Sabrina Carpenter är aktuell med sitt nya album, Man’s Best Friend, släppt den 29 augusti. Här skakar hon av sig bubblegum-poppen och flörtar istället med countryinfluerade toner.
Disney-prinsessan Sabrina, har lämnat det sockersöta bakom sig. I stället kliver hon in i ett mer vuxet språk och en stil som lutar mot country-pop – något vi ser många artister faktiskt göra just nu.
Ta Taylor Swift till exempel: hon gick ju motsatt väg, från country till pop. Samtidigt har R&B-drottningen Beyoncé nyligen prisats för sitt countryalbum.
Detta säger något om hur genrer inte längre har fasta gränser, utan ständigt rör på sig.
Eller handlar det i slutändan mer om strategi? Ett smart sätt att nå en bredare publik. Kanske… Eller bara ett sätt att slippa fastna i en enda nisch.
Sabrinas nya album, Man’s Best Friend, är ett tydligt steg i den riktningen. Här blandar hon pop med disco, country och satir – allt förpackat i Jack Antonoffs stilsäkra produktion.
Man hör att hon försöker sjunga mer åt country-hållet, vilket blir den röda tråden genom hela plattan. Fungerar det? Ja – för den effekt plattan är ute efter. Kommer hon att bli en countryartist? Nej, och det är nog inte heller själva poängen.
Så jag undrar: är den här skivan mer en övergångspresentation till något nytt? Kanske. Samtidigt säger omslaget, satiren och de sexuella blinkningarna något annat. Det känns mer som ett marknadsföringsknep.
De låtar som stack ut mest är singlarna “Manchild” och “Tears”. “Manchild” lutar åt country, medan “Tears” har en mer lekfull energi i stil med hennes stora hit “Espresso“. Men bortsett från de två, hittar jag ingen hook som riktigt fastnar. Det finns heller inte mycket variation i rösten – eller känsla. Och där blir skillnaden tydlig: för mig är Sabrina mer en popidol än en artist. Varför? För att Sabrina inte bygger sitt namn på teknisk sång eller musikaliska innovationer, utan på image, persona och catchy hooks. Det är inget negativt i sig, snarare tvärtom. Det är så pop fungerar – den lever lika mycket på känsla, attityd och strategi som på musiken i sig.
Hennes fans kommer säkert älska den här plattan. Hon har hittat sitt sound, sin röst och levererar precis det fansen vill ha. Men frågan är: räcker det här albumet för att ta henne längre än den egna fanbasen, trots sitt mer vuxna uttryck?
Mitt svar? Inte än.
[Island Records, 29 augusti]
