Night In Athens/N I A (Tina Boleti) har sakta men säkert jobbat sig till en plats bland de främsta inom genrer som darkwave/goth eller helt enkelt mörk elektronisk musik. Hennes alster har beskrivits som dystopiskt och laddat med en hel del ångest vilket också återspeglas i texterna.
För ett drygt år sedan gjorde jag en mail-intervju och kände genast en ovanligt nära kontakt trots att vi inte haft ett fysiskt möte. Just därför blev det extra spännande att hon nu kom till Stockholm och Debaser Nova för att spela här för första gången.
Vi stämmer möte på hennes hotell, ett Best Western-hotell i Älvsjö med mycket diskret ingång. Jag hittar till slut fram till lobbyn och där sitter en avsminkad kvinna och pratar engelska i sin telefon. Jag gissar att det är Tina Boleti vilket förstås visar sig vara helt rätt, trots att hon har en helt annan look på scen.
Vi får ett avskiljbart bås och kan ostörda prata i en hel timme, strax innan det är dags för henne att ta sin packning och åka till Debaser för soundcheck.
Om turnéer och allmän geografi
Förra gången vi talades vid hade du planer på en turné i Sydamerika. Blev det av alls?
– Ja, jag åkte till Brasilien, Colombia, Chile och Peru. Det var fantastiskt. Fantastisk publik. Gothkulturen där är verkligen framträdande. Det var inget jag hade föreställt mig, så jag var chockad. Man brukar ofta förbinda den typ av musik jag spelar med vår europeiska miljö, så det var verkligen märkligt och motsägelsefullt i länder som är i utveckling att så många lyssnar på den här sortens musik. Det måste ha att göra med ett mörker i själen kanske.
Jag föreslår att det kan ha att göra med katolicismen. Många kända musiker som förknippas med goth-kulturen kommer från katolska hem och det finns mycket av symboler och starka uttryck som inte framträder så starkt i protestantiska kyrkor och länder.
– Ja, det är definitivt mycket dramatiskt som pågår i katolska kyrkor, och även i ortodoxa, så jag tror det kan spela en roll. Jag tror också att det är mycket symbolism inom konst och kultur överlag just nu. Korset och Jesus lidande, inte nödvändigtvis för att konstnärerna är religiösa utan mer för en smärta som finns i själen. Symbolerna finns där att användas.
Hon avslöjar att hon signat nytt kontrakt med en kanadensisk label. Så förutom Wave Records, den brasilianska label hon länge tillhört, så har hon adderat ytterligare en aktör för ytterligare support.
– Jag tillhör nu Artoffact Records, en kanadensisk label. Jag signade med dem i juni i år, mest för att få lite mer support och hantering av merch och annat som varit omständligt att sköta själv. De har också, som grannland, bra kontakter inom USA och bra distributionsnät både i USA och i Europa.
Efter giget i Stockholm bär det väl av till just USA?
– Ja, det blir sex uppträdanden där. Jag var där förra året också. Det är en väldigt entusiastisk och stöttande publik där. Jag spelade exempelvis i San Antonio, Texas, precis efter att mitt album släppts och ingen där kände till mig, men folk kom ändå. Kanske för att det är sällan europeiska artister besöker städer som dessa. Det var massor av folk och de köpte all merch. Jag var imponerad av mottagandet. Western-goth tror jag de kallar det (skrattar till). I Europa är det lite kyligare, inte bara i Sverige utan generellt, även i Grekland. Folk bara står och tittar.
Vi får se hur det blir ikväll då, med tre akter och kanske supportrar till alla tre, säger jag och frågar om hon själv sett eller hört Emmon och Denuit som delar scenen på Debaser Nova samma kväll?
– Jag har inte sett Emmon men älskar hennes musik, lite EDM/pop-stil och hennes röst är fantastisk. Hon har ju varit artist i många år. Jag har ingen relation till henne eller Denuit, men gillar det de gör. Så vi får se i framtiden, nu efter att jag mött dem.
