Peter Morén – främst känd via Peter, Bjorn & John – är en av landets mest produktiva musiker och samtidigt eftertraktad som få. I oktober turnerar 49-åringen tillsammans med The Go-Betweens-ikonen Robert Forster och just nu är han aktuell med andra soloalbumet under namnet SunYears. HYMNs Daniel Andersson passade på att ställa några frågor.
Berätta om nya skivan The Song Forlorn.
– Vi började spela in nästan direkt efter att förra skivan var klar… På så sätt var det bara ett pågående flöde. Jag fick feeling och kände att det var ett sammanhang och projekt jag ville bygga vidare på ordentligt. Visa att man menar business. Därför känns de lite som del ett och del två. Även om de är olika på många sätt.
Vad skiljer denna platta från första SunYears-skivan?
– Det finns fler låtar här som är mer i en indie-rock/pop-vein. På ett sätt lite närmare PBJ även om det hade låtit bra annorlunda om det gick genom det filtret.
– Förra skivan var kanske lite mer ballader och akustiskt. Samtidigt finns det låtar på nya som går ännu mer åt folkrockhållet, så det är helt klart en eklektisk mix. Sådan är jag helt enkelt.
– Sedan tycker jag kanske att den nya är tydligare. Det är många låtar som har väldigt få element och dessa får skina desto mer. Det är en krispig produktion. Textmässigt finns det mycket likheter och röda trådar mellan skivorna. Kanske den nya har mer “bangers” på ett sätt medan första hade mer en sammanhållande stämning. Jag gillar båda!
I likhet med förra skivan återfinns en hel del samarbeten på nya albumet. Hur går du tillväga för att få en duettkombo att fungera.
– Det är intuitivt. Först bestämmer jag vilka låtar som eventuellt skulle funka eller vinna på att vara duetter. Med endel låtar känner jag direkt att de nog är bättre bara med mig. Det kan ha med texten att göra, men också stuket på låten… Men sedan får man känna in vilken röst som skulle passa vilken låt. Och då är nummer ett att det måste vara en röst jag tycker om och lyssnat mycket på. Annars kan jag inte få den “connection” som behövs. Och låten talar om för mig vilken röst som passar var. Det går på feeling och hittills har det känts hundra procent korrekt. Ännu mer på nya skivan kan jag tycka.
“Men jag vill helst inte fråga någon för att sedan tacka nej när de spelat in och det har inte behövts”
– Just att det är kvinnliga röster som skaver fint mot och kompletterar min röst. Sedan kanske jag ibland haft flera möjliga kandidater till några låtar och stött och blött. Då får man försöka tänka sig hur det skulle kunna bli och höra rösten i huvudet och det är ju ren spekulation. Men jag vill helst inte fråga någon för att sedan tacka nej när de spelat in och det har inte behövts.
– Sedan ber jag alltid artisten spela in hela låten så att vi kan arrangera efteråt vem som sjunger vad. Så även om 90% av musiken är inspelad live med ett band i studion är duetterna lite arrangerade i mixen. Och jag gillar den kontrollen. Man kan känna in och ta de fraser som blir bäst och känns mest och ge och ta av stämmor och annat i olika partier. Skapa en nerv och intimitet. Och inte behöva styra dem för mycket. De sjunger låten och texten såsom den känns bäst för dem. Då blir det bäst.
Har du någonsin känt att detta samarbete är dömt att misslyckas? Du behöver inte nämna några namn.
– Inte i SunYears. Det har väl hänt att någon dragit ut på det och man tänker att det blir aldrig av. Men sedan har det kommit till skott ändå och blivit toppen! Rent generellt tidigare har det väl hänt nån gång att man inte klickar med någon musiker eller artist. Exempelvis när man ska skriva en låt i studion. Eller bara repa. Då får man bara le och vara glad och sedan på ett snyggt sätt dra sig ur så småningom. Ibland kan det ju vara så att man inte matchar just då på grund av vart man är i livet. Då kanske man ska testa igen om 10 år.
Vilken låt är världens bästa duett?
– Ja herre jösses vilken fråga… Det första jag tänker på är Marvin Gayes klassiska duetter med Tammi Terrell. Men det är ju flera stycken. “Sista ljuva åren” tar vi tycker jag.
Anna Von Hausswolff släppte nyligen en singel tillsammans med Iggy Pop – vilken levande musikikon skulle du höra av dig till?
