Plattan På gränsen ger oss invasioner, explosioner och injektioner. Musikens despoter, Jättedam, tvingar oss att se färg utanför ramen i en bransch som jobbar med mallar.
Bandet har bemästrat sitt uttryck som blivit förknippat med dem. Psykedelisk bluesrock där sologitarren svajar in i samtliga låtar. Blues/jazz-influenserna märks tydligast i det utrymme som varje medlem i bandet får. Allt hörs, varje ton som basistens fingrar letar sig till, trummorna som på ett oemotståndligt sätt får lyssnaren att ständigt gissa vart trumpinnarna ska landa. Produktionen är glasklar. Inget är grumligt, förutom texterna då som sitter där de ska på Jonathan Källstedts nu självklara sätt.
“Det är inte tydlighet vi letar efter. Vi syr ihop världar. Det är aldrig helt naket och skört, men inte heller så inbäddat och upprustat att vi blir oåtkomliga.” berättar bandet om sina texter.
Källstedt står för det råa äkta raspet med sin rytande stämma. Törnekronan har åkt på och vi hör hur bandet lider tillsammans i en våg av delay och reverb som för lyssnarna in i trans. “Stoppa pressarna” är ett av albumets starkaste spår och fångar ett ämne som tycks återkomma genom hela skivan: känslan av att ständigt vägas och mätas. Här finns en frustration riktad mot en bransch där värdet ofta bestäms av andra än musikerna själva. Om något har saknats tidigare, så har Jättedam hittat det i musik som är helt deras egen. Musik som inte mäts av hyenorna på konstfack.
Låten “Spegel” kastar oss mellan greppbara rader och en Franz Kafka-värld som håller oss på en suddig linje mellan dröm och verklighet. Detta är ett genomgående tema i Jättedams musik som blir både relaterbar och svårtolkat. Mot låtens slut tuggas tempot upp och vi hänger på trummorna som får gitarrerna att accelerera. Där någonstans väntar man på att någon i Lindsey Buckingham-stil kastar sig längst ner på elgitarrens b-sträng och ger den allt. Den riktiga explosionen kommer tyvärr inte riktigt i studioversionen, vilket får mig att önska mer av det crescendo jag vet att Jättedam kan leverera på scen. Samtidigt är den tidigare nämnda svajande gitarren mer kopplat till Peter Greens Fleetwood Mac än något annat självgott publiktrick.
Istället för min önskade explosion förs lyssnaren tryggt vidare till den lugnare låten “Seansen”. Den stillsamma inledningen är dock förrädisk. Låten växer snabbt till ett tungt och intensivt tryck. Lyssna på låten högt, riktigt högt.
Jättedam kommer ihop som band och pysslar med sina vanliga ockulta ting på hög nivå. När instrumenten tonar ut hörs metronomens ensamma klickande som lyfter upp kontrasten mellan tystnaden och färgexplosionen som precis attackerat från alla håll.
Låtar som ””Nya gudar” visar att Jättedam har kul med sin musik, vilket gör den både intressant och egen att lyssna på. Bandet går ut som segrare i sin obryddhet om vad jag tycker. Och med “jag” menar jag oss recensenter och skribenter. Bandet har kastat sitt fiktiva gladius i nyllet på Caesar och hans ryckande tumme har ingen makt här.
Tidigare har frågan väckts om huruvida Jättedam kan klassas som ett psykedeliskt rockband, särskilt efter albumet Onda Blommor som hade ett något poppigare uttryck. Svaret framstår nu tydligare: ja. I mötet mellan texter som bjuder in till egna tolkningar och en svävande ljudbild, finns allt det som gör psykedelisk rock värd att lyssna på och svår att definiera.
[good and king, 24 oktober]
