Under en spelning i Dublin häromveckan kollapsade Cedric Myton på scen. 78-åringen bakom den utmärkande falsettstämman har ännu inte hämtat sig när The Congos når Plan B i Malmö. Spelningen genomförs utan honom under devisen ”the show must go on”.
Och showen fortsätter. Med varierande resultat.
The Congos tillhörde 70-talets systemkritiska och rastafarianska roots reggae-rörelse – kanske den variant som nått allra längst utanför Jamaica. Och de är inte bara ett av de mest respekterade namnen inom genren. År 2025 hör de även bland de ytterst få ur nämnda era som fortfarande turnerar.
Debutalbumet Heart of the Congos (1977), som spelades in i Lee ”Scratch” Perrys legendariska Black Ark-studio, utnämns ofta till ett av tidernas bästa reggae-album. När musikjournalisten Fredrik Strage listade sina 500 bästa album i oktober 2020 tog plattan hem första platsen (vi får alltså vänta ett tag på en recension från det ambitiösa Instagram-kontot Strage500).
Nytt material släpps fortfarande, om än sporadiskt. Under spelningen på Plan B presenteras fjorårets ”Warning” som ”brand new”. The Congos har dock, sedan ett antal decennier tillbaka, förlikat sig med att i första hand vara en hyllningsakt till den klassiska Black Ark-eran. Det är samspelet mellan deras olika stämmor som bidrar till mycket av magin på Heart of the Congos. Cedrics falsett mot Ashanti Roys tenor (Watty Burnett som står för basstämman brukar listas som originalmedlem men kom inte med i sättningen förrän efter att debutalbumet var inspelat). Och när en av de viktigaste rösterna inte närvarar får de övriga rastafarifarbröderna jobba desto hårdare.
Ashanti och Burnett är uppbackade av sitt kompband som presenteras som The Bongos. Bandets kompgitarrist, bakgrundssångare (och reggae-personlighet) Jimaï fyller en viktig funktion som ”hypeman” och presentatör (det sägs att han även kör turnébussen). Det flitiga turnerandet, inte minst på senare år, har gjort dem till en samspelt enhet. De två, snart 80-åriga, huvudpersonernas uppenbara kärlek till den tradition som de representerar är hjärtevärmande.
Det går dock inte att komma ifrån att något saknas. Varken inledande ”Open Up The Gate” eller obligatoriska avslutningen ”Fisherman” lyfter utan Cedrics utmärkande falsett. De nummer som fungerar bäst är de som, inte till lika stor del, bygger på deras utmärkande stämsång. Som ”Food For The Rainy Day” eller ”Rainy Night in Georgia”. Debutalbumets klassiska ”La La Bam-Bam” blir konsertens höjdpunkt. Och den relativt nya ”Lost Sheep” som följer står sig faktiskt anmärkningsvärt väl i jämförelse.
Utförandet är sympatiskt och kärleksfullt men det går inte att komma ifrån att rösterna, likt energinivån, inte är vad de de en gång varit. För varje år känns det sena 70-tal som de representerar mer avlägset. Idag är det inte bara musiken utan, tragiskt nog, även deras utmärkande optimism och tro på mänskligheten som känns nostalgisk.
Efter att den här turnén är avklarad hoppas jag att Cedric, Ashanati och Watty har en vilsam pensionärstillvaro framför sig. Det har de verkligen förtjänat.
