Utmärkta arrangörsgänget Klubb Död bjuder på idel värme i Snövits källare när underground-älsklingarna Diskoteket (med support UZR) höjer temperaturen på scen och releasar EP en regnig höstfredag i oktober.
Uppsalabandet Diskoteket har levererat oförlåtande goth-pop av en alldeles egen sort i nästan två decennier. Fyra fullängdare med karg desperation och förkromade ljudsmockor på svenska om begär, vanmakt och grå vardag. Denna kväll är det release för Bandets EP Avlägset ljud och ljus.
Det bor en säregen estetik i Diskotekets musik, precis som i deras snygga artwork och videos. Det är köttigt men stramt. Mörkt men färgstarkt. Estetiskt men aldrig utan hjärta. Musiken är suggestiv, drivig med en sällsam glöd, och både bekant och obekant på samma gång. Man hör postpunk, syntpop och, jo, kanske disco, eller i alla fall drömmen om att det går att dansa sig lycklig (det vet vi ju alla att det går!).
Men först ut är förbandsakten UZR. Christoffer Bagge är en dansk musiker med artistfingrarna i flera cyber-dystopiska projekt. Under spelningen rör sig UZR nästan inte ur fläcken. Han står på knä mitt på Snövits scen framför sina modulsyntar och fyller lokalen med sin reverbmaxade industri-beat-cocktail pulserande av övertoner och organiska ljudväsen. Ibland plockar han upp miken och adderar ohörbara ord in i distortionsdimman. “Witch House” är hans egen passande beskrivning på musiken. Precis den typ av hårt ljudbad man inte visste att man längtade efter.
Scenen släcks ner och Diskoteket inleder giget i dekadent mörkrött ljus. De tre första låtarna är från nya EP:n och det är lätt att identifiera sig med titlarna: “Väck mig när det ljusnar”, “Avlägset ljud och ljus” och “Det är fult nu”. Men om texterna är desperation och vanmakt så kramar bandet in hoppfullhet och energi i soundet (Camilla Hägerbäck, trummor, Staffan Blomén, bas, David Hallberg, syntar, och Snorri Karlsson på sin huvudlösa vita Spirit-gitarr). I stormens mitt tornar sångerskan Anna-Karin Andersson i silverlamé och en strupe av guld. Hennes röst som är som gjord för liverummet – orkanstark, men med en förlåtande mjuk, nästan metalliskt klarhet. Bandet är tight. Närvaron är självklar. Publiken är helt med på noterna – texterna landar nära våra ömma själar.
Resten av spelningen levererar Diskoteket guldkorn från tidigare album. Publiken sjunger med i hiten “Mörka Tankar” och vill inte sluta dansa. Diskoteket avslutar med vacker desperation i “Fan jag hoppas det är kallt i helvetet i natt” från 2012 och jag lämnar Snövit med varmt hjärta lite bättre rustad för både själens vinter och almanackans.
