Acopia from Naarm (alltså Melbourne) gjorde i fredags sin enda konsert i Norden och det inträffade i Köpenhamn. Det var ett i princip fullt Ideal Bar som tog emot trion och att gitarristen hade på sig en tshirt med Poison Girl Friend säger egentligen allt om konserten, men ni ska få en recension ändå.
Jag såg faktiskt Poison Girl Friend nyligen också, men det är en historia för en annan dag. Acopia dök upp på min radar från ingenstans för ett par år sedan, när deras andra album kom ut. Det är ett av få band som jag har upptäckt bara genom streamingtjänster – det självbetitlade albumet var något av en ”sleeper hit” och de hade inget skivbolag som kunde sprida musiken. Vid första lyssning lät det inte så märkvärdigt, visst var det snyggt producerat och behagligt, men det påminde också om en massa band från Sydney som jag tyckte mer om just då.
Gitarristen Morgan Wright spelade också i DSM-V (tillsammans med Buzz Kull) som jag hade hört sen innan. Men Gauci, som jag älskade då (och som jag såg live när jag bodde i Melbourne) gjorde samma grej ännu bättre. Och Acopias shoegazeinfluenser hade redan fulländats av band som Eternal Dust och Orion. Men det var ändå någonting som gjorde att det fastnade.
Kanske var det deras användande av triphop-rytmer, som drog en linje från det sena 80-talet och det musikaliskt mycket mer creddiga 90-talet (i alla fall just då). När de spelade live i fredags var det både artister som Saint Etienne och Dido (framför allt hiten ”Thank You”) som föll mig i tanken, såväl som 80-talshjältarna The Cure och Chris Isaak. Brittiska radiostationen NTS har spelat Acopia flitigt – till den grad att Palms Trax som har programmet Cooking With Palms Trax gav ut Acopia på vinyl förra året. Även den nyligen bortgångne JD Twitch (RIP) var ett fan, och han gjorde förra året en remix av ”Holding On”. Den kom också ut på vinyl förra året tack bare CWPT.
Något jag inte visste för ett par år sedan var att Kate Durman som sjunger är samma person som Purient (inte att förväxlas med Prurient). Det blev jag först varse förra året när Purients senaste EP kom ut på Mall Grabs label Steel City Dance Discs (nu baserade i London efter flytt från Australien). Just Durmans rena och okonstlade röst är kanske det det kitt som får Acopias låtar att hänga samman så bra. Den är också vad som gör att bandet lätt lumpas ihop med skandinaviska band som Fine och Smerz.
Det gör de i alla fall av Spotify, som konsekvent inkluderat Acopia i deras spellista Cph+ – ett märkligt sammelsurium av Dean Blunt-relaterade artister, Köpenhamns post-Posh Isolation-generation och i princip allt som låter som franska fenomenet Oklou. Det känns mest som ett taffligt försök att skapa en scen runt något som egentligen inte har något samband, men det är ju tur för Acopia som tack vare detta kan komma till Danmark och spela för en publik som redan har hört deras splitternya album Blush Response.
Det är inte många band från Melbourne som har lyxen att få turnera i Europa. Inom deras genre är väl HTRK bland de få som lyckats skapa en respektabel fanbase utanför Australien? Det är bara att tacka och ta emot och Acopia verkar inte ta något för givet. De har varken förberett något mellansnack eller extranummer, utan verkade vara inställda på en gles och kanske inte överdrivet entusiastisk publik. Istället fick de en nästan full lokal och till och med en handfull posers som dansar längst fram, trots att musiken egentligen inte alls är så snabb att man kan dansa till den.
Det är inte dåligt jobbat för att vara deras första spelning i Danmark, som de blygt berättar. Vi svenskar som bor i den södra delen av landet har haft tur, för någon annanstans i Norden spelar Acopia inte på den här turnén. Jag har sett fram emot denna spelningen länge och vi blir långt ifrån besvikna. Alla vet hur svårt det kan vara att spela live som band, när man har ett backtrack och inte ens några förstärkare. Man är helt beroende av ljudet från PA:t, men Vegas tekniker gör ett fantastiskt jobb vid mixerbordet och allt hörs kristallklart.
Acopia behöver inte mer än att stå på scen och spela låtarna, mycket tack vare Durmans ”commanding presence” som man skulle kalla det på engelska. Det är ett fåtal sångare förunnat att kunna stå still med micken – jag tänker på Mazzy Stars Hope Sandoval och Harriet Wheeler från The Sundays i början av 90-talet – inte ens med ett instrument, och ända vara trollbindande. Man kanske kan kalla det en slags rockstjärne-aura. Förra året såg jag danska Erika De Casier göra ungefär samma sak (dock var hon helt ensam på scenen) och det var inte bland det mest spännande jag har sett.
Allt talar för Acopia just nu. Det nya albumet kom ut på hypade London-bolaget Scenic Route för ett par veckor sedan, de gör Europaturné och publiken kunde inte vara på mer passande humör. Själv var jag inte på typiskt det-är-fredag-vi-ska-på-spelning-humör. Tvärtom känns det på många sätt svårt att se något hopp för mänskligheten just nu. Vi gör en undermålig insats som levande organismer på jorden. Men Acopias musik talar på något sätt in i en hopplös tillvaro, utan att det blir dödsromantik av det hela. Liksom The Cure lyckas de para ihop en tung atmosfär med stora melodier för de små tingen i livet.
En låt som ”Falter” från senaste plattan uttrycker det kanske bäst: ”even if I fall I will never falter, cause I wanna get better, but I can’t have it all”. Just känslan av att den yngre generation aldrig kommer att få allt det där vi drömt om, säger mycket om hur många har det idag. Och vad spelar alla dessa drömmar för roll, när det finns människor som lider och dör i vår närhet?
Det enda jag önskar mig just nu är att lika många som såg Acopia i Köpenhamn ska få upp ögonen för Troth, som är Australiens bästa band just nu. De är inte med på några coola spellistor och när de spelade i stan tidigare i år var det knappt 20 människor i publiken. Så sluta lyssna på Cph+ och gör din egen research.