Hur var det i Norrköping där du spelade på Kolibri i slutet av september?
– Det var fantastiskt. Jag gillade verkligen arrangörerna. De startade klubben 2022 och de fortsätter bjuda in spännande akter. Jag spelade med Aux Animaux och det var litet, ångande och punkigt. Det är ett litet ställe, kanske plats för max 80 personer. Det är ju en restaurang också med bord men där ser du inte mycket av scenen.
Om ensamhet och ångest
På nya singeln ”WITHR” har hon hjälp av Skelesys på gitarr och jag frågar om hon funderat på att slå sig ihop med någon för att bilda en duo?
– Nja, jag har förstås funderat på det. Det är tufft att vara ensam, inte minst för all logistik, resa ensam med alla grejor. Det är väldigt tungt att bära instrumenten exempelvis. Just nu har jag problem med fingrarna som tagit stryk och får piller för att hantera det som läkaren kallar tendinit (inflammerade senor/min anm.). Jag skulle ha en roadie, men jag tror inte jag har råd med det. Psykiskt pressande också. Det skulle förstås vara skönt med någon som spelar ett annat instrument vilket skulle ge mig mer frihet att uppträda. Det är tankar jag haft. Men de for ut ur huvudet ganska snabbt. Jag vill hålla mig till det jag påbörjat. Jag har alltid varit solo och om någon inte gillar det de hör behöver de inte lyssna.
Det blir mycket geografiskt prat och jag frågar hur det är att vara baserad i London.
Är det en bra bas för en artist i den genre som du är i?
– Ja, geografiskt funkar det bra. Det är billigt att flyga från London och lätt tillgängligt åt alla håll. Jag kan ta tåg också till Belgien och Paris. Det är en väldigt tillgänglig stad, men mycket dyr att leva i. Hyrorna är väldigt höga och det blev klart värre efter Covid-pandemin. Det är galet, allt gick upp i pris, transporter, mat, ölen kostar 7 pund per pint. Men jag har bott där i så många år, praktiskt taget hela vuxna livet, växte som människa där, och jag har vänner där, så jag har svårt att tänka mig ett liv någon annanstans. Jag ”flirtade” med Berlin ett tag och bodde där en kort period 2010 men jag valde att inte stanna.
Jag undrar hur hon hanterar pressen att vara ensam på en scen, och att allt hänger på vad hon själv gör och där misstag blir väldigt tydliga.
– Jag är nervös innan jag går på scenen. Jag är också nervös när jag reser ensam. Något kan gå fel, att resväskan med alla mina saker och instrument inte kommer fram, eller något annat. Jag en konstant nervositet över såna saker. När jag går på scenen är jag också nervös över att något kan gå fel, men efter ett par-tre låtar och om allt flyter så brukar jag känna mig bekvämare. Jag har alltid en första låt som en sorts kudde brukar jag säga. En låt jag känner mig helt säker på och som inte kräver så mycket av mig, så om något går fel inte kommer låta förfärligt ändå. Även om jag känner mig psykiskt illa till mods överlag så måste jag ha sådant som maskerar hur jag känner mig.
Om musik och genrebestämningar
Under förra intervjun nämnde Tina att hennes musiksmak var väldigt bred och att hon är skolad i klassiskt piano. Jag undrar därför om hon någonsin funderat på att skifta genre och göra en annan typ av musik?
– Jo det har funnits tankar på det. Jag har faktiskt ett sidoprojekt, Shadowban, ihop med en vän till mig, men i liknande genre. De senaste två åren har jag lyssnat väldigt mycket på musik i samma genre som min egen. Men på sistone har jag, och det låter säkert knäppt, lyssnat väldigt mycket på pianostycken och lugn, stillsam musik (skrattar nästan förläget). Så jag har faktiskt tänkt att jag kanske skulle göra stillsam musik med lite piano och ljud kanske från någon skog eller så. Jag älskar orgel också. Det var faktiskt mitt första keyboard. Samma typ som The Doors använde. De har haft stort inflytande på mig.
