Utanför Fållan ringlar sig kön runt kvarteret med förväntansfulla ungdomar som väntar på att få se den kanadensiska McBriare Samuel Lanyon ”Mac” DeMarco. Hans melankoliska låtar har spridit sig som en löpeld och det känns nästan självklart att han ska spela sina varma låtar under en kylig höstkväll som denna.
Sekunden DeMarco tar sig an scenen slås man av tanken att han har en mycket fördelaktig röst som är rent naturligt omfamnande, vilket onekligen passar musiken. Det atmosfäriska soundet från gitarren som utbreder sig över Fållan tillsammans med synthen blir pricken över i:et.
När låtarna framförs live är det till en början svårt att känna igen dem då de har ett jazzigare inslag. Trots att detta innebär att låtarna blir mer dynamiska är det oundvikligt att det stundvis blir gäspigt när de lugna låtarna radas upp efter varandra. Man önskar nästan några fler låtar som “Freaking Out the Neighborhood” där DeMarco visar att han kan ta upp tempot, men samtidigt innebär detta att man får en möjlighet att stanna upp och verkligen lyssna på musiken.
Under slutet av konserten kan jag, nog likt många andra, erkänna att en och annan tår smög sig fram. “My Kind of Woman” och “Moonlight on the River” blev några av kvällens mest gripande låtar vars vackra melodier lämnade en uppfylld men samtidigt genomträngd av längtan. Den otroligt högljudda publiken som nästan överröstade Mac DeMarco visar om något på det stora avtryck han haft på denna generation.
