Hamntorget i Helsingborg, nu också Ångfärjeparken, bara några hundra meter från platsen där jag för första gången såg bob hund live, på Kalasturnén 1997 tillsammans med Whale och Weeping Willows.
Det känns på ett sätt sorgligt att veta att detta nog blir sista gången jag ser bob hund på scen (eftersom jag är upptagen när de besöker Malmöfestivalen och jag inte tänkt åka upp till den allra sista konserten i Stockholm). Samtidigt känns det rätt. Det är här det ska avslutas för mig, bara ett stenkast från där det började.
Även Thåström uppträder ikväll men att det är bob hund som är först ut blir tydligt för alla som ser åt scenen till. Orangea koner i olika storlekar fyller scenen och vi som varit med förut vet att den största av dem kommer användas för mikrofontjut och som klädsam hatt. Senare visar det sig att även vi i publiken får ta del av konen. Den passeras runt i folkhavet efter kollektivt löfte om att återföra den till scenen så småningom.
Egentligen är det inte mycket som överraskar. Bandet var superproffsiga och mästerliga underhållare för 28 år sedan och så även idag. Att inleda med covern på Kal P. Dals ”Jonnie” väcker genast liv i den (mestadels) urskånska publiken.
Trots att jag känner samma glädje som jag känt varje gång jag sett bandet live så hade jag kanske hoppats på lite mer nostalgi, med tanke på att det trots allt är sista turnén. Det blir ingen förvirring, inget pipdansande, inget fall, ingen lösning och framför allt ingen niominuterslåt med extremlång titel.
Med det sagt så är materialet som spelas fortfarande njutbart och inbjuder till publikdeltagande. Thomas Öberg frågar om vi ska hänga med (svar: NÄ!!) och tar hjälp av oss som glatt skanderar om ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” och ställer den alltid lika aktuella frågan ”Harduingetmankandansatill?” Vi bjuds också på molntussar, revolution, flygplan som landar i Düsseldorf och debutens ”Allt På Ett Kort”.
Spelningen avslutas med ”Jag rear ut min själ” och jag blir lite varm inombords, inte överdrivet nostalgisk utan mer tacksam för alla de upplevelser bandet gett mig, ikväll inkluderat. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dem, men det gör jag! Tror jag.
I uppehållet mellan akterna lyckas det bli ganska trångt på utvalda utrymmen i Ångfärjeparken. Ytan framför scenen töms och publiken flockas istället till långa barköer, toaletter, rökruta eller så tar de sig en sväng in på The Tivoli. När solnedgången nästan är komplett stiger så den avslutande akten upp på scen.
Det omgivande mörkret klär verkligen Thåström och hans scenshow, med suggestiv ljussättning som mestadels pendlar mellan grönt och rött. Jag har råkat ställa mig framför ett glatt grabbgäng som högljutt skrålar med i inledande ”Solen i den vänstra” och ”Isbergen”. Jag har inget emot det egentligen (det är väl härligt med engagerade fans!) men jag flyttar mig ändå några meter bort eftersom jag hellre lyssnar på det som sker framför mig än bakom mig.
Thåström gör, som alltid, ett strålande jobb där han äger scenen och det gör även hans band (som inkluderar Christian Kjellvander). Mannens låtkatalog är vid det här laget enorm, vilket gör setlisten oberäknelig och omöjlig att gissa sig till. Visst är det ofrånkomligt att de flesta av oss saknar en eller annan personlig favorit men det vägs upp av en fin variation av både gammalt och nytt. Ebba Grön representeras av en fantastisk liveversion av ”Flyktsoda” medan Imperiet får komma till tals mer indirekt genom Bellman-tolkningen ”Märk hur vår skugga”.
Den senare delen av ordinarie set är öronbedövande stark. ”Körkarlen” blir ännu tyngre och mer industriell än studioversionen (”alla älskar väl disco” skämtar sångaren efter att den ebbat ut). Den följs sedan av fantastiska låtar som ”Långtbort” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” (storartad!) tidigare nämnda ”Flyktsoda” och sedan ”Södra berget” som får avsluta.
Som om vi inte redan fått mer än valuta för kvällen med en Thåström i sitt esse bjuds vi sedan på inte ett utan två extranummer där han verkligen grävt djupt i låtskatten och återger både solodebutens ”Karenina” och andra albumets ”Miss Huddinge -72”. När ”Centralmassivet”, som avslutar både konserten och kvällen som helhet tar slut är det svårt att känna sig annat än helnöjd. Två akter, som är proffs ut i fingerspetsarna, har sannerligen gett folket vad folket vill ha.
