I mitten av september meddelade Håkan Hellström att han skulle ut på sin första inomhusturné sedan 2016, kort innan det bekräftade han även att det nya albumet Svensk rost var på väg. Han beskriver själv skivan som mjukare än tidigare och att den lär “göra sig ovän med algoritmerna”. Och ovän lär den bli – men kanske inte bara med algoritmerna, utan även med vissa lyssnare.
Instrumenten är kännetecknande för Hellström, det är piano, stråk och trumpet som är hörnstenen på skivan – och trots att öppningsspåret “Jag är 30 år efter min tid” bjuder in till en dansant och feelgood-ingång till Svensk rost känns resterande av skivan tung med många ballader. Hellström tycks har lämnat en del av den utmärkande egenheten som genomsyrar hans låtar bakom sig. Nu känns det snarare som om han stundvis blir för finslipad och musiken generaliserad.
Svensk rost har fortfarande sina toppar såsom “Mötte en majorna blomma” där stråkinstrumenten tillsammans med trummorna bildar en mysig stämning som väl passar de mörka höst- och vinterkvällarna. Trots att Hellström låter trött i rösten går det att avskriva som ett akustiskt tillslag i låten. Det finns en uppsjö av låtar på skivan som har stor potential men istället upplever jag att produktionen inte håller samma kvalité som det musikaliska. Svensk rost blir snarare svår att placera samtidigt som stringensen mellan låtarna är övertydlig, den röda tråden är för rak och man finner sig önska lite trassel för att uppleva någon slags intrig.
“Att göra låtar och lyssna på musik är en flykt för mig. Lite som att öppna en äventyrsbok. Så skivan är inget försök att säga något egentligen[…]”, berättar Hellström om skivan. Och kanske är det just där problemet ligger, att skivan inte riktigt har något att säga och därmed inte bjuder in till ett aktivt lyssnande. Trots det når han stundvis ändå svindlande höjder som jämnar ut dalarna. Ett belysande exempel är “Sweethearts” vars uppbyggnad är mycket vacker även om den vid första anblick kan anses vara klyschig.
Men vem vet, Svensk rost kan komma att bli en knippe evergreens som Håkan själv påstår, det vore inte första gången han motbevisar kritiker och visar att vi inte alltid vet bäst. Och ja, smaken är som baken.
[Tro & Tvivel, 17 oktober]
