Way Out West är en festival som varit ledande under många år och denna situation ser inte ut att förändras – snarare har arrangören Luger stärkt sitt grepp om festivalsverige. Årets upplaga bjuder bland annat på Charli XCX, Chappell Roan, Iggy Pop och Pet Shop Boys.
Entrékön ringlar sig lång och långsamt denna dag, vilket bevisar att Way Out West är här för att stanna och en scan visar att publikens bredd är intakt (20-30-åringarna är emellertid i majoritet). Det tycks således finnas något för alla.
Det är en av årets kallaste sommardagar, men det utlovade regnet lyser med sin frånvaro. Inne på området är det mesta sig likt med sponsorer och reklam, men dessa ingredienser har besökarna fått lära sig att leva med. Idag är det få som har något negativt att säga, även om Refused – hardcore-legendarerna avrundar torsdagen och karriären denna dag – vill att kapitalismen ska utplånas för gott. Umeå-bandets spelning ligger dock långt fram i tiden när funkbandet Cymande äntrar Flamingo-scenen 14:30. Dennis Lyxzén med vänner, vars politiska åsikter är väldokumenterad, är emellertid inte ensamma om att ventilera sina ståndpunkter. Det ska visa sig att ”Free Palestine” kommer att skanderas vid ett stort antal tillfällen.
Cymande har varit aktiva ända sedan 70-talet och det är ett bra häng runt scenen, men personligen lockar brittiska Nilüfer Yanya desto mer. Yanya är långt ifrån någon nykomling och redan 2019 års debut Miss Universe visade prov på något eget och unikt. Från att ha sett den nyblivna 30-åringens liveframträdande vid debuten går det att konstatera att scennärvaron är långt mer självsäker 2025 och ljudbilden – en mix av pop och grunge – lyser riktigt starkt. Låter som ”Method Actor” och ”Like I Say (I Runaway)” håller högsta klass.
Efter Yanya bär det av till Höjden för att se Jasmine.4.T och efter att ha fastnat för debutalbumet You Are The Morning – gavs ut tidigare i år – är förväntningarna höga. Och Manchester-bandet levererar. Musiken är både lågmäld och stökig och det är gruppens sistnämnda sida som får mest utrymme. Singeln ”Skin On Skin” golvar och Jasmine Cruikshank genomför hela spelningen med ett smittsamt leende. Det går inte att ogilla ett band som visar så mycket personlighet och samtidigt står upp för allas lika rättigheter. Strålande.
Amaarae på Azalea-scenen får fem stjärnor och detta är en av få spelningar som pekar framåt och som visar vad som funkar i staterna just nu. Musiken är en mix av afrobeat, R&B och dans, och det är mer eller mindre omöjligt att inte dras med i det höga tempot. Ama Serwah Genfi är snabb med att hylla sitt ghananska ursprung och det vilar en slags stolthet och ärlighet över hela spelningen. Och när hon utannonserar sitt nya album Black Star – vid tidpunkten endast ett par timmar bort – ökar trycket ytterligare.
Singeln ”S.M.O.” är bara en höjdpunkterna och låtens mix av 80-tal och modern R&B sitter perfekt denna tidiga torsdagseftermiddag.
Det är många politiker i Göteborg som har förfärats över att nordirländska hiphop-gruppen Kneecap fått speltid på årets Way Out West. Kritiken handlar om terroristhyllningar i samband med Gaza-kriget, samtidigt är de snabba med att visa att de endast vill ha ett fritt Palestina. Och som många gånger förr -politiker gastar om bojkott, med resultatet att effekten blir den motsatta. Linné-tältet har aldrig varit mer välfyllt. Spelningen är svettig och ”Free Palestine” skanderas om och om igen.
Efter ett par nykomlingar är det dags att vrida tillbaka klockan. 86-årige soulikonen Mavis Staples, mest känd från ikoniska The Staple Singers, visar att ålder inte är ett hinder för att stå på en scen. Detsamma gäller Iggy Pop, som är bokad för att spela på samma scen någon timme senare. Sistnämnde har varit en frekvent gäst på festivalscener runt om i världen under lång tid, men Mavis har aldrig spelat på exempelvis Way Out West. Hon ger ett varmt intryck och nämner bland sin bekantskap med Martin Luther King – denna anekdot ger en bra bild av tidsspannen som ryms på en festival av detta slag.
Strax innan Iggy Pop genomför irländska indierockbandet Fontaines D.C. en mäktig spelning och i likhet med sina kollegor Kneecap blir det återigen dags att plocka fram de palestinska flaggorna. Musikaliskt har de polerat sina låter sedan de spelade på festivalen senast och låtar som ”Jackie Down The Line” och ”Starbuster” är moderna rockklassiker som borde finnas med på familjespelet Hitster. Bra tryck! Men hur gör de för att se så brittiska ut? Det är som att tiden stannade 1991.
Iggy Pop är Iggy på både gott och ont. Att öppna med ”T.V. Eye” är rent publikfrieri, samtidigt blir spelningen aningen lång, men det är kul att höra publikens reaktion när ”The Passenger” spelas – allsång har sällan varit mer gripande. Iggy, som har svårt med hälsan, ser uppriktigt rörd ut.
Det var länge sedan Iggy ansågs farlig, men ”I Wanna Be Your Dog” låter sylvass denna kväll. Helheten kunde dock ha varit bättre. Detsamma gäller Queens Of The Stone Age, vars spelning skulle ha ägt rum förra året, men nu står de slutligen på Azalea-scenen. Kul att få höra ”No One Knows”.
En spelning som överraskar åt andra hållet, men som jag endast ser ett par låtar av, tillskrivs förre Black Midi-medlemmen Geordie Greep. Hans skruvade och jazziga artpop flänger åt alla möjliga håll och en låt som ”Holy, Holy” är mer eller mindre omöjlig att beskriva. Det skadar inte att Geordie påminner om nyligen avlidne no wave-profilen James Chance.
Kvällen avslutas med hyllade Kite och nämnda Refused. Förstnämnda duo – som jag aldrig sett live – har dagens bästa scensshow. Spelningen inleds med att Nicklas Stenemo dyker upp på en piedestal mitt i publikhavet. En bit längre bort skymtas Janne Schaffer. Snyggt och effektfullt. Det är lätt att förstå varför Kite har fått en sådan lojal och hängiven publik. Det är storslaget och finalen ”Losing” gästas av Anna von Hausswolff och Henric De La Cour.
Mitt i all syntpop blir det en kort visit för att se Refused sista spelning och Dennis svingar mickstativet som sitt 20-åriga jag och precis bildat bandet som senare skulle förändra hardcore-scenen för alltid. Mäktigt. Ett värdigt avslut på en lång karriär. Går dessvärre innan monumentala ”New Noise”. Missade förresten också när bob hund invigde sin matvagn – det går som sagt inte att se allt.
