Det måste varit 1988 då jag första gången hörde Public Enemy – jag var på en maskerad och en kille var klädd som hiphopare med en boombox på axeln, och låten var ”Public Enemy No. 1” från PEs debutalbum Yo! Bum Rush the Show från 1987. Jag fastande direkt! Debutalbumet är fortfarande en av mina rap-favoriter och ”Public Enemy No. 1” är fortfarande en av mina favoritlåtar – i alla kategorier. 1988 åkte jag till Stockholm för att se dem live, då de var förband till Run-D.M.C.
PE hade just släppt sitt kultalbum It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back, och Run-D.M.C hade släppt sitt monsteralbum Tougher Than Leather. Hiphopens största – med några av hiphopens mest ikoniska album, på samma scen. 1990 var jag i Stockholm igen då Public Enemy turnerade med sitt tredje album Fear of a Black Planet.
Dessa tre första album, samt fjärde Apocalypse 91…The Enemy Strikes Black satte Public Enemy på musikkartan. Deras politiska texter, kaotiska sound och aggressiva liveshower var något unikt. Sen följde en tid av mindre intressanta album, och efter det hoppade deras berömde DJ Terminator X av bandet – för att bli strutsfarmare. Hur coolt är inte det?
Chuck D som är PEs frontfigur körde på som aldrig förr, albumen ramlade ut i jämn takt men det var lite kaos i bandet. Chuck D’s side-kick Flavor Flav gjorde lite för mycket skit vid sidan av och det var spänningar mellan de gamla vännerna. Public Enemys livebackupartist, S1Ws ledare Professor Griff gjorde antisemitiska uttalanden och fick sparken. Terminator X efterträdare DJ Lord gjorde sitt yttersta att hålla fast i det kaotiska soundet som är Public Enemy, men det var en tuff tid kring millenieskiftet.
2019 var Public Enemy i Köpenhamn, och det var jag också. Längst fram stod jag. Dessvärre var det bara Chuck D från ursprungsuppsättningen kvar då, men det var grymt bra! De var då förband till Wu Tang CLAN.
Och nu, efter några till skivor släpps det 16:e studioalbumet – och Flavor Flav är tillbaka. Albumet heter: Black Sky Over The Projects: Apartment 2025. Soundet är lika kaotiskt som alltid, med små mellansnack, politiska texter och samma aggressivitet.
Första låten ”Siick” förlitar sig på tunga elgitarrsriff och scratching och vilda trummor i olika stilar och takter. Andra låten ”Confusion (Here Come the Drums)” är min klara favorit. Massa samplingar från tidigare låtar av Public Enemy, ett rytmiskt sound och rapduell mellan Flavor Flav och Chuck D gör att låten för tankarna tillbaka till Public Enemys historia: låten knyter allt samman på ett sätt.
Chuck D låter fortfarande stark och rapp i rösten, vilket är imponerade för en man som fyller 65 år i augusti. Han har rappat nonstop i Public Enemy och andra band sedan mitten på 1980-talet. Flavor Flav, clownen i bandet: ja det är honom du sett med jättestora klockor runt halsen och galna solglasögon, är ett år äldre men låter oförstörd i rösten trots år av missbruk.
Med ett så grymt album där alla låtar är jättebra är det svårt att lyfta fram favoriter, men referenserna till gamla låtar är tydliga, så är man lite mycket “PE-nerd” som jag uppskattas albumet otroligt mycket. Hade det varit för en generation som växte upp på 1980-talsrap (som mig) så skulle jag sätta en 9:a på albumet, men jag försöker vara objektiv i dagens musikklimat och då kanske man måste sänka helhetsbetyget lite.
