Joseph Pollack fick en pratstund över videolänk med musikern Molly Lewis som utmärker sig genom att använda visslande istället för sång i sin musik. Hon är ursprungligen från Australien men bor och verkar numera i Los Angeles. Torsdagen den 9 oktober spelar hon på Fasching i Stockholm.
Hej Molly! Jag ser fram emot att se dig live i oktober. Har du turnerat i Europa förut?
– Ja, men tidigare har jag haft ett fullt band. Den här gången blir det en lite mer intim och enklare version. Jag kommer ha lite gäster, men det kommer bli mer avskalat den här gången. Det är också en väldigt kul turné på så sätt att jag kommer besöka väldigt olika platser. Allt från Tallinn till Istanbul.
Blir det första besöket i Sverige?
– Nej, detta blir tredje. Första gången var jag 21 år gammal och turistade. Sen var jag i Stockholm i augusti på Hosoi festival (hemlig gästartist till bandet Zen-Men reds. anm.) Jag hann även strosa runt i sommar-Stockholm och besöka Skansen.
Hur kommer man fram till att man vill bli en professionell visslare?
– Det är ingenting man bestämmer eller kommer fram till. Det är väl snarare någonting som hittade mig. Jag besökte några visseltävlingar, det visade sig att jag var bra på det och sedan har det utvecklats därifrån. Jag började få fler förfrågningar och gig successivt. Det har varit ett riktigt äventyr och jag är tacksam att det gjort så att jag kan upptäcka världen genom det.
Du var även med i Toronto Film Festival häromveckan för premiären av Whistle, en dokumentär om visseltävlingar. Vill du berätta lite om det?
– Absolut, det är en väldigt märklig grupp människor som är med i visseltävlingar. Jag gillar att besöka dem för det är enda gången jag får träffa andra professionella visslare. Jag var lite nervös inför att vara med i en dokumentär som ett subjekt. I mina musikaliska projekt har jag kreativ kontroll över allting, men nu var jag helt i dokumentärmakarnas händer i hur jag skulle framstå. Men när jag nu fick se den i Toronto på premiären så tyckte jag den var fantastisk, det var som att en tyngd föll från mina axlar när jag fick se den.
Hur var det att jobba på soundtracket till Barbie-filmen?
– Det var jättekul att få jobba med en så enorm film och vara en del av ett så stort popkulturellt fenomen. När jag växte upp var filmsoundtracks min största musikaliska kärlek – och jag tycker fortfarande väldigt mycket om soundtracks. Så det har alltid varit en dröm jag haft att få jobba med musik på film. Jag fick också jobba i en studio med en hel orkester, det hade jag aldrig haft råd att göra på egen hand.
Din låt “Crushed Velvet” var även med i förtexterna till den delvis svenskproducerade filmen The Ugly Stepsister i år. Hur gick det till?
– Ja, jag såg den bara häromdagen! I det fallet var det mer en förfrågan om licensiering. Man får egentligen bara veta i vilket sammanhang låten kommer användas och lite kort om handlingen. Jag tyckte det lät som ett kul projekt och filmen var fantastisk! Även om den var lite jobbig att titta på ensam, jag fick sätta handen framför ögonen ibland i de mest grafiska scenerna.
“Överlag har jag inte jättestort självförtroende gällande min sjungande röst, men jag vet att jag är bra på att vissla”
Har du någonsin funderat på att sjunga i någon av dina låtar istället för att vissla?
– Jag sjunger bakgrundssång på vissa av mina låtar. Men överlag har jag inte jättestort självförtroende gällande min sjungande röst, men jag vet att jag är bra på att vissla. Fast jag har faktiskt skrivit en låt som har text, för första gången. Det hade varit kul att göra en låt med sång och sen aldrig göra det igen.
Du har gjort en cover på låten “Nature Boy” av Eden Ahbez (kändaste versionen är av Nat King Cole), vad är din relation till den låten?
– Jag älskar Eden Ahbez musik och hans album Eden’s Island. Det albumet handlar ju om en slags fiktiv magisk ö, vilket min EP Mirage som coverlåten är med på också alluderar till. Så det finns en tematisk koppling och det kändes naturligt att ha med en hyllning till huvudinspirationen genom att göra en tolkning av den låten. EP:n är ett samarbete med brasilianska gitarristen Roge, så den fiktiva ön i det här fallet skulle nog befinna sig någonstans mellan Australien, Brasilien och Los Angeles.
Hur tänkte du konceptmässigt med ditt senaste album On the Lips?
– Med den ville jag ge en känsla av att när man lyssnar så är man en besökare på en livekonsert i en lounge eller jazzklubb. Vi experimenterade till och med med att lägga in lite applåder i slutet av låtarna, men valde att inte göra det i slutändan.
Det är ett strålande album, vi ser fram emot att se den live på Fasching i oktober!
