“Förlåt, jag är ledsen att det tagit sån himla tid” ursäktar sig Maud Lindström när hon kliver på scenen på Grand i Malmö. Tjugo år efter debutalbumet Strategivisor för kärlekskritiker släpptes den efterlängtade uppföljaren Du får gå för inte mer än två och en halv vecka sedan. Tjugo år är en lång tid. Ett halvt liv har förflutit sedan dess.
2005 var Maud en ung och arg kärlekskritiker som sjöng mustiga punkvisor som gjorde upp med könsroller, heteronormativitet och giftig manlighet. Det privata var verkligen politiskt. Hjärtat var en muskel, kärlek blott en konstruktion och Maud blev både förgrundsgestalt och chefsideolog åt unga kvinnor som vägrar hålla tyst och sitta fint.
Ett halvt liv senare är rebellen snarare en öm landsmoder som inte bara skaffat barn med skivbolagsdirektören utan också fostrar nästa generation vissångare på Nordiska Visskolan i Kungälv. En trygg famn genom vardagsdramatik, livspussel och det som blev som det blev. Inga stora åthävor eller smarta strategier och det må vara glesare mellan könsorden men i all sin anspråkslöshet fullkomligt briljant. Varken mer eller mindre. Kanske är Du får gå rentav den bästa skiva som överhuvudtaget släppts i år.
Tillsammans med multiinstrumentalisterna Johan Bengtsson (Amanda Arnborg, Thilini Guldbrand, Henrik Huldén) och Petter Eriksson (Idiotteatern, Gusto, Sanna Carlstedt) möts de två livsepokerna i ren, oförfalskad spelglädje. Melodiska kontrabasar, stålsträngade gitarrer, flinka banjor och smutsiga elgitarrer i ett lika avskalat som lekfullt sväng. Många gånger på ett helt annat sätt än på skiva. Svenska Akademi-klassikern “Vacker vid vatten” blir en kantig spökvals, högstadieporträttet “Medan himlen över Molkomsviken brann” doftar bluegrass och den kärlekskritiska “Tro inte att jag kommer att bli kär” landar i ett frenetiskt, intensivt balkanröj. Utan att för en sekund flytta fokus från de ärligt osminkade berättelserna.
Med ren och klar stämma och ett sparsmakat nylonplock rapporterar Maud direkt från livet. Precis som det är. Om relationer som går på rutin, söndagar i sängen och hur ett djurparksbesök med dottern lätt slutar i existentiella samtal om liv och död. Om post it-lappar, smutsdisk, restskatt, smutsgrå persienner, fuktskadade källare, tandläkarväder och rektoskopi. Hon minns hur det var att gå i åttan, jämför kärleken med ett tomgångsheat i speedway, låter barnen ha padda och sjunger för morsan på dödsbädden. Bara för att i nästa stund påminnas om önskebrunnen på Triangeln, urakuta kejsarsnitt och hur hon som barn sjöng i kyrkokören Glädjebarn.
En helt annan Maud än den kärlekskritiska strateg hon var för tjugo år sedan. Men ändå inte. Det är påtagligt att ett halvt liv passerat sedan låtar som “Publikens klagolåt”, “Hyllningsvisa till lesbiskt sex” och “Strategivisa för kärlekskritiker” skrevs. Att det inte längre är riktigt där hon befinner sig. Men det är uppenbart att hon fortfarande kan relatera till den hon var då. Om än mer på ett moderligt plan. Eller kanske snarare som om hon vore lärare till sig själv på Nordiska Visskolan i Kungälv. En landsmoder.
För egen del gick jag på Visskolan i Västervik. Hade jag haft något CSN kvar hade jag utan tvekan sökt till Kungälv med. Men en kväll som den här, fylld av gamla kursare och andra studenter som kommit in för halva priset, känns det i princip som jag gjort det.
