“Alla som gillar Nick Cave borde ju vara här”. När jag springer på ett bekant ansikte i det glesa vimlet inför Crime & the City Solutions spelning på Plan B konstaterar vi båda det orättvisa i att uppslutningen är så skral medan Nick Cave & the Bad Seeds (välförtjänt ska sägas) säljer ut arenor på andra sidan Öresundsbron.
Det går nämligen inte att skriva om Crime & the City Solution utan att nämna Nick Cave. Utöver det faktum att bandledaren och låtskrivaren Simon Bonney delar fallenheten för historieberättande på mörk tematik med den nämnda bland vår tids största rockpoeter, så har både Mick Harvey (The Birthday Party, senare Bad Seeds) och framlidne Rowland S. Howard (The Birthday Party) huserat i tidigare inkarnationer av bandet.
Crime & the City Solution har genomgått ett antal omformeringar i olika delar av världen sedan Bonney startade allra första upplagan redan 1977 blott 16 år gammal i Sydney. Sedan en tid tillbaka är den Australienfödde låtskrivaren, efter flera transatlantiska flyttar, åter baserad i Berlin. Den inkarnation som går upp på Plan Bs minsta scen en torsdagskväll i september, är en nedbantad upplaga som utöver huvudpersonen endast rymmer långvarige följeslagaren och violinisten Bronwyn Adams och relativa nytillskottet Joshua Murphy på akustisk gitarr.
Upplägget med Crime & the City Solution i “unplugged”-tappning känns på förhand inte självklart. Även om det (jämförelsevis) rakare och mer traditionellt låtorienterade anslaget på senaste albumet The Killer (2023) gav viss indikation på att det här skulle kunna bli nästa steg, handlar det ändå om en band starkt förknippat med mörkt postpunkigt stök likt fascinerande feberdrömmen Room of Lights (1986).
Eventuella farhågor visar sig obefogade. Setlisten är till stora delar centrerad kring The Killer och det framgår än tydligare att det var så här låtarna skrevs och lät från första början. Små detaljer zoomas in och Bonneys lyrik hamnar än mer i centrum. Vackra öppningsspåret “River of Blood” blir ännu bräckligare i den avskalade tappningen. Titelspåret “Killer” tar flera intressanta vändningar. “Brave Hearted Woman” är kanske den catchigaste låt de har gett ut.
Det är Simon Bonneys dramatiska berättarstil och, på scen teatralt utlevande, violinisten Bronwyn Adams melodislingor som för låtarna framåt. Samspelet mellan de båda för tankarna så smått till det mellan Nick Cave och Warren Ellis (Dirty Three) i Bad Seeds, även om 64-årige Bonney till utseendet är mest lik Ellis (nu ska jag sluta tjata om Nick Cave).
Trots liten uppslutning ser den akustiska postpunktrion ut att trivas på scen. Den sarkastiska humorn i Simon och Bronwyns mellansnack blir en kontrast mot allvaret i låtarna som inte sällan (likt Cave) vidrör ämnen som krig, döden eller människans grymhet och destruktivitet. Innan de spelar “Peace in my Time” konstaterar sångaren att den skrevs under en tid då låtens titel faktiskt framstod som en möjlighet men att det nu ter sig ganska hopplöst.
Höjdpunkten är dock “The Bride Ship”. En fascinerande resa i liknande gränsland mellan traditionellt låtskrivande och mörk experimentell teater som Nick Cave & the Bad Seeds “The Carny”. Ursäkta en ytterligare Nick Cave-referens, jag försökte i alla fall.
