Efter en välbehövlig vila är jag tillbaka i Valbyparken och Syd for solen efter fredagens paus. Trots lite FOMO efter att ha missat Sam Fenders (och Greta Thunbergs!) gästspel under fredagen känns det ändå som rätt beslut att ha skippat en dag. När jag och mitt sällskap anländer tidigt på eftermiddagen är vi nämligen fulla av energi, torsdagens skoskav har lagt sig lite och de få timmarna sömn vi fick mellan torsdag och fredag är bortglömda.
Att som medelålders köra varannan dags-varianten på festivalbesökandet är faktiskt helt genialiskt. Likaså att man i dagens festivalklimat med endagsbiljetter – eller särskilt kuraterade dagar – faktiskt har möjlighet att plocka russinen ur kakan.
Vi lyssnar några låtar på danska Peter Sommer och både då, och senare under kvällen när Zar Paulo spelar, tänker jag att det måste vara så här det känns som dansk att se svenska band och artister som Thomas Stenström och Molly Sandén. Jag fattar ingenting. Det är väldigt oförargligt, men totalt intetsägande i mina öron.
Men att Sommer har fans i den danska publiken råder det ingen tvekan om, det är bra med folk på plats trots att klockan bara är 14 – även om lördagen i sin helhet dragit mycket mindre publikmassor än torsdagen. Detta gör att ingenting med den här festivallördagen känns jobbigt. Det är inga långa köer till toaletterna, det tar bara några minuter att få dryck eller mat, och det går enkelt att få en bra plats på alla spelningar. Mycket trivsamt för oss, tråkigare för arrangörerna.
Även vädret är perfekt, solsken men inte för varmt. När MJ Lenderman and the Wind går på vid 16 känner jag mig fullt ut tillfreds med livet. Den tjugosexårige föredetta Wednesday-gitarristen och hans band förstärker denna känsla redan i första låten “Manning Fireworks”. För en som vuxit upp med singer/song-writers som Jason Molina, Neil Young och J.Mascis är Lenderman en dröm.
Slackerattityden märks tydligt både i musik och kroppsligt uttryck, och förutom några längre utsvävningar med gitarrjam tuffar låtarna på i maklig takt. “Wristwatch” och “She’s Leaving You” vittnar om att Lenderman är en av samtidens bästa låtskrivare, men ändå är This is Lorelei-covern “Dancing In The Club” ett av de spår som får mest applåder. Inte alls konstigt, den här tolkningen är genialisk.
I de lugnare spåren känner jag verkligen att jag fått ett bra substitut för Songs:Ohia och det är också i dessa låtar som bandet låter fiol höja stämningen ytterligare. Väldigt fint inslag. När femmannabandet avslutar med en makalös version av Bob Dylan-hommagen “Knockin'” är jag mer än nöjd.
Efter kaffe i presscentret och en väldigt god banh mi i magen är vi sedan redo för nästa band på scenen “Under himlen” – den mindre av de två utomhusscenerna. Brittiska English Teacher debuterade med This Could Be Texas förra året och har hyllats hyfsat unisont för sin tekniska indierock. På tal om Dylan, otroligt begåvade frontfiguren Lily Fontaine bär en Dylan-tischa dagen till ära och trots att ljudet till en början dränker hennes sång något är det svårt att släppa henne – och den karisma hon utstrålar – med blicken.
Bandets låtar kretsar ofta kring komplicerade basslingor och aviga trumtakter vilket gör att man ibland nästan vill dra mathrock-referenser för att försöka beskriva deras originella sound. De är med andra ord ett extremt musikaliskt band men att hantverket ofta står högst på agendan kan också vara anledningen att det ibland är svårt att hålla isär låtarna.
De nya spår som spelas känns dock mer straight forward och en av dem innehåller Cocteau Twins-klingande gitarr-riff som jag ser fram emot att höra på skiva. Annars sticker albumöppnaren “Albatross” ut mest denna kväll. Förutom Fontaines avslutande långa primalskrik det vill säga.
Om torsdagen var brudarnas afton med Chappell Roan och CMAT så är lördagen, med det stora undantaget Bikini Kill, grabbarnas kväll. Jag har oerhört svårt för Sleaford Mods, det ska jag inte hymla med. Tro mig, jag har försökt att lyssna in mig på deras lo-fi-variant av politisk postpunk. Men det skär i öronen av alla “fuck fuck fuck” och “cunt cunt cunt”. Något som inte förändras av att avnjuta eländet live. I fjol överraskades jag ändå positivt av det årets testosteron-höjare Viagra Boys – men så blir inte fallet i år. En usel cover på “West End Girls” gör inte saken bättre. Det här är enda gången under helgen jag önskar att jag var på Way Out West i stället (för att lyssna till originalet).
Festivalens märkligaste krock gör att vi bara hinner lyssna på (inte se, tältet där han spelar är fullt) två låtar av Bartees Strange. “Strange” och snopet, minst sagt. Men det låter bra. Vi får hoppas att de ges tillfälle vid annat tillfälle. Istället tar vi oss till scenen som ligger jämte (det är fortfarande ett mysterium hur ljudet inte kunde läcka mellan spelningarna – bra jobbat du som fixade det) för att se Kathleen Hanna och hennes Bikini Kill leverera punkhits i rasande fart.
