Snuggle spelade i fredags inför ett utsålt Lille Vega, bara drygt två år efter deras debut. Mycket har hänt under den tiden – i somras spelade de på festivalen Syd For Solen och snart kommer de vara förband till Mew på deras (sista?) avskedskonsert. Men vilka är de och hur låter de live?
Jag hörde Snuggle (eller snuggle, som de helst skriver det) första gången i början av året, då en strid ström av singlar började dyka upp – allt i upptakten till släppet av första plattan i September. De hade redan ett skivkontrakt med danska Escho, som kanske är mest kända för Elias Rønnenfelts intetsägande soloprojekt efter Iceage och för norska sensationerna Smerz.
Det är ingen slump att de hamnade just där, eftersom duon består av två musiker och sångskrivare som redan arbetade med Escho i sina respektive band Baby In Vain och Liss. Inget av dem tilltalade mig nämnvärt, men de har båda funnits i runt 10 år. På något sätt uppstod dock magi när Andrea Thuesen och Vilhelm Strange möttes och började producera musik ihop. Ett exempel på det fick vi höra i fredags, genom låten ”The Orchard” från deras första EP från 2023.
Produktionen hämtar många grepp från det bekymmersfria (i alla fall efter kriget i Bosnien) 90-talet, något som blev ännu tydligare på Goodbyehouse som kom ut nyligen. Smashing Pumpkins (i sina mest positiva tongångar) är en tydlig referens. Singeln ”Sun Tan” påminner en hel del om ”1979” och visst tänker man på ”Today” när man hör den plockade gitarren i introt till ”Driving Me Crazy”? Thuesens röst är också behandlad ungefär som Belinda Butchers på My Bloody Valentines Loveless. Det vill säga med kompression som gör sången helt silkeslen och platt.
Jag undrade faktiskt om det bara var så hon lät, men under konserten hör jag tydligt skillnaden när ljudteknikern stänger av det under mellansnacket. Ett mellansnack som förresten står nedtecknat på låtlistan (ser jag, som står längst fram); ”Hej”, ”Tack” och ”hur vi möttes”. Allt är väl förberett, eftersom konserten uppenbarligen spelas in. Bra att passa på när man spelar i en lokal som kanske har landets bästa akustik. Det står kameror och mikrofoner på scenen och trummisen som de har med sig på scen gör extremt lite väsen av sig.
En intressant aspekt av Snuggles sound, som jag först förstod när jag såg dem live, är att de inte har någon basist. Både Thuesen och Strange är nämligen gitarrister som sjunger och skriver låtarna ihop. Det betyder att Strange spelar bastonerna på sin E-sträng med hjälp av sitt pedalboard. På flera låtar finns det inga trummor heller och de sammanvävda gitarrerna fungerar utmärkt ihop som både rytm och melodi.
När trummorna kommer in blir den mjuka sången faktiskt lite svår att höra, men det beror nog mest på att Andrea är sjuk. De berättar att de var tvungna att korta ner setet en aning för att inte anstränga hennes röst för mycket. De har trots allt en spelning i Aarhus kvällen efter. Ändå lyckas de hinna med nästan hela albumet. Det blir också en cover av låt med Liss, där Strange sjunger. Ljudteknikern blir dock helt tagen på sängen här och glömmer först att ändra volymerna på deras respektive mickar.
Sedan blir det tvärtom på nästa låt och man hör inget av Thuesens röst, eftersom de inte bytt tillbaka inställningarna. Det var lite synd om henne eftersom hon själv inte märkte det och publiken ropade ”vi hör dig inte”. Hon trodde såklart att det var hennes fel och att de menade att hon skulle sjunga starkare. Så kan det vara när man spelar med in-ear monitors.
Stämningen i publiken var helt klart på topp och det märks att Snuggle är på väg att nå ut till en allt större publik. Innan konserten började såg jag mig omkring och alla var på helspänn. I högtalarna hör jag att ”Sun Tan” av Snuggle spelas – är det inte ett big no-no att spela musik av bandet som faktiskt uppträder? Om man jämför med konserten som Acopia gjorde här för några veckor sedan (och som jag också recenserade) så har Snuggle lockat den sämst klädda publiken jag sett på länge. Det är vit medelklass och kläderna går från svart till brunt till rutigt.
Men Snuggle är såklart också mer hypade än Acopia, trots att båda fått en skjuts av Spotifys spellista Cph+. Snuggle låter faktiskt ganska likt och har dessutom mycket gemensamt med andra danska grupper som till exempel Fine. Men på många sett är de mer mainstream än bolagskollegorna Fine, Smerz och Astrid Sonne. Jag har sett alla spela live i år, så nu väntar jag bara på att Fine också ska släppa sitt nya album. Värt att notera är att Fine Glindvad, Astrid Sonne, ML Buch, Erika de Casier och Molina alla har gått på konservatoriet RMC i Köpenhamn. Och nu utgör de kärnan av den alternativa popmusiken i Danmark. Thuesen och Strange sällade sig till den skaran i år, efter att båda ha tagit examen i komposition från RMC.
Ändå är det något med Snuggles musik som upplevs som en strävan efter att nå ut. De har ju hållit på med musik i många år och det måste kännas befriande att äntligen ha hittat en plattform som harmoniserar med musikklimatet och tidens preferenser. Det får bara aldrig bli ett hinder för friheten att uttrycka sig, vilket jag får en känsla av att det kanske gör på Vega? Inte en rädsla men åtminstone en månhet om att göra en så felfri konsert som möjligt och att ingen ska gå hem och känna att de inte levde upp till de höga förhoppningar man alltid har på ett hypat band. Speciellt när man inte är på topp rent fysiskt.
Allt i allt gjorde de också en felfri spelning. Men för mig saknades det en del personlighet, det blev lite slätstruket och oförargligt emellanåt. Visserligen sa Acopia heller ingenting på deras spelning och stod i princip still medan de spelade sina låtar. Men de hade en helt annan karisma och cool. Och varför måste en spelning vara opolitisk bara för att ens musik inte har någon djupare innebörd? Ta tillfället i akt att sprida ditt budskap när någon ger dig en mikrofon och till och med betalar dig för att använda den. Det är i alla fall min personliga åsikt.
