”Mood music” är en paraplybeteckning för bakgrundsmusik avsedd att ackompanjera vissa specifika aktiviteter eller sinnestillstånd. När den myntades är avgjort svårt att svara på, men kulturyttringen som den beskriver har i alla fall gamla rötter.
Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) förfogade över en egen, privat orkester som bland annat satte tonen under hans otaliga banketter. Och i 1950-talets USA uppstod en guldålder för exotica och easy listening – två genrer som båda associeras med mood music. Lp-skivor med kongeniala titlar som Music for Gracious Living: Barbecue (1955) och Music for Playboys to Play By (1957) gick då varma i otaliga amerikanska förortshem. Att Alfred Hitchcock gav ut en humoristisk och välklingande platta kallad Alfred Hitchcock Presents Music To Be Murdered By (1958) i denna veva känns, även så här i efterhand, fullkomligt logiskt.
På senare år har mood music kommit att bli synonymt med de löpande band-producerade – och inte sällan AI-genererade – sömnpillerlåtarna du hittar på Spotifyspellistor som ”Ambient Chill” och ”Chill Instrumental Beats”. Men letar man sig bortom dylikt anonymt dravel kan man stöta på artister som verkligen håller lågan brinnande för 1950-talets mood music – artister som förmår förvandla den gråaste tisdagseftermiddag till en kosmopolitisk, drömsk upplevelse.
Mölndalsbon Mattias Uneback är en sådan artist. Gång efter annan sedan tidigt 2010-tal har han bevisat att han är en värdig arvtagare till exotica-mästare som Martin Denny, Les Baxter och Arthur Lyman.
Uneback (f. 1986) fick sin musikaliska utbildning i Arméns trumkår och på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. 2011 höll han och fyra av hans vänner en helglång ”luau” på Orust, vilken resulterade i exoticabandet Ìxtahuele. 2019 solodebuterade han med det konceptuella ”undervattensalbumet” Voyage Beneath The Sea (Subliminal Sounds), som tidigare i år fick en uppföljare i form av Lp:n Harry Garth Jones Presents Music for Love (Subliminal Sounds).
– Jag har jobbat på Harry Garth Jones i perioder i tre, fyra år i alla fall, förklarar Uneback över Zoom.
– Så fort de andra i Ìxtahuele har varit upptagna har jag suttit och pillat med Harry Garth Jones-grejerna.
Vem är Harry Garth Jones?
– Jag tyckte skivan skulle ha ett roligt namn, eftersom det har varit så roligt att göra den. Det står att skivan är ”By Mattias Uneback” på baksidan av den. Allt är lite förvirrat. Men det passar sig, för jag tycker att musiken på Harry Garth Jones är lite förvirrad ibland.
Multiinstrumentalisten Uneback står för lejonparten av musicerandet på Harry Garth Jones. Ett renodlat ensamarbete är Harry Garth Jones emellertid inte – då och då gästas den av tonkonstnärer som träblåsaren Amalia Beauregard Camp, harpisten Beata Dahlberg, sångerskan Maria Schilling samt violinisten Sara Uneback (Unebacks syster, för övrigt). Stefan Kéry – skivbolaget Subliminal Sounds chefsideolog – har därtill agerat allmänt bollplank under dess tillkomst. Och Ìxtahuele-medlemmen Sven-Erik Lundeqvist lägger ett magiskt Fender Rhodes-solo på souldängan I’ve Been Waiting – en av Harry Garth Jones många höjdpunkter.
– Vissa låtar på Harry Garth Jones är superarrangerade, medan andra har inslag av spontana infall och improvisation, berättar Uneback.
– Jag har ett elpiano i min lägenhet som jag testar saker på. Sedan spelar jag in i en lokal här i Mölndal. Många musiker är mycket bättre än jag rent spelmässigt, men det har ändå varit smidigt, skönt, inspirerande, energigivande och mindfulnessartat för mig att göra det mesta på Harry Garth Jones. Jag lär mig otroligt mycket varje gång jag sitter med en grej som Harry Garth Jones. Jag blir mer snabbtänkt och flexibel.
Närhelst Ìxtahuele släpper något nytt firar exoticafansen julafton. Internet är sålunda fullt av översvallande, överlyckliga Ìxtahuele-recensioner. Björn Werkmann skrev exempelvis på bloggen AmbientExotica att Ìxtahueles förstlings-Ep The Exotic Sounds of Ìxtahuele (2012) var ”den bästa sortens klassisk ny-exotica som finns att tillgå”. Skivorna som Uneback har gett ut i eget namn har även de lovordats; som när Dan Backman i Svenska Dagbladet (26/9) påvisade att Harry Garth Jones bestod av ”filmiskt berättande musik i vidvinkelformat, skapad ur en fredlig kosmisk fantasi om en helt annan värld än den vi just nu lever i”.
– Om det är någon som uppskattar det man gör är det man gör värt det, ler Uneback.
Genrerna som Uneback rör sig inom har dock ådragit sig åtskillig kritik genom åren. Särskilt exotican hamnar ofta i journalisters, aktivisters och akademikers skottgluggar. Dess utmärkande drag – att den tar kulturuttryck från ”fjärran länder” (framför allt Söderhavsöarna) och placerar dem i en vit, amerikansk och medelklassig cocktailjazzkontext – är ju i mångt och mycket själva definitionen av kulturell appropriering. Faktumet att många exoticaskivors omslag är kitschiga mischmasch av pinuppor, ”vildar”, tropisk vegetation och allsköns artefakter talar dessutom ytterligare till exoticans nackdel, kan tyckas. Exotican är ingen nidbild (gud bevars), men kolonialismens spöke stryker omkring i dess skrymslen och vrår.
– Det är viktigt att det här diskuteras. Vi i Ìxtahuele spelade på festivalen Tiki Oasis i San Diego, och den festivalen ordnade också en paneldebatt om kulturell appropriering, säger Uneback.
– En av sakerna jag gillar med exotican är att den ger en möjligheten att drömma sig bort en stund. Man kan tappa bort sig i den. Jag tilltalas av det holistiska i att sätta på When First I Love eller Burma Train med Martin Denny och dricka en brinnande, spritstinn tikidrink.
Huruvida Harry Garth Jones går bra ihop med brinnande, spritstinna tikidrinkar överlåter jag till någon annan att testa – blotta tanken på att mixa ihop en, säg, Jet Pilot (sex olika sorters alkohol, två juicer och en sirap!) gör mig alldeles matt. Däremot kan jag intyga att den lever upp till sin 1950-talistiska mood music-titel – den är verkligen For Love. Lyssna på den mol allena och du kommer att minnas alla romantiska stunder du upplevt. Lyssna på den i sällskap med din partner och nya romantiska stunder kommer att skapas.
– En platta som jag känner har influerat Harry Garth Jones är Miracles med [den peruanska exoticasångerskan] Yma Sumac – den innehåller i och för sig fuzzgitarrer och rockorgel, men det är något i dess tonspråk som jag influeras väldigt, väldigt starkt av.
– Vad jag ska göra härnäst? Jag får idéer till låtar när jag sitter på kvällarna och plinkar på pianot, så det är inte omöjligt att jag gör fler sologrejer någon gång i framtiden. Om de blir fortsättningar på Harry Garth Jones-projektet vet jag inte. Kanske jag börjar använda något annat namn?
