedan G8 (2002). Och med det en nyfödd energi som inte kan undgå att smitta av sig på mig, även om jag på grund av ett gediget program tvingas bevittna halva spelningen från matkön. Även om sångaren Per Granberg (Krymplings, Zynthslakt, N.O.S.) slarvar bort några rader i “Herrarna i sandlådan”.
Tillsammans med Janne Olssons (Köttgrottorna, Toby Wass, Hästarna) lekfullt krämiga gitarrfigurer, lustigkurren Stefan “Mongo” Engers (Köttgrottorna, Incest Brothers, Krymplings) stadiga basgångar och Tommie Fagerbergs (Sir Reg, Pasted) varma pukrullningar är det ett mångsidigt band. Tungt folkgung i Timbro-kängan “Gå framåt!”, explosiv hardcore i “PtSD”, robusta rövarkörer i tidölagsskrapan “Tid-övertid”, tyska barnsagor i “Lilla björn och lilla tiger” och sorg och eftertanke i “Det finns dagar”, “Det kommer regn” och begravningshymnen “Det kommer regn”. Som om inte det vore nog tittar Krigsstigen-Pölsa in med sin gitarr i shufflestompiga “När världssamvetet tog semester” medan Trollet tar över Kerry Bombs (Headlines) rader i den hypnotiska balladen “I en annan värld”. Allt förenat i det vemod som varit Charta 77s adelsmärke i vad de än tagit sig an sedan tidigt åttiotal.
Till jojk och dova bordunmattor kliver Ondt Blod från Kirkenes upp på scen. Norge må vara ett bestående inslag på Vrålet men med Ondt Blod är det med en doft av den nordliga vinterkylan i Finnmark, nordisk antiimperialism och samisk folktro. Den mer melodiösa punksidan av senaste albumet Natur (2018) i typiskt norsk rocktradition efter Jokke & Valentinerne, Wikstrand og de Fryktløse och Raga Rockers lyser ikväll med sin frånvaro. Istället pendlar gitarristerna John Nilsen (Ad-Rock Issue) och Alexander Våga Mortensen, basisten Kristoffer Joel Høe och trummisen Håvard Rushfeldt mellan atmosfärisk gråtblack, knivskarp hardcore och brinnande larm i en poetisk, progressiv urkraft av permafrost, gruvor och uråldriga sägner. Allt medan sångaren Aslak Heikka Hætta Bjørn färdas mellan bitande primalskrik och episka melodier, bara för att i nästa stund ge sig på något så oväntat som en personlig tolkning av Thomas Rusiaks och Teddybears Sthlms “Hiphopper” och slänga sig ut i en mosh. En mycket trevlig bekantskap helt enkelt. Hårdjojk!
Festivalens första dag avslutas av Raised Fist från Luleå. Kvällens stora final, åtminstone sett ur ett kommersiellt perspektiv. Med koreograferad ljussättning, utmejslade backing tracks och en väloljad scenshow kan jag inte komma från att de mest känns som en produkt av entreprenörskap, stora arenor och musikindustri. En bråkig kusin till Smash Into Peaces och Dead By April. Sångaren Alexander “Alle” Hagman (Tigerboys), gitarristerna Jimmy Tikkanen (Boden) och Daniel Holmgren (Sequential), basisten Andreas “Josse” Johansson och trummisen Robert Wiiand (Strikeouts) må vara ett samspelt gäng men riktigt personligt blir det aldrig. Inte förrän mellan låtarna då Alle berättar om hur han varit nära att åka in på vuxendagis, minns nattliga resor längs E4:n utan körkort och hur tonårsbandet drömde om att låta som Asta Kask. Först då blir han en människa istället för en maskin.
Vrålets första dag är till ända och det är slående hur många uttryck det egentligen ryms inom det brokiga paraply som kallas punk, om än med fokus på punkens mer melodiska sidor. Imorgon väntar ännu en dag. Med ännu fler uttryck. Då spelar Kardborrebandet, Attentat, Världen Brinner, Oslo Ess, Lüt, En Svensk Tiger, Småjävlafötter och Mimikry. En galen värld, en galen kväll i ett galet Göteborg!
