Klubb Död fortsätter sin venue-hopping genom Stockholm. För ett par veckor sedan var det Denuit, Night In Athens och Emmon på Debaser Nova och kommande torsdag blir det The Young Gods på Slaktkyrkan. I lördags hade vi knappt hunnit hem från Halloweenfesten Nachthexen med Majestoluxe på Medicinska i Solna förrän det var dags för Reimersholme Hotel att få besök av klubben.
På kvällens meny står svenska veteranerna Shadowplay samt likaledes rutinerade TRAITRS från Kanada, som därmed gör sitt andra Sverige-besök i år. De har inte varit lika flitiga med att släppa plattor på senare år. Nyutgivna singeln ”Burn In Heaven” är det första släppet på fem år, och den singel som signalerar att ett nytt album, Posessor, är på väg.
Det är Halloweenfester överallt på stan men med 66:ans buss från hjärtat av SoFo rör jag mig längre och längre bort från det livliga lördagslivet och närmare det mörkare och mer stillsamma Reimersholme. Hotellet, som ligger alldeles vid vattnet och bron som förbinder den lilla ön med stora Södermalm, lovar dock med sina lyktor att det är något på gång.
Hotellets konsertlokal är inte stor. Max 150 personer tar stället in och det är nästan lika många platser vid sidan om scenen som framför. Egentligen en ganska knepig plats för konserter med band som, enligt min föreställningsvärld, borde husera i större rum. TRAITRS tillhör definitivt dessa.
Först ut är dock supportakten Shadowplay. Det finns åtminstone ett tiotal band som bär det namnet men ikväll är det den svenska duon (numera) som mjukar upp inför huvudnumret.
De startade som rent coverband, eller tributeband om man så vill, som spelade låtar av de egna husgudarna Joy Division, The Cure, Killing Joke och Cocteau Twins med flera. Bandnamnet är förstås inspirerat av Joy Division-låten som de dock aldrig har spelat live, vilket jag fårg reda på efteråt av medlemmarna. Numera har de en helt egen repertoar och kvällens gig kan de med fog betrakta som releasefest för singeln ”Voice” som släpps samma dag. Den spelas också förstås under det korta gig de ger, men starkast är nog inledande ”Down”, ”Fade Away” samt fina ”Heartbeat” som blir en stark avslutningslåt på en överlag riktigt imponerande spelning som överraskar inte bara mig. Tungt och rent sound, bra låtar och en sympatisk utstrålning räcker långt för att mjuka upp de 150 närvarande inför huvudnumret.
TRAITRS går på ganska snart efter supportakten och inleder även de starkt med ett längre mörkt och långsamt intro som sedan övergår i snabba ”Oh Ballerina” från senaste albumet Horses in the Abattoir. Med endast synth och gitarr samt Shawn Tuckers sång åstadkommer de ett stort och mäktigt sound. Nåväl, mycket åstadkoms ju via sequencing, som är Sean-Patrick Nolans ansvarsområde vid sidan av synthspelandet. Jag tänker dock att det vore intressant att höra deras låtar framförda av en större bandsättning med analoga trummor, basgitarr och kanske ännu en gitarr. Om det blir mäktigt på ett annat och mer drabbande sätt vet jag inte, men den lilla Reimerslokalen fylls dock ändå snart av duons dramatiska och lätt plågade musik.
Första gången jag hörde TRAITRS kunde jag svurit på att det var Robert Smith som sjöng. Tucker har samma teknik att lägga sig i ett ganska högt register och gnida på de höga tonerna på ett sätt som uttrycker ångest eller lidande. Utseendemässigt är han dock mer lik Rhys Ifans (Hugh Grants udda lägenhetskamrat i filmen Notting Hill). Han jobbar hur som helst stenhårt med sin gitarr och med sången som kräver energi för bröst och strupe då han ofta är högt uppe i ”Robert Smith-registret”. Han tar hjälp av händerna som gör uttrycksfulla utflykter i luften och svetten rinner ikapp med hårtestarna som slänger framför ögonen. Nolan lägger ofta sitt huvud på sned över synthen och hamnar nästan under den med jämna mellanrum, tar små promenader bakom den och ser ut att försvinna in i en sorts scen-trance. Det ger extra eftertryck till den dramatiska musiken och signalerar till publiken att de är på plats för att ge allt de har.
Min inledande känsla är också att de är tyngre, mer atmosfäriska, mer goth helt enkelt, än på sina studioalbum. Kanske för att jag är mer inlyssnad på deras snabbare och poppigare alster. De ger en första smak av det senare redan i tredje låten, nya singeln ”Burn in Heaven”, som höjer pulsen och sätter fart på publiken. De fortsätter sitt set lika fokuserat och hängivet med bland annat ”The Suffering of Spiders”, ”Burnt Offerings och ”Pale”, men i mina öron så lyfter de rejält med ”The Lovely Wounded” som startar dramatiskt stillsamt och sedan stegrar till ett mäktigt crescendo i slutet. Det får i vart fall mina nackhår att resa sig och är i mitt tycke konsertens stora höjdpunkt. De ger inte mer än 40 minuter men ger å andra sidan allt för att snart komma tillbaka med två extranummer, inklusive avslutande ”Thin Flesh” som är deras kanske mest kända låt.
Jag ger mig ganska snart ut i kylan och får ett snack med Shadowplay-medlemmen Bengt Alm om Joy Division-influenser, om hans personliga favoriter Cocteau Twins och om hur svårt (omöjligt!) det är att efterlikna dem. Jag tänker att det gäller att vårda de band och musiker som vårdar arvet från de största. Såväl Shadowplay som TRAITRS kan sägas tillhöra dem. Håll utkik efter kommande skivsläpp och konserter. De ger båda två tillräckligt med den rätta känslan av mörker som motsägelsefullt nog behövs för att klara den mörka årstid som nu väller över oss.
