HYMNs skribent Joseph Pollack skriver om Way Out Wests sista dag – lika med popdagen.
Daniel Andersson fick skriva om de två första dagarna, nu blev det äntligen min tur att få skriva om Way Out West och det var dagen jag såg mest fram emot – popdagen. Dagen till ära har jag på mig min Sabrina Carpenter-tröja och Alfons Åberg-strumpor.
Jag börjar dagen med en konsert utanför Way Out West-kontexten. Min kompis Kalle Scherman råkar ha trubadur på musikflotten som extraknäck. Jag fick åka med mellan Feskekörka och Kungsportsplatsen. När Kalle frågade ett större sällskap som firade en födelsedag om födelsedagsbarnet har en önskelåt, så svarade han ”kan du Wonderwall?” Man kunde i realtid se hur något inuti Kalle dog lite. Till de andra låtarna han hade spelat hittills behövde han kolla upp ackorden på en iPad, men det behövde han inte med Wonderwall. Alla som lärt sig spela gitarr på en nivå som är ovanför novis kan både ackord och text till den utantill.
Jag masar mig sedan till festivalområdet och funderar ännu en gång på varför festivalen bara har en ingång. Det går väldigt långsamt att ta sig in. Men det är inte bara bristen på ingångar som saktar ner takten det tar sig att komma in. Det uppdagar sig när jag kommer fram till säkerhetspersonalen som ska kolla igenom min tygkasse. ”Kan du ta ut din hoodie?” frågar hon och jag är nära på att fråga ”är inte det ditt jobb?” innan jag inser att jag är 35 år gammal och inte längre är uppkäftig mot säkerhetspersonal. Det behöver dessutom dubbelkollas att min vattenflaska i aluminium är tom.
När jag gick in mot festivalområdet förstår jag varför det bara finns en ingång. Likt ett IKEA-varuhus behöver man gå igenom en hel gata av reklamstånd för att ta sig dit man vill.
Dagens första spelning var Noname, den Chicagobaserade rapparen var tillsammans med Little Simz en av de kreddigare hiphopbokningarna Way Out West gjort i år. Det märks att publiken bestod av mina gelikar – 30-somethings som följer Theneedledrop på Youtube och läser Pitchfork. Ett klientel jag inte kommer se mycket mer av resten av den här dagen.
Det är på scenen Linné jag sedan skulle ägna resten av eftermiddagen och kvällen. Näst ut var Hurula som så sent som i fredags släppte sitt nya album EXISTENS. Det kommer bitar från det albumet men han bjuder också på gamla hits såsom ”Stockholm Brinner”, ”22” och ”Ont som jag”.
Efter Hurula hade jag min enda möjliga tidslucka innan festivalen var slut, jag drog till pressområdet där de även sålde halloumiburgare, jag gick alltså dit enbart för att spara dyrbar matkö-tid. Jag passade även på att besöka en vattentoalett och har ett trevligt samtal med Jan Gradvall i kön.
Tillbaka på Linné med mätt mage är det dags för Goat. Bandet är Göteborgsbaserade, men påstår sig komma från Korpilombolo i Pajala som enligt de själva har en historia av voodoo.
Det var över tio år sen jag såg Goat sist och de överträffade mina suddiga minnen av den spelningen. Bandet är maskerade, de två sångarna dansar runt med maracas, gurkor och andra enklare slagverksinstrument. Mot slutet av spelningen springer även två maskerade barn in, också hållandes maracas. Publiken jublade och den stökiga klicken av dudes långt fram till höger om scenen började intensifiera sitt crowdsurfande och moshpittande. Något vi måste prata lite om.
Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket moshpittande, crowdsurfande och bildande av så kallade ”circle pits” på någon festival någonsin.
För er som inte vet vad en circle pit är så är det när det bildas en tom cirkel i publikhavet, på hårda konserter ska man springa runt i en cirkel tills ett ”drop” sker och då ska alla hoppa in i varandra samtidigt. På mindre hårda konserter används det för att folk ska in i cirkeln och imponera med en att göra masken, gå ner i spagat eller breakdancing av något slag. Något säger mig att det går hand i hand med att ölförsäljningen sedan 2023 öppnats upp och att svenska festivalbesökare inte kan hantera den typen av frihet.
Jag vet inte om jag tycker det här är bra eller dåligt. Jag har historiskt kritiserat Way Out West för att ha en väldigt tråkig publik, vilket fortfarande stämmer i vissa fall. Min kompis Daniella tyckte exempelvis att Fontaines D.C.-publiken ”failed the vibe check”. Mer stök borde generellt vara en positiv sak. Men jag vill å andra sidan inte få en smutsig sneaker i huvudet bara för att jag valt att stå långt fram på en spelning som absolut inte ska framkalla den typen av aktiviteter. Men jag kanske börjar bli gammal.
Just en circle pit bildades även under Pinkpantheress under en av hennes lugnare låtar, vilket hon även kommenterade efteråt ”You’re doing a circle pit to a song without a drop? I love this crowd!” Hon bar på brittiska manér en outfit med tweedmönster, vilket även är ett mönster som syntes i det visuella arbetet på skärmen i bakgrunden och en återkommande visuell aspekt av musikvideon Illegal.
