Cirka fyra sekunders avkoppling. Skönt! Sedan är det slut på leken. Detroitpunkarna The Armeds nya album har inte tid åsidosatt för att skoja. Det ska brötas. Saxofonelefanten vid 46 sekunder in i första låten är lika seriös som texten. Läs albumtiteln. Vad tror du det övergripande temat gäller? Titta på omslaget. En trehjulad cykel som agerar kartong- och metalltransport. Vart är den på väg? Den friterade sången avhandlar förödelse, helighet, pärlor, laktosintolerans. Internetundersökning ger resultat om ett “okännbart” och “mystiskt” band. Vem spelar musik i konstellationen?
Detta alster har stundvis ett gott sväng. Symtom av “Purity Drag”: fotvaggande, fingervigglande… “Purest of them all, nothing is my fault”-refrängen kan rentav åsamka lyssnaren huvudgungande.
Trumslagaren tar inget för givet. “Kingbreaker” demonstrerar att brödet måste hem. I en minut och 59 sekunder (vilket är en utmärkt låtlängd) spelar de höjdpunkt #1 av albumet.
Den initierande ljudvågen bryts sex låtar in. Paralytiska “Sharp Teeth” och SSX-indierockaren “I Steal What I Want” (höjdpunkt #2) skruvar ned volymratten innan ytterligare vågor kommer och försvinner. Jag gillar elektroniktjuten som konstruerar vida horisonter i låtlandskapet. Albumet får en djupfriterad upplösning med “A More Perfect Design”. Bomber och granater.
Att lyssna på det här albumet är som att stoppa huvudet i en melodisk stenkross. Frågan är: vilket sorteringsskikt? Jag vill argumentera för grovsikt. Grovsikt har oftast ingen bestämmelse om begränsning på inmatningsmaterialet och därför kan grovsikten, som bekant, sortera grövre material än finsikten. Vad har vi för inslag att bearbeta här? Skrikcore, shoegaze, matematikmusik… massa ljud på en och samma gång. Oftast hela tiden. Jag hade uppskattat… lite mer ebb. Betoning på “lite”. THE FUTURE IS HERE AND EVERYTHING NEEDS TO BE DESTROYED är ett utmärkt vansinnesalbum.
[Sargent House, 1 augusti]