Hon stoppas ofta in i facket goth, och kvällens gig sker på Klubb Död som har en klar gothprägel, men hon gillar inte riktigt att etiketteras alls. Om hon måste kallar hon sin musik helst för mörk synth.
– Jag tycker att jag fortfarande dyker in i olika typer av genrer; lite synthpunk, goth, postpunk, darkwave, minimal synth, så jag tror inte det går att sätta någon definitiv stämpel på min musik.
Hon har dock hört talas om Klubb Död tidigare, bland annat genom sin gode vän William som spelar i Isolated Youth.
I min förra intervju talade hon om sig själv som en ”väldigt liten akt”. Jag undrar om hon inte känner att senaste albumet gav en form av genombrott?
– Nej, jag känner inte så faktiskt. Jag kan förstås se att senaste albumet har gjort intryck. Nu går den ut i fjärde pressen så visst ser jag en påtaglig feedback.
Om en galen värld, krigets medvind och kulturens motvind
Jag släpper mitt manus helt och vi kommer in på helt andra ämnen. Vi pratar om rutiga papper (!), Älvsjö där hennes hotell ligger, mitt yrke som lärare, om snö och sol, om svensk politik, och om världsläget generellt.
– Jag förstår egentligen inte vad som händer just nu. Överallt går högerextrema framåt. Alla verkar ha blivit galna. Det är skrämmande mycket prat om krig. Jag har en känsla av att något kommer att hända. Vi flirtar med krig mycket numera. Det känns inte alls bra. Det verkar också gå mot diktatur överallt. Regeringar gör saker utan att fråga folket. Jag har känt mig maktlös på senare tid. Konsten får inte längre plats. Offentliga konstnärsstöd och finansiering dras in, scener stängs. De vill döda allt kreativt. De skapar soldater istället. De vet vad de gör och är långsiktiga, skapar en befolkning som får mindre konst och bara arbetar produktivt och konsumerar tyst och snällt. Det är sorgligt, väldigt sorgligt.
Tillbaka till Sverige?
Jag undrar hoppfullt om vi kommer få se henne igen, exempelvis på Subkult-festivalen i Vänersborg nästa år. Hon har inte hört talas om den men tycker det låter lockande.
– Jag kommer definitivt komma tillbaka till Sverige och Stockholm. Varje gång jag kommer till Sverige så skiner solen, även när det är kallt. I sommar har jag troligen ett gig i Danmark och jag har planer på att kanske ta lite semester i Sverige också. Kanske Malmö, för jag gillar den staden. Jag gillar Skandinavien överhuvudtaget. Det är tyst och lugnt, vilket är bra om man har en rörig hjärna. Eller kommer från Grekland. Senast jag var där flammade min ångest upp. Det är aldrig tyst, man får ingen sömn, det är 40 grader varmt, mycket trafik och folk är oförskämda, det är kaos och ingenting funkar. Jag lär aldrig flytta tillbaka.
Hon skrattar mycket emellanåt och utstrålar en värme som är smittande och jag känner inte av någon nervositet i hennes svar. Hon har ingen merch med sig denna gång för hon sålde allt i Frankrike där hon spelade ett par dagar tidigare. Planen var att ha hälften kvar till Stockholms-publiken men fransmännen köpte oväntat mycket. Hon har dock en vinylplatta och en t-shirt kvar och ger dem generöst till mig som present.
På scen är hon sminkad på ett sätt som korresponderar med hennes mörka texter och musik men avsminkad utanför scen möter jag en väldigt varm, kännande, ärligt öppen och ödmjuk person som det är svårt att inte tycka om, oavsett vad man tycker om hennes musik.
