På pappret har fredagen ett riktigt bra startfält och det ska visa sig att Way Out West bjuder på tre brittiska ess, vars spelningar får det mesta att blekna i jämförelse. Dagen börjar dock med amerikansk hophop i form av hyllade Westside Gunn.
På väg till Linné-tältet blir det ett stopp framför Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 och detta är ingen mindre än Fela Kutis son – sistnämnde kan tveklöst beskrivas som en av Nigerias största stjärnor genom alla tider. Afrobeat-traditionen är stark i familjen Kuti och Seun förvaltar arvet med bravur. Och hans ljusbruna boots äger i jämförelse med den svala publiken.
Det är många som tagit skydd från regnet när Westside Gunn och Smoke DZA inleder sin traditionstyngda hiphop, där samplingar och gangsta står i fokus, men duon passar även på att hylla bland annat MF Doom (en stor inspirationskälla). Westside Gunns senaste skiva 12 är en av årets skivor och från denna platta framförs bland annat softa “Gumbo Yaya” och suveräna “Outlander”. En annan favorit är “Freestyle”, men dessvärre blir det ingen “Egypt” som remixats av självaste Doechii.
Under hela konserten hyllas skivbolaget Griselda Records som Westside Gunn grundat tillsammans med Conway The Machine och Mach-Hommy. För många är Benny The Butcher ett av bolagets största namn och det blir ett öronbedövande jubel när han dyker upp på scenen. Publiken lyfter spelningen något enormt – en riktigt bra start på dagen. Missar tyvärr Obongjayar som uppträder samtidigt.
När vädret spricker upp inleder Molly Sandén sin spelning på Flamingo-scenen och det blir snabbt trångt framför scenen. Det märks att hon är taggad och att Oscar Zia och Edvin Törnblom kastar jordgubbar till publiken i samband med “Slutet av sommaren” kan inte ses som något annat än genialiskt. Nu tillhör inte svenskspråkig listpop min favoritgenre, men hade gärna smakat någon av jordgubbarna.
Som tur är hinner jag se delar av Kelly Lee Owens, som bjuder på en elektronisk och minimalistisk dansshow – motsatsen till landsmaninnan Charli XCX som avslutar kvällen.
Därefter inleds årets hittills mest positiva upplevelse (med tanke på mina förväntningar). London-rapparen Little Simz, vars aktuella skiva Lotus snurrat flitigt golvar med stark närvaro och humor. “Flood” är dans i sin renaste form och ljudbilden är svårslaget cool. Musiken är smygande och personlig, varvad med snygga effekter och tunga trummor. På andra sidan spektrat hittas “Young”, vars uttryck är genombrittiskt. Ungefär som att The Kinks möter The Streets. Plus en nypa Amy Winehouse.
Little Simz visar sig vara kvällens första brittiska ess.
Under de senaste åren har jag lyssnat ohälsosamt mycket på Mk.gee som gjort sig känd för sitt luftiga 80-talssound. På Justin Biebers senaste skiva Swag gästar Mk.gee “Daises” och det hörs med detsamma. Nu visar det sig att fler än Bieber fastnat för Michael Todd Gordons gitarrbaserade pop och det blir omöjligt att ta sig nära scenen i Linné-tältet. Det låter dock bra på avstånd.
Det känns som att arrangörerna underskattat publiktrycket på flera av Linné-tältets spelningar – något att tänka på inför kommande år.
Khruangbin är en annan en personlig favorit och turligt nog spelar de på festivalens största scen – det vill säga Flamingo. Detta är gitarrmusik som hämtar inspiration långt tillbaka i tiden, men som ändå lyckas fånga en modern touch. Ökenmusik med iranska influenser. Allt är stilistiskt och snyggt och scenen är en blinkning åt omslaget till förra årets fullängdare A La Sala, där moln svävar svävar utanför ett fönster. Denna bild ger en bra förståelse av musikens fjäderlätta groove. Emellanåt blir det sång som i vackra “May Ninth”.
Yung Lean och Bladee står för något helt annat än Khruangin och det bjuds till och med på eldinferno. Båda har blivit stora stjärnor internationellt, men eftersom jag sett båda vid flera tillfällen beger jag mig till Wet Leg. Hinner dock se inledningen och det låter alldeles utmärkt. Publiken är helt med på noterna som det brukar vara vid en Yung Lean-happening.
Brittiska Wet Leg har släppt två förstklassiga indierockalbum och även om det är omöjligt att ta sig nära blir detta en riktigt svettig tillställning (även från distans). Nya låtar som manglande “Pillow Talk” och nedtonade “Davina Maccall” varvas med äldre, redan klassiska hits, som “Chaise Lounge” och “Ur Mum”. Det är mer eller mindre omöjligt att värja sig mot avgrundsvrålet i sistnämnda låt där publiken skriker minst lika högt och utdraget som sångerskan Rhian Tesdale. Och avlutande “CPR” ger gåshud.
Tesdale bjuder på sig själv och det är skönt med rock som går utanför ramarna. Det behövs. Wet Leg blir således kvällens andra brittiska ess.
Kvällen avslutas på topp med Charli XCX – en pumpande och högoktanisk tillställning som lockar de stora massorna. Publikfriande och svårslaget i all sin överdådighet. Mainstream möter underground, med ett resultat som borde få de mest svårflirtade att dansa till låtar som “Club Classics ” och “365”. Charli XCX blir föga förvånande kvällens tredje brittiska ess.