Pinkpantheress visade tidigare i år att hon är mycket mer än bara en Tiktok-stjärna med albumet Fancy That och en hyllad konsert på Glastonbury tidigare i år. Publiken som långt fram bestod av mig och majoriteten tonårstjejer har tagit till sig albumet, låtar som ”Illegal”, ”Tonight” och ”Noises” får minst lika mycket jubel som genombrottshiten ”Boy’s A Liar”. Hon såg genuint överväldigad ut av responsen och hälsade att Way Out West-publiken är den bästa hon någonsin haft.
Publiken på Linné vallfärdade sedan mot de större scenerna där vi fick höra extranumret ”West End Girls” av Pet Shop Boys på avstånd medan jag såg till att få en bra plats till festivalens stora dragplåster Chappell Roan.
Scenen hade prytts med imponerande scenografi som påminde om ett spökhus hämtat ur Familjen Addams. Chappell Roan hade en charmig scenpersonlighet men en halvgräddad scennärvaro, trots alla möjligheter att gå loss på festivalens största scen så kändes allting väldigt tillrättalagt. Innan låten ”The Giver” tog hon upp lappar ur en hjälm där hon läste upp olika anekdoter om otillräckliga män som publiken skulle bua åt. Men det är det enda som händer utöver det vanliga. När det började regna under spelningen kommenterade hon ”It’s raining”, utan att följa upp det med något annat.
Nåja, det är hennes första stora turné. Jag ska inte vara alltför hård, nästa gång lär hon bli mycket bättre live. Potentialen finns där.
Mot slutet av konserten hade jag taktiskt tagit mig till utkanten av publikhavet och till närheten av utgången så att jag smidigt kunde ta mig ut och promenera till Annedalskyrkan där festivalens sista konsert skulle äga rum, Maja Francis.
Countryartisten från Ängelholm var som gjord för kyrkans akustik och atmosfär. Hennes fantastiska röst resulterade i ett flertal rysningar.
Slutligen några pros and cons om Way Out West ifall du funderar på att åka hit i framtiden:
- Bandbokningarna är i väldigt hög klass och bra spridning. På sina håll bättre än Roskilde (som jag oundvikligen jämför allt med), men dess stora svaghet är bristen på internationella artister. Det behövs mer afrikanskt, mellanöstern och latinamerikanska artister som borde ersätta svennebokningar såsom Jonathan Johansson, Avantgardet och Timbuktu.
- Det bjöds på pizza och öl på nattfilmvisningen av skräckfilmen Hemmet. Känns osvenskt och kul.
- Det är inte lika mycket poliser och ordningsvakter som går runt och ser sura ut som tidigare svenska festivaler jag besökt. Vet inte om festivalledningen frågat ”hej kan ni chilla lite?” och de lyssnade faktiskt eller om det bara är slump. Men det bidrog till mycket bättre stämning generellt.
- Filmprogrammet (som varit en del av festivalen sedan 2011) är superkul och toppen i överlag. Jag hann se två filmer, varav Sentimental Value är årets hittills bästa film för egen del. Stellan Skarsgård kommer vinna en Oscar för bästa manliga biroll, kom ihåg vart ni läste det först.
- Stay Out West-konceptet är genialt, man kan inte säga annat. Det kräver lite förberedelse för att komma in dit man vill, men det brukar vara lätt att lösa för den med lite strategiskt tänkande.
- Att de två stora scenerna är mitt emot varandra är strålande, särskilt för trötta äldre besökare som är nöjda med att se artister från båda scenerna på långt håll. Allt man behöver göra då är att vända sig 180 grader.
- Matutbudet är bra, men det är dags att begrava langos och smålandsrullen för alltid.
- Festivalen är i Göteborg som är Sveriges roligaste stad.
Cons:
- Vad är grejen med att ha matvagnar utställda på vägen mellan de stora scenerna och Linné? Varje gång man skulle gå den vägen (och det var ofta) fick man runda för matköer som med en enkel vinkling av matvagnarna, eller med hjälp av stängsel hade gjort att man sluppit gå ut i det gyttjiga gräset bara för att asfalten av ockuperad av folk som stod i kö.
- Det är för få toaletter och framförallt pissoarer. Till skillnad från campingfestivaler är man här rädd att bli nedslagen av en arg ordningsvakt om man skulle pissa i en buske, trots detta finns det enbart pissoarer på de fyra utvalda toalettområdena. Nu är jag lyckligtvis nykterist, hade jag ännu druckit öl hade detta gjort mig tokig och troligtvis resulterat i en gerilla-kissning i en buske.
- Tidigare nämnda reklamgata. Det var som ur en dystopisk framtidsroman. Man undrar också ”varför går folk in i dessa bås och tar del av deras reklamjippo?” Men å andra sidan så finns det även folk som köar för att köpa churros, så jag kanske inte ska ha för höga förväntningar på människor.
- Tycker synd om Chappell Roan-fansen som fick se alla konserterna på Flamingo längst fram hållandes sin blåsa. Däribland när Timbuktu sjöng ’Flickan och kråkan’. Inför ett bursystem med armband som på Roskilde, så att tonårstjejerna slipper höra Timbuktus Mikael Wiehe-covers a cappella. Ingen ska behöva genomlida det.