– Jag hade låtit låten avgöra det. Jag känner mig inte så peppad på att tänka utifrån legendarstatus och sedan skriva en låt som passar den personen. Det handlar mer om vilken röst som skulle göra min redan skrivna låt rättvisa och göra låten mäktigare. Jag har en lååång lista på eventuella duettpartners och ingen av dem jag frågat hittills har tackat nej, vilket är väldigt smickrande. Men när jag tittar på min lista så står ingen av mina riktigt stora barndomshjältar där. Jag tror kanske att det skulle bli mer på jippo-nivå och inte musikaliskt så intressant om jag gjorde en duett med Paul McCartney eller Elvis Costello eller något sådant namn.
“Sedan vore det fett med Agneta Fältskog i och för sig”
– Sedan tycker jag att det blir bäst med en kvinnlig röst mot min. Duetten med Ron Sexsmith funkade i och för sig toppen på första skivan. Så kanske Neil Finn eller Damon Albarn. Susanna Hoffs. Eller Paul Heaton. Just för att det också är röster man burit med sig länge och som kanske skulle funka med min. Jackie DeShannon har en väldigt cool röst också men vet inte hur hon låter nu. Samma med Dionne Warwick. Sedan vore det fett med Agneta Fältskog i och för sig.
– Och det är klart att för min egen karriärs skull vore det toppen att göra en duett med Chappel Roan eller Olivia Rodrigo eller något sådant. Men då skulle jag bara bygga det på ren ”finger i luften”-feeling och jag tror jag passerat det stadiet fast skulle så klart överväga om de frågade.
Är det bra för kreativiteten att skriva för olika projekt?
– Sedan jag startade upp SunYears under pandemin har jag i princip bara skrivit för SunYears. Jag hade ett par co-write-veckor i Nashville för något år sen och skrev tillsammans med och för andra artister. Sedan kommer ett album med Marlene Oak i höst som jag skrev och producerade med henne. Men det var ett bra tag sedan vi gjorde klart det.
– Och Peter Bjorn And John har de senaste åren bara gjort ett par tre låtar. 90% har varit SunYears. Det var som att min hjärna under pandemin kalibrerade om sig och talade om för mig att det var det här jag skulle göra nu och hur det skulle vara. Och det var lite som att hitta hem. Att jag känner mig lite mer fokuserad i vad jag ska göra låtskrivarmässigt. Det har öppnat upp mig på så sätt att jag skriver mer nu och friare. Mer som jag gjorde i 20-årsåldern.
– Karriären och bandet och olika sammanhang och koncept har ibland gjort att jag tänkt för mycket tror jag. Nu gör jag mer bara och lyssnar på magkänslan. Men sedan får jag kanske dela upp det i olika pottar om det skulle behövas och se vad som passar var.
– Någon låt skulle kanske hamna hos PBJ, någon till en duoplatta jag planerat med Josh Rouse och någon till SunYears. Men om jag ville skulle allt kunna vara SunYears egentligen. Det är det fina med det att det inte är mallat så till vida. Mallen sitter mer i hur jag gör skivorna än hur låtarna låter som råmaterial.
Det finns ett par instrumentala låtar på skivan. Är själv ett stor fan av exempelvis italiensk filmmusik. Varifrån har du hämtat inspiration till dessa spår?
– Har alltid gillat knasiga gamla instrumentaler. I rockens barndom var det ju rätt vanligt med sådana hits, lite quirky med någon hook som återkom. Typ danslåtar var det väl egentligen. “Swamp Mob” flirtar lite med den estetiken och gitarrister som Link Wray, Lonnie Mack, Dennis Coffey, James Burton och instrumentalgrupper som Booker T & The Mg’s och The Meters.
– Men sen handlar det ju om att jag helt enkelt tycker det är roligare och roligare att spela gitarr och ibland känner att riffen och vibben i instrumenten räcker i sig. Att allt inte behöver ha ord. På förra skivan fanns ju också en instrumental som flörtade mer med brittisk akustisk folk och den traditionen med gitarrister som Bert Jansch och Davy Graham.
– För mig kan det helt enkelt vara så att jag vill testa ett nytt sätt att spela gitarr och eftersom jag inte är någon övare som vill bli bäst blir det ofta så att om jag lärt mig två licks skriver jag en låt istället… Så funkar min hjärna. Jag är bara bäst på att spela min egen musik!
– Jag tycker det här med att ha någon instrumental låt här och där binder ihop helheten i projektet SunYears. Har många instrumentala idéer i telefonen som jag är osäker på om de ska vara just instrumentala eller få text. Kanske blir det en helt instrumental skiva någon gång. Jag kan inte spela jazz men den här typen av låtar kan jag göra – så det kanske är min jazz.
– ”Where Are We?” som inleder har en helt annan tillkomsthistoria. Den gjordes i Nashville hemma hos Jamie Lidell. Jag var bakis, han gav mig kaffe och satte olika instrument i händerna på mig medan han lekte med tape loopar och effekter. Det var ett rent jam/studio experiment som passade som intro.
