Vi från HYMN har tidigare intervjuat den ideella organisationen Indie.nu i samband med deras arrangemang av endagsfestivalen Sommarfestivalen i Frihamnen. Organisationen strävar efter en mer tillgänglig marknad inom kultur och har således tagit saken i egna händer genom att samla musiker, konstnärer och kulturintresserade till vad som nästan känns som en enda stor hemmafest.
Frihamnstorget är en grundläggande förutsättning för hela festivalens koncept. Som nyetablerad festival gäller det att utnyttja oanvända områden i Stockholm och därefter lyckas fastslå det kännetecknande för Sommarfestivalen. Frihamnens containrar pyntas med olika former av konst som väcker ens intresse för de uppsatta utställningarna. Trots detta samlar sig folk ändå framför scenen för att fånga en skymt av de olika akterna för kvällen, men intressantast är Agitator och LKN.
Tidigt in på kvällen samlas den väl inställda publikskaran för att lyssna på Agitator. Det blir uppenbart att många av festivalbesökarna befinner sig på festivalen för deras skull när publiken sjunger, eller snarare skriker, tillbaka låtarna till bandet. Frontmannen Felix Lindström är som vanligt lika imponerande, både som artist och underhållare när han tar för sig på scenen och sjunger otroligt starkt. Pricken över i:et blir när de drar fram en borr och börjar borra i ren Agitator-anda.
Det är någon gång därefter som ölen och vinet tyvärr tar slut på festivalområdet, kvar finns enbart folköl. Trots några dystra miner fortsätter kvällen med 10 000 år och Nowhere Blue. Som någon som sett 10 000 år spela förra året måste jag medge att det finns mer att önska från deras set, man saknar den där utstående energin från frontmannen och huvudaktören bakom festivalen Harald Thafvelin. Det går att förklara detta som ett oturligt fall av sjukdom inför spelningen, men oundvikligt nog tråkigt. Dessutom vill man ha lite mer dist på gitarrerna som försvinner i ljudlandskapet. När Nowhere Blue intar scenen släpps blå ballonger samt såpbubblor ut i publiken och lättar upp stämningen. Det pianodrivna soundet känns mer vågat och går väl samman med sången men bäst blir det när syskonbanden Nowhere Blue och 10 000 år spelar tillsammans under några få låtar.
Kvällen avslutas med framgångsrika LKN som blivit bokad till Stay Out West och gjort succé med sina välproducerade låtar. Musiken är inte särskilt tilltalande för mig men det är uppenbart att de svenska popmelodierna uppskattas när publiken samlas i vad som enbart går att beskriva som några trötta försök till moshpits – men tanken finns där. Det verkar råda en konsensus kring att det hade varit gynnsamt med en bredare line-up då Agitator som gick på redan som andra band var bäst under kvällen. Det var svårt att uppleva den där dragningskraften till musiken under flera av akterna men samtidigt kanske det bara är en fråga om ens egen subjektiva musiksmak.
Avslutningsvis är det viktigt att återkomma till det faktum att detta är den första seriösa uppsättningen av Sommarfestivalen och man måste verkligen ge beröm till Indie.nu som vågar konkurrera med de etablerade arrangörerna. Dessutom var allt så väl arrangerat att man aldrig riktigt hade tråkigt mellan akterna eftersom man kunde bege sig iväg och utforska konstutställningarna i området. Förhoppningsvis återvänder Sommarfestivalen nästa år igen, trots att de i slutändan gick back med exakt 21 342 kronor – för avtrycket av själva festivalen var mycket större än den summan.
Text av Mana Alipour och Hans Wåhlberg
