Så kom den, äntligen, en ny skiva från Det Enda Bl.a. Vi kan inte vara de enda som väntat? Slingrig indiejazz har de kallat sig själva. Det är så mycket mer än så. Jag har aldrig blivit så lycklig av en nära döden-upplevelse. Som att börja gå nedför i en stillastående rulltrappa.
Drar mig till minnes när jag fyllde 35, sent på natten efter en rimlig mängd glas skulle jag hemåt och försökte manövrera mig nedför en rulltrappa. Det gick föga förvånande inte alls särskilt bra. Ramlade, slog upp sår som tog månader att läka, ärr finns fortfarande kvar många år senare. Men jag hade fruktansvärt barnsligt roligt åt det, både i stunden och många gånger sedan dess i åminnelse av, klumpigheten och fånigheten och misären och livet som som gör som det självt vill.
Den slingriga indiejazzen sträcker sig rakt in i någon svårfångad känsla. Sprittande lycka, absurditet, skratt i det oväntade, även det miserabla. Som låten “Med ett liv i behåll”. Det vindlar sig fram mellan bubblandet i porlande bäckar och svepande betänksamma susningar i trädkronorna. Det är en häpnadsväckande blandning av lätt flygande toner och något jordnära som håller allt samman. “Mitt liv saknar 3 minuter” inleds med närmast melankoliskt piano, men fylls sakta på och byggs upp till något annat, från melankoli till hoppfullhet? Kanske inte hoppfullhet, men någon slags beslutsamhet?
Det är som hela skivan, det känns som att känslan låtarna målar upp är så självklara och igenkänningsbara, men när man börjar sätta ord på det så glider det undan. Det Enda Bl.a. gör det vi alla längtar efter, de sätter ljud på känsla som inte kan sättas i ord eller bild. Vi kanske inte borde bli så förvånade, med låttitlar som “Jag känner mig som utomhus”. Vad betyder det ens? Så lyssnar vi på den och grips av känslan, ja men exakt så! Men när låten tar slut blir det ogripbart igen.
Ja, vad kan vi mer säga? Det Enda Bl.a. lyckas inom ramen av en skiva fånga in hela livet, allt det där tunga, och allt det där sprittande, och allt det där beslutsamma, och allt det där svepande och glittrande däremellan. Hur lyckas de göra det med ljudvågor, och med sådan kavat karaktär? Ingen aning. Men hoppas de fortsätter spela, “Typ för evigt”.
En nära döden-upplevelse har aldrig gjort mig lyckligare, “Och jag gick vidare” ligger nu högt på listan av låtar till i alla fall min begravning.
[Adrian Recordings, 24 oktober]
