Under nollnolltalets andra hälft gjorde den Stockholmsbaserade indiekvintetten [ingenting] stort avtryck i min värld. Sedan försvann de – åtminstone från min radar. Fram tills förra året, då tjugoårsjubileet firades med en nyutgåva av debutalbumet Ingenting duger (2004). Helt sonika beger jag mig till Plan B i Malmö för att spana in vad bandet har för sig nuförtiden.
Väl inne Plan B är draperiet fortfarande fördraget och släckt i taket vid stora scenen. Jag förstår ingenting. I väntan på att ens kunna ta plats framför scen hör jag, med ett halvt öra, danska Elias Rønnenfelt istället ta ton i rummet bredvid. Dagen till ära släpps tredje soloalbumet Speak Daggers. Live är han en aning rakare, smutsigare och närmre det han höll på med, särskilt i början, med Iceage – eller kanske snarare som den danska bredflabbighetens svar på Pete Doherty.
Tiden går och jag gillar förvisso det jag hör men vågar inte heller ta en närmare titt. Vilken sekund som helst kommer [ingenting] dra igång, tänker jag, medan draperierna dras undan. Ändå ingenting. Just när jag nästan börjar tro att det inte kommer bli något hör jag Elias tacka för sig med en tolkning av “Walkin’ with Jesus” av Spacemen 3. Ett tilltag inte långt från när [ingenting]-sångaren Christopher Sander (Chasing Dorotea) översatte “Hey man” på solodebuten Hej hå! Då går det upp för mig. Det är marknadsfört som två parallella evenemang med exakt samma starttid men i sista sekund har någon tjomme fått snilledraget att skjuta upp den ena spelningen så att de inte krockar. Jaha, det hade jag ju kunnat få reda på lite tidigare.
Åttio minuter efter angiven tid är jag slutligen med i gamet när [ingenting] inviger sin del av kvällen med “Hanna” från det elektroniskt experimentella comebackalbumet #STXLM (2018), om än med en aning mer gitarrer och psykedelia än på skiva. Christopher Sanders sköra tenorstämma och ringande rymdgitarrer, Andreas Jeppssons drömska synthar och längtande ABBA-pianon, Sebastian Ross melodiskt drivande rickenbackerbasgångar och nyförvärven Fredrik Swahns (Mylla, The Second Hand Orchestra, Amazing) klagande gitarrslingor och Hugo Mårtenssons (Hurula, I.B. Sundström, Ebbot Lundberg) svävande pukrullningar känns fortfarande igen från förr.
Ändå finns det ett före och ett efter #STXLM, trots återkomsten till det mer organiska. Såväl Vinterdagboken (2021) som det två veckor nya Vinterviken Serenad (2025) landar i ett svävande, lågmält och experimentellt ljudlandskap. Ikväll märks det kanske tydligast i den drömmande pianoballaden “Homecoming” och den ambient-droniga “(D e bara) Kärleken (d handlar om)” men lyser också igenom powerpop, sextiotalssoul och bredbenta Heartlandkrevader. I den hårda och karga betonglokalen på Plan B riskerar det återhållna, introverta och drömska att kännas både diffust och avlägset. Tomhet, idel tomhet. Om det inte vore för värmen i gästviolinisten Anna Holms (Darya & Månskensorkestern, Goner, Jannes Fenomenala Orkester) smäktande stråke. Eller när Christopher oförutsett berättar att Jan Hammarlund också brukar simma i Vinterviken.
Mitt [ingenting] är ett hungrigt indiepopband med punkdrömmar, oroliga nerver och omedelbara stänkare som “Mycket väsen för ingenting”, “Rehabilitering” och “Satans högra hand”. Med undantag från Malmöbördiga “Julia (Syster Dyster)” och Byrds-doftande “Medan vi sov” lyser den sidan med sin frånvaro ikväll. Åtminstone i ordinarie set. Lagom till extranumret vänds allt på ända när själfulla Lava Lindblom (Next Generation Big Band, Olga & Lava) tittar in i det suggestiva terapisamtalseposet “Dina händer är fulla av blommor”, Lou Reed– och Docent Död-flirten “Lisa sa” och den intensiva indiepunkförlåtelsen “Halleluja!”. Explosivt, eftertryckligt och laddat med ekon av tiden då Sibille Attar var med i bandet. Gåshud rakt igenom!
Till tonerna av den rasande discopunkstänkaren “Punkdrömmar” är kvällen till ända. Efter lite villovägar till det drömskt diffusa och gråbleka blå har de lett mig hem. Jag vill ha mycket väsen från [ingenting].
