Klubb Död har blivit en framskjuten konsertarrangör i Stockholm och dyker upp i ett flertal lokaler med evenemang av olika karaktär. Just denna kväll hade Debaser Nova möblerats med stolar i biosittning och popcornbägare på borden. Filmvisning och tre liveakter är en inte helt vanlig uppställning, men perfekt för en helkväll givetvis.
Filmen Lebanon Hanover – A Beautiful Place bjöd på många konsertbilder men gav också stort utrymme för fansens kärleksförklaringar till duon. ”Sad and happy” var ett citat som fastnade i mitt huvud och mycket träffsäkert talar om varför så många älskar melankolisk musik. Eller rentav kräver den för att kunna andas normalt i en värld som börjar spåra ur helt. Sorgsenhet och lycka på samma gång.
Filmen blev också en precis lagom lång ingress till kvällens liveset som inleddes av franska Denuit. De gör en effektfull entré med hjälp av ficklampor vars ljusstrimmor skär genom mörkret i takt med tonerna av suggestiva ”TEARS FALL” som också inleder deras senaste album LOVE violence. Duons taktfasta musik har placerats i facket goth-techno vilket är en ganska träffsäker beskrivning. Det är tungt, dramatiskt och dansant redan från start.
Jag noterar dock att det är en enda person som dansar. Lokalen är inte mer än drygt halvfull ännu och det verkar svårt att skaka av sig utomhuskylan. Duon på scen, Lis Araignée och Ivi Topp, gör sitt allra bästa för att höja temperaturen. Sångerskan Lis sjunger ömsom på franska och ömsom engelska, är aktiv på scenen med akrobatiska poser och visar också prov på sitt röstomfång när hon träffsäkert växlar högt med lågt. Bland annat i vad som kanske är kvällens banger, ”Faceless”, som har en klar hit-prägel och som gått varm i mina hörlurar på senare tid. Som final kommer Emmon in och förstärker i låten ”nocturnal VISION” som också finns med på senaste albumet. De gör ett tappert försök att dra igång allsång men får ett lite halvhjärtat gensvar. Inte så ”gothic” kanske? Men Denuit är definitivt värda större uppmärksamhet och blir spännande att följa i fortsättningen.
Under pausen rinner allt fler in i lokalen från den kylslagna strandpromenaden utanför. Kanske för att se Night In Athens eller N I A (Tina Boleti) som har jobbat hårt för att nå nya höjder som soloartist det senaste året. Hon är den enda av kvällens artister som är helt solo på scenen. En situation som kan vara ganska pressande, vilket framgår av min intervju med henne som gjordes några timmar före giget.
Det känns också lite skakigt i början. Rösten bär inte riktigt (eller om det är ljudteknikern som glömt skruva upp), hennes taktslag på den lilla trumman är inte helt pricksäkra, och rösten darrar i mellansnacket till andra låten, ”Frozen Landscapes” som inte heller lyfter ljudmässigt. Tredje låten är ”In Control” vilket också blir en punkt där N I A tar kontroll över sitt set. Hon börjar röra sig runt på scenen och till och med ut i publiken, ger ifrån sig små tjut och lever ut för fullt, tar kommandot över scenen.
Många har säkert väntat på underbara ”Metropolis” men uppenbarligen inte alla. Mina försök att njuta av låten störs av ett tjattrande och kacklande runtom mig, öl bärs kors och tvärs och fokus är på socialt umgänge mer än liveartisten som uppträder. NIA avslutar med hitlåten ”Words Unspoken” och får, trots det ovan sagda, ändå en mycket varm och kraftig avskedsapplåd. För en hel del är hon ju kvällens huvudakt. Mer om henne kan ni dock få reda på i intervjuartikeln.
De allra flesta tycks dock ha kommit för att joina Emmons ”releasefest” som hon kallar det. Hon avslutar kvällen och lokalen är för första gången helt full. Hon har just släppt albumet ICON och verkar vara i högform, som vanligt kanske man kan säga. Emmon (Emma Nylén) är den mest rutinerade av kvällens artister och hon rör sig med inövad självsäkerhet över scenen, mellansnackar utan att snubbla på orden, gör reklam för nya plattan och sin merch och manar på publiken att dansa och bjuder in gästsångare.
Det är slipat och publikfriande och tempostarkt. Med sig har hon vad jag tror är Niklas Kärreskog och Jimmy Monell som hanterar syntharna, vilket också gör att hon kan röra sig fritt över scenen och fokusera på sången. Ett fullblodsproffs som också rönt framgångar internationellt och fått flera nomineringar i sin genre elektropop. Finalen med ”Speak to Me” och ”Machines” blir de sista pulsslagen för kvällen. De sitter kvar i benen när jag går, men hjärtat har jag kvar hos N I A.
