Vid en jämförelse var nog taxiolyckan en ganska obetydlig händelse, trots allt. Javiera Mena blev inte allvarligt skadad, men kom inte heller fram till konserten i industriområdet i stadsdelen Yungay, Santiago de Chile. I den gamla saltfabriken skulle hon vara förband till Jens Lekman. En krock i taxi, juni 2009, blev början på ett samarbete som hamnade på en av 2010 års bästa plattor.
Året 2010 började med en rejäl jordbävning. Städer vid Stillahavskusten, som Concepcion och Talcahuano drabbades svårt av skalven och tsunamivågorna som följde. Det skickades stödcontainrar bland annat från Malmö, till människor som förlorat hus och ägodelar.
Under den svenska sommaren, och den chilenska vintern, blev fotbolls-VM i Sydafrika en katalysator för hoppet om något bättre. Landslaget ”La Roja” gick vidare i gruppspelet, men åkte sedan ut mot Brasilien. Nu gick det att ana den kommande gyllene generationen med argentinske tränaren Marcelo Bielsa och anfallaren Alexis Sanchez från Tocopilla, som då kallades ”el niño maravilla”.
Lidande och skapande hör ihop. I en intervju jag gjorde för nättidningen Chile Today under pandemin, beskrev musikern och producenten Mauricio Melo livet i Concepcion och hur den chilenska kreativiteten växer vid omvälvande omständigheter.
Hans tankar stämmer bra på situationen under 2010. Chile upplevde en ny våg av alternativ popmusik och ryktet började sprida sig internationellt om den chilenska musikscenen. Gepe släppte sitt album Audiovision (läs artikel i musiktidningen Zero), Dënver sitt Musica, Gramatica, Gimnasia och Javiera Mena sitt album Mena.
Javiera Mena hade med sin debut Esquemas Juveniles (2006) (artikel i Hymn, december 2022) blivit den nya pionjären inom indiescenen. Ett album som hämtade från historien, men framförallt tog steg in i framtiden. Mena hade komponerat under hela sin tonårstid och studenttid, och det som kom fram var något alldeles spektakulärt. Inspirationen kom bland annat från artister som Myriam Hernandez, men kanske framförallt från Jorge Gonzalez, och hans sista album med Los Prisioneros – Corazones (1990).
Under 2010 bodde Javiera Mena i en liten lägenhet vid Parque Bustamante i centrala Santiago, hängde ute på klubbarna i huvudstaden och i hamnstaden Valparaiso, och ställde samman sina låtar i Cristian Heynes studio i Providencia, ett par kvarter från lägenheten. Flera av låtarna fanns sedan flera år tillbaka, men det hade inte funnits rätt tillfälle förrän nu.
Mena var ett album som öppnade upp för en mer dansant publik, låtarna hade fortsatt en introvert sida, kanske ännu mörkare. Men rytmerna och basgångarna hade blivit mer markerade. Musik som hade påverkat henne kom från artister som Björk och 808 State, och diamantformen på omslaget från Aphex Twin.
Mitt under den här processen råkade Mena ut för en taxiolycka som präglade hennes första kontakt med Sverige. En inställd spelning med Jens Lekman.
DJ-en och radiojournalisten Cristián Araya var en arrangörerna för spelningen. För att få lite mer bakgrund tar jag kontakt med honom. Det visar sig att allt börjar med den norske artisten Erlend Øye.
Araya berättar hur han tillsammans med sina vänner på radiostationen Super 45 fascinerades av musik från skandinaviska artister som Jens Lekman och band som Kings of Convenience.
Vid ett tidigare tillfälle hade han arrangerat en spelning med Erlend Øye, för en kostnad som nätt och jämt täckte flygresan, inklusive övernattning på Arayas soffa. Besöket blev längre än planerat, och tillbakaresan var tvungen att bokas om.
På vägen hem hade Øye fått med sig ett exemplar av Javiera Menas debutskiva, som vid den tiden var så gått som ny. Några månader senare hörde han av sig till Cristian Araya, upprymd över en av de bästa latinamerikanska skivor han hört.
Javiera Mena åkte över till Europa som förband till Kings of Convenience i Spanien och Portugal. Erlend Øye besöker sedan dess Chile regelbundet och har sjungit in sin version av låten ”Esquemas Juveniles”, men också gjort flera samarbeten med artisten Diego Lorenzini.
Tillbaka till junikvällen i barrio Yungay, Santiago. Jens Lekman hade rest söderut i utbyte mot betalt flyg, en mindre summa pengar och soffboende. Cristián Araya beskriver vad som hände inför spelningen.
”På vägen till konserten råkade taxin med Javiera Mena ut för en olycka. Javiera blev tvungen att åka till sjukhus. Jens var orolig över Javiera, och efter konserten hörde han av sig till henne. Sedan höll de kontakt, förmodligen över MySpace, och det ledde till att Jens sjöng tillsammans med henne på spåret ”Sufrir”.
Såhär beskrev Mena situationen för Felipe Retamal på tidningen La Tercera. ”Jag skulle vara förband till honom (Jens Lekman), men just den dagen krockade jag med en taxi. Så jag kunde inte spela eftersom jag fördes till sjukhuset. Han blev väldigt ledsen. Sedan dess har vi hållit kontakten.”
Låten ”Sufrir” handlar om att lidandet är ofrånkomligt, och en del av livet. I samma intervju beskriver Mena det så här: ”Man måste acceptera att man måste gå igenom lidande, jag känner att det i grunden också kan befria människor. Det är en låt som är helande för mig, jag älskar den. Den är som en syster till ”Luz de Piedra de Luna”, också född ur en housebas.”
