Saint Etienne räddade min kväll igen. Det ser ut att vara sista gången, och det är ett vackert farväl.
Klubben Blondie har legat precis vid metrostationen Union Latinoamericana så länge jag har känt Santiago de Chile. För ett par dagar sedan spelade Alex Anwandter och Juliana Gattas där. Världens indiefest! Att dansa till manifestet “Siempre es Viernes en mi Corazón” hade varit underbart.
Inte alls långt från mina kvarter, på vägen in till centrum. Ändå hade jag inte möjlighet att vara där, livet gav inte utrymme helt enkelt.
Istället hamnade jag hemma framför karaoke-högtalaren med Saint Etienne via bluetooth. Inte alls något dåligt alternativ.
International är som en gammal vän som tröstar, som berättar att det är dags för avsked. Men först ska vi ha fest, vi ska dansa, vi ska vara snygga och alltid på väg ut. Det spelar ingen roll om det stämmer längre.
Typiskt att Saint Etienne tar avsked med några av deras allra finaste ögonblick.
“Brand New Me” är världens bästa danslåt, i alla fall just nu. Precis så smittande dansfull som bandets spelning i tältet på Hultsfredsfestivalen 1994. En pur glädje som sällan kommer fram på deras skivor (trots att flera är mästerverk). Inte sedan “Nothing Can Stop Us” och “Who Do You Think You Are”.
Looking back, I could’ve been worse. But I could’ve been better too. It’s true.
Att ta in Tom Rowlands från Chemical Brothers på öppningsspåret “Glad” är som att återuppta nätterna på klubben Gino i Stockholm i mitten av 90talet.
You’re looking down your street
To tell yourself that things could be better
Sometime.
Then you ask about
All that stuff that feels so important
There’s no reply.
Dansgolvet fylls sedan på till “Dancing Heart”.
När Nick Heyward, från Haircut 100, kommer in och sjunger med i “The Go-Betweens”, sitter jag bredvid, lyssnar och vill veta vad det hela handlar om.
“Fade” är otroligt fin. Don’t wanna start a fight, don’t wanna leave tonight.
Det tar emot att sjunga om flygplan, men “Take Me to the Pilot” är helt enkelt alldeles för skön för att låta bli. I feel I need to fly now.
Sångerskan Sarah Cracknell berättade tidigare i år för tidningen The Guardian, hur svårt det var att sjunga in avslutande “The Last Time” utan att tårarna kom.
Det är ett vackert avslut. Det känns självklart att ha varit just där, på Apollo, och dansat loss till grekiska garagepopbandet The Frantic Five.
For the very last time, for the very last time…
Saint Etienne – International
× × ×