Hur har du valt ut låtarna på skivan? Det är en mix av folkrock, garage och indiepop.
– De har valt mig snarare. Det var de låtarna som fanns klara då och som bad mig om att bli inspelade. För vissa öron kanske det kan verka spretigt men jag tycker skivan sitter ihop väldigt bra och har ett flöde som känns naturligt. Det har med låtordningen att göra. Att den är lagom lång, runt 40 min för ett album är rätt perfekt. Att det är mestadels samma musiker som spelar och att det är inspelat live och med mycket fokus på gitarrspel och det spontana som uppstår när människor möts i en studio. Allt det är superviktigt för mig. Sedan har ju jag ett särskilt melodispråk och texter och sånt binder också ihop det.
– Men som jag sa i en annan intervju vill jag att SunYears representerar hela mig och den i mitt tycke bästa versionen av mig. Då blir det olika stilar. Du pratade om 60-talsmusik och många av 60-talsbanden var ganska spretiga i sina influenser. Det kunde vara lite pop, lite soul, lite country, lite folk, lite blues, lite psykedelia och hårdare rock och smöriga pianoballader på samma platta. Och det där har väl format mig. Alltid haft svårt för när saker blir för begränsade och nischade. Även om jag fattar att det är lättare att sälja in i dagens klimat.
“Och jag vill inte göra en skiva som låter gammalt”
Singeln “Dark Eyes” är en favorit. Det finns ett ljudparti som ger mig “Time Of The Season”-vibbar. Det känns som att 60-talet gör sig påmint genom hela skivan. Är jag något på spåren?
– Zombies-passningen är helt korrekt spottad… Knappt så jag inte ens tänkte på det förrän efteråt. Det är liksom i mitt DNA. 60-talspop, rock, soul och folk är ju där jag kommer ifrån. Det jag föll för som mest som barn. Det går aldrig ur. Och jag skäms inte för det utan vågar väl flörta lite mer öppet med det i SunYears igen än vad man kanske gjort ibland. Sedan finns det ju mycket andra influenser där också. Och jag vill inte göra en skiva som låter gammalt. När vi mixar och sätter ihop helheten pratar vi mycket mer om lite modernare ljudideal om ändå så klart i en indie/gitarr-kontext.
– När jag spelar in en låt och arrar kan jag så klart referera 60-tal, 70-tal, 50-tal till och med. Och 80 och 90-tal. Men om vi låt säga ska kolla av mixen, frekvenser, balans och eq och sånt; då kollar vi alltid av mot ny musik.
Avslutningsvis. Varför har du döpt skivan till The Song Forlorn?
– Både titellåten till nya skivan och den förra Come Fetch My Soul! kom till på ett lite magiskt sätt. Som en gåva! “Come fetch..” kom till mig en slaskig dag på Coop. The Song Forlorn skrev jag, text och allt i skidspåret i Boden. Så båda låtarna har lite magi i sig så för mig. Och det finns något spirituellt i texten och musiken och hur de låter på skivorna, båda låtarna känns speciella och lite som ”statements”. Indierock-gospel kanske. Och det känns som en tanke att den ena börjar ena skivan och den andra avslutar den andra. Men sedan är det såklart texten som jag tycker binder samman olika teman i de andra låtarna på skivan och på något sätt landar i slutsatsen med musiken som en helande kraft och väg ut från allt destruktivt tillsammans med naturen omkring. Att vi är en del av något större och bättre.
– Också det här att jag är beroende av att skriva låtar och inte kan sluta ens när jag tror att jag vill. Lite som ett missbruk men mestadels med positiva förtecken. Att det för dig vidare och framåt och gör att du känns levande. Vill inte lämna låtarna i sticket utan ge de allt mitt bästa. Så det är väl kanske både albumets och SunYears budskap om man så vill.
– Min fru tycker det var en konstig titel. Men om inte annat får det folk att fundera och undra vad det betyder.
Vad händer i vinter?
– I vinter… från november och framåt typ. Ja jag vet inte exakt. Är ute och spelar med Robert Forster i Europa större delen av oktober.
– Jag försöker sätta ihop lite SunYears-gig mellan november och januari men vet inte hur många det blir och är egentligen öppen för att spela då och då när det går. Det behöver inte vara en fet turné utan kan vara mer utspritt. Och PBJ har också något strögig. Inspelningsmässigt vet jag inte alls än. Låtar finns men de ska stoppas på rätt ställen. Och känner ingen stress där. Viktigare att den här skivan får lite liv nu.
– Men på vintern blir det väl också lite skidor och snö får man hoppas.
