När Stockholms Negrer härjade runt under åttiotalets andra hälft skakade de om hela det präktiga, självgoda svenska folkhemmet. Att nazisterna skulle komma och ställa till med bråk var väntat men även Konsumrörelsen bannlyste bandets skivor medan Kontaktnätet hindrade dem från att spela i norra Sverige. Det förlovade landet var helt enkelt inte så öppensinnat och vidsynt som det ville tro.
Fyrtio år senare är Sverige ett helt annat land. Ett förvisso mer mångkulturellt men också polariserat och hårdare samhälle med utförsäkringar, ökade klassklyftor och ett kostymklätt Sverigedemokraterna som släppts fram för att diktera Tidölagets regeringspolitik. Samtidigt har Stockholms Negrer nästan blivit rumsrena. Bandets halvitalienske sångare Michael Alonzo är inte mer rasifierad än Bianca och Benjamin Ingrosso och för att undvika att slå snett och fastna i semantiska diskussioner har det kontroversiella bandnamnet förkortats till det mer implicita STHLM NGR. Nyligen lyftes de rentav in i finrummen när religionsvetaren Simon Sorgenfrei lyfte upp debutalbumet Brutal disciplin (1985) som Sveriges första tematiska verk om inhemsk rasism. Istället för en radikal aktionsgrupp har de blivit ett band bland andra. När återföreningsturnén når Plan B i mångkulturens epicentrum Malmö slår det mig att publiken, utöver en del ungdomar, till största del består av medelålders vita män som jag med alldeles för högt kulturellt kapital.
Malmös – enligt egen utsago – tredje sämsta punkband Welfare Cowboys har blivit tvungna att ställa in och istället får sångaren Jesper Lundströms andra band Kisset Svider äran att inviga kvällen. En vuxenarg hardcoretrio från Arlöv som varvar skränig d-takt med fagra körstämmor, tonartshöjningar, gallupundersökningar, politikerförakt och frälsissånger. Bas-Jesper och gitarr-Robin delar lika på sången och pissar minst sagt åt alla håll. Bajsar på Jimmie Åkesson, spelar Tetris med Vänsterpartiet, hetsar mot nya gamla Moderaterna, läxar upp Kissdemokraterna och skriker på vinden tills Robin tappar rösten. Lite politiskt inkontinent sådär. Bara för att i nästa stund lämna urinprov, lösa Palmemordet och ta sig an Jespers morsa Christina Lundströms gamla dansbandsdänga “Ta din rock och din hatt”. Raseri, flams och en unken doft av urin.
Med brutal disciplin tar STHLM NGR över scenen. Inledande “Sieg heil” sitter som en käftsmäll och med mord i blicken gör Michael Alonzos (KSMB, Fas 3, Ungdom Mot Rasism, Pappa-Barn) skoningslösa tordönstämma ont i magen. De är taggade till tusen. Kanske lite väl taggade för sitt eget bästa och redan i tredje låten “Ta vad du vill och jämför” har Alonzo skrikit sönder rösten. Ändå är det ingenting som hindrar honom från att vråla i ytterligare två timmar med bibehållen intensitet. Och då får man ändå ha i åtanke att han fyllde 65 i tisdags. Är det vrålrock så är det.
Med tonvikt på det fyrtioårsjubilerande debutalbumet är det en diger kavalkad av gamla klassiker från bandets tre album. Brutal disciplin (1985), Den vita apan (1986) och det mer stillsamma Kärlek (1989). Kanske kan man inte leva på gamla meriter och frågan är om något Alonzo gjort sedan KSMBs första återförening En gång till… (1994) nått upp till samma höjder. Men det här är ingen kväll av mossig nostalgi. Låtarna är nästan mer aktuella nu än när de skrevs. STHLM NGR var tidiga med att se vilket håll samhället barkade åt redan då.
Men det är också en kväll där gamla gubbar leker med sina ungdomsvänner igen. Den heliga trion från debutalbumets omslag. Michael Alonzo, Roffe “Blondie” Dostojevskij och John “Poppe” Schubert (Kekkonen Heroes, De Class). Michaels bror Christian “Totte” Alonzo (Kekkonen Heroes, De Class) dog alldeles för tidigt men pryder i varje fall fonten på bastrumman. Utöver den yngre trummisen Kosmas “Greken” Giakes (Tsar Bomba) är det i princip den gamla originalsättningen. Roffes riviga rock’n’roll-licks, Poppes tyglade basgångar och Alonzos brutala avgrundsvrål.
Sanningen att säga har jag dock varit lite tveksam till att dra hit. Det infekterade bråket mellan Alonzo, hans gamla kompband Fas 3 och KSMBs originalmedlemmar Johan Johansson (Strindbergs, John Lenin, KSM3) och Peter “Ampull” Schölander (Alien Beat, Fabriken, KSM3) har inte direkt gjort mig sugen på att se ett återförenat KSMB. En krånglig historia av smutsiga tvister, historieförfalskning, upphovsrättsskandaler och förtal. Sveriges svar på Dead Kennedys. På avstånd har hela konflikten, inte minst musikalen En slemmig torsk (2019), upplevts som en enda smutskastningskampanj. Iklädd en t-shirt försedd med trycket “Johan-taliban” känns det ändå rätt att se ett återförenat Stockholms Negrer. Både Johan och Ampull spelade visserligen på Brutal disciplin men i övrigt känns det som en frikopplad grej. Något jag ändå kan ta för vad det är.
Två timmar av klassisk vrålrock, benhård antirasism och explosivt röj i stänkare som “Negerbollar av stål”, “Knark e’ gott” och “Död åt alla”. Allsången står som spön i backen och i “Mördarmohikanen” och “Fy fan svenska flicka” kliver diverse folk upp från publiken för att bilda en kör. Tempot dras ner en smula i den arbetskritiskt ångestdrypande “Måndag” och när Alonzo helt ensam plockar fram en ostämd, nylonsträngad grilla-korv-gitarr i den avskalade förortsrevanschen “Bra förlorare” blir det rentav sentimentalt. Bara för att i nästa stund blanda ihop textrader i “Det förlovade landet”, tuta lite munspel i “Dom gudarna älskar” och skrika sönder rösten gång efter annan. Roffes engelskspråkiga “Love Me Baby” och “No Brain No Pain” är visserligen bagateller men är i sammanhanget ett välbehövligt andrum att låta Alonzo vila upp rösten en gnutta.
Det är rätt ojämnt och mellan varven kan jag inte låta bli att tänka att det var bättre förr. Innan konflikter och tidens gång la en tung filt över alltihop. Men en sak får man ändå ge dem – att kunna behålla en sådan explosiv intensitet i två timmar efter sextiofem är imponerande. Och när det är bra – som i “Sieg Heil”, “Den vita apan” och “Negerbollar av stål” – är det riktigt bra. Kanske rentav mer angeläget nu än när låtarna skrevs. Vrålrock über alles!
