Bjerreds station har hållit sina “garden concerts” flera somrar i rad men mitt första besök hit sker först ikväll. Senare i sommar bjuds vi på namn som Maja Ivarsson, Eric Gadd och Bo Kaspers Orkester (för att bara nämna några) men ikväll bjuds vi på en double bill bestående av Popsicle och Atomic Swing. Jag är främst här för de förstnämnda.
Min bästa vän och jag har en vana att se så många 90-tals-swindieband som vi bara kan, och med alla återföreningar (Wannadies, Eggstone m.fl.) har vi ändå blivit bortskämda de senaste åren. Jag som är några år yngre missade att njuta av debuten Lacquer i realtid. Istället fastnade jag som (bokstavligt talat) fjortis när en tjej på min språkresa till England utifrån min musiksmak tipsade om att uppföljarplattan Abstinence skulle vara min melodi. Det hade hon helt rätt i.
Besöket börjar med mat (god) och restaurangens egna öl (god men dyr). Det är lite oklart vilket av banden som spelar först. Popsicle och Atomic Swing var förvisso aktuella samtidigt men attraherade olika målgrupper och skilde sig åt i både genre och uttryck så det kan vara vilket som.
Det visar sig att Popsicle är först ut, det band jag har mest personlig relation till och därför logiskt nog kvällens höjdpunkt för mig. De börjar med att riva av debutens “Slow” och följer sedan upp med en hitkavalkad av rang till den mellan 800 och 900 personer stora publikens glädje och förtjusning.
“Hey Princess” följs av “Sunkissed” och (min personliga favorit) “Please Don’t Ask”. Andreas och Fredrik alternerar sången under setet som de alltid gjort och har även trevligt mellansnack. Det sista behövde nämnas eftersom min vän och jag skämtar om att de under denna spelning pratat mer än de gjorde på hela 90-talet (de var aldrig särskilt pratglada).
Det är trevligt att efter trettio år påminnas om vilken oerhörd svensk låtskatt Popsicle besitter. Andreas skämtar inför “Not Forever” att han nuförtiden har svårt att nå de höga tonerna men publiken hjälper glatt till med allsång så att det knappt märks. Det blir ett litet extranummer också efter att den mäktiga “Third Opinion” ebbat ut och avslutat ordinarie set. Inte helt oväntat “Sandy”, som blir ännu mer njutbar eftersom jag står och dansar till den med en kompis som går just under smeknamnet Sandy.
I pausen blir det ordentlig kö för att köpa mer öl och vin men det lilla området bakom stationshuset är praktiskt utformat så att scenen syns i princip var du än står så ingen verkar känna någon stress eller brådska.
När solen sakta börjar gå ner är det dags för kvällens andra akt, Atomic Swing. Det tål att sägas att min relation till detta band inte ens är en tiondel lika starkt som det förra, även om jag aldrig ogillat dem. Jag insåg dock inför denna spelning att jag bara på rak arm kunde namnge tre av deras låtar (debutens två storsinglar och titelspåret från Bossanova Swap Meet). Dock tog jag mig tid att fräscha upp minnet genom en återlyssning så jag står i alla fall inte helt handfallen när de kör igång.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Niclas Frisk har stark scennärvaro och bandet låter tight. Jag funderar lite på valet av outfits, exempelvis varför basisten under de första låtarna har på sig en konformad struthatt eller varför keyboardisten klätt sig som en 1800-tals-parisisk trollkarl, men jag avfärdar mina undringar snabbt och gillar läget.
Publiken gör ingen skillnad på banden ikväll utan båda får lika delar dans, engagemang, allsång och applåder. Den låt jag gillade bäst när det begav sig, “Smile” avverkas ganska tidigt och fortsätter sedan i bakgrunden medan bandet presenteras. Svenska superhiten “Stone Me Into The Groove” avslutar ordinarie set och extranumret består av debutalbumets öppnings- och avslutningsspår.
De gör en bra spelning i stort även om bandet enligt min högst personliga åsikt jammar loss lite väl mycket och ofta. Dock har jag alltid varit väldigt enkel av mig, antar jag. De gör vad de kommit hit för, det vill säga att peppa publiken och bidra med ordentlig 90-talsnostalgi. Jag är oerhört nöjd med kvällen när det är dags att bege sig hemåt, dock inte lika helnöjd som den av mina vänner som äntligen efter alla år fått tag i ett vinylexemplat av A Car Crash In The Blue – signerat dessutom!
Tack för ikväll, Bjärred! Vi ses garanterat snart igen.
