Tyska Alphaville besökte Folkets Park i Malmö i fredags för en nostalgitripp i högsommarvärmen. HYMNs Anton Lindskog var på plats och skriver om kvällen.
Julivärmen håller ännu i sig efter 18-tiden när människor i spridda åldrar tar sig till Folkets Park för en rejäl dos 80-talsnostalgi. 70-talister som lyssnade på Alphaville på tiden när de öppnade den allra första Trackslistan med “Sounds Like A Melody” har tagit med sina barn som upptäckt en annan av bandets stora hits genom TikTok. Stämningen är somrigt avslappnad och jag gissar på att ordningsvakterna nog inte behöver ta ut sig alldeles under kvällen.
Folkparken känns välfylld redan när första förbandet går på scen. Under namnet Syd & Ekman gör Gyllene Tider-trummisen Micke “Syd” Andersson och Freestyle/Style-låtskrivaren Tommy Ekman – två bifigurer ur den svenska folkhemsnostalgin – karaokeversioner av sina gamla bands uttjänta dängor som “Dover-Calais”, “Vill Ha Dej” och “Sommartider”. “Spelning” känns som fel ord att använda. Framträdandet liknar mer något man hade kunnat förvänta sig att se om man besöker närliggande karaokebaren/sunkhaket Azalee framåt småtimmarna.
För en betydligt värdigare nostalgitripp står kvällens andra förband. Lokala hjältarna S.P.O.C.K var en gång med och definierade den svenska synthpopen med sitt Star Trek-dyrkande science fiction-koncept och sina starka melodier, märkbart färgade av genrens storheter. Från inledande “Borg”, hela vägen genom obligatoriska avslutningen “Never Trust A Klingon” är deras konsert precis så energisk, publikfriande och hitspäckad som man hade kunnat hoppas.
S.P.O.C.K är ett väloljat livemaskineri efter åratal av spelningar, framför i allt Alphavilles hemland Tyskland. Och ikväll gör de en stark insats trots att de inte har en riktigt lika entusiastisk publik i folkparken som på de synthfestivaler där de brukar spela.
Enligt uppgift är 3000 besökare på plats för att se kvällens headliner. Att Münsterbördiga Alphaville peakade tidigt i karriären är ett överflödigt påpekande. Debutalbumet Forever Young (1984) låter fortfarande helt fantastiskt. Ett av new wave-scenens verkliga storverk som har åldrats mycket väl, inte minst tack vare de tidlösa melodierna och stilrena arrangemangen.
Redan på uppföljaren Afternoons In Utopia (1986) barkade det åt helt fel håll med svagare låtar och en fluffigare, mer tidstypisk produktion som har åldrats betydligt sämre. Den nya musik som tyskarna har gett ut sedan “comebackalbumet” Catching Rays On Giant (2010) har flugit under radarn.
Likväl har de förblivit en konstant turnerande nostalgimaskin. Vid det här laget genom flera decennier. Nu har de spelat så många gånger i Sverige att det inte längre går att räkna. Såväl i större som på mindre orter (de har t.o.m. spelat i järnvägssamhället där jag växte upp). Och publiken fortsätter att dyka upp trots att ryktet om livebandet Alphaville inte är klanderfritt.
Det börjar illavarslande. Den svulstiga inramningen klär inte öppningsnumret “The Jet Set”, i sin originalversion ett av de allra catchigaste spåren från det klassiska debutalbumet. Nu 71-årige Marian Gold träffar alla höga toner men har svårt att hålla ut och bryter för tvärt. Rösten är i bra skick men det är sämre ställt med taktkänslan och konditionen.
Efter tre låtar är han redan så andfådd att det är svårt att få något sammanhang ur den anekdot han drar inför “Big In Japan”. Men när tempot väl sjunker en liten aning lyckas han komma ikapp och under “Romeos” sitter allt som det ska.
Sedan lång tid tillbaka är Gold den enda kvarvarande originalmedlemmen i Alphaville. Gitarristen David Goodes fick en permanent plats i sättningen 2009. Att hans solon får för stort utrymme under konserterna har varit ett återkommande klagomål sedan dess. Men ikväll stör han inte de klassiska synthslingorna som driver låtarna framåt. Numera spelas de av överenergiska keyboardisten Carsten Brocker.
På scen får de sällskap av trummisen Jakob Kiersch, placerad bakom plexiglas, basisten Alexandra Merl och två dansande körsångerskor. I ett smågulligt, familjetillvänt inslag dyker Golds vuxna dotter Lily Becker upp på scen för att sjunga “Red Rose” i duett med pappa.
Samtliga medlemmar (utöver Gold) har anslutit till sättningen under 2000-talet. Synthslingorna känns igen men det är ändå länge sedan Alphaville hade något med synthpop att göra. Sedan ganska lång tid tillbaka är de snarare en kringresande rockorkester med en liveshow utformad för folkparksformatet.
Efter ett lite småsegt parti med mer sentida låtar lyfter det under spelningens senare hälft. Och det är mot slutet av ordinarie set som de verkliga höjdpunkterna inträffar. Storslagna “A Victory Of Love” passar formatet väldigt väl och blir extra stämningsfull med bakgrundsprojektioner från ett regnigt Berlin. “Sounds Like A Melody” bygger upp mot konsertens mest dramatiska ögonblick. Passagen med de utmärkande orkesterliknande synthslingorna mot slutet är fortfarande helt oemotståndligt medryckande.
Sedan följer “Forever Young”. Den ultimata Kalla Kriget-balladen om att leva i rädsla för kärnvapenkrig som har etsat sig fast i den västerländska populärkulturens medvetande. Låten som alla i generation X har dansat tryckare till (och som deras barn har upptäckt genom TikTok). Ikväll görs den i en fin och högst värdig originaltrogen version.
Efter att det avslutande synthtrumpet-solot har ekat ut lämnar bandet scenen och många börjar söka sig mot utgångarna. Det hade också varit rimligt om konserten avslutades här. Istället återvänder Alphaville (plus Marians dotter Lily som extra körsångerska) för att köra den rätt så bagatellartade “State Of Dreams” som extranummer.
Vad en självutnämnd proffstyckare som undertecknad tycker om 2025 års upplaga av evigt turnerande (den pågående turnén heter passande nog Forever!) nostalgimaskinen Alphaville har såklart ingen betydelse. Publiktrycket kommer att vara lika högt även nästa gång de besöker Sverige med (gissningsvis) samma koncept. Så stark är nostalgin inför de tre hitsinglar som deras första album genererade för lite mer än 40 år sedan. Och kanske går jag och ser dem även nästa gång.
