Första gången jag hörde The Devil Makes Three var omkring 2013 när jag snubblade över två av deras tidigare skivor; debuten The Devil Makes Three (2002) och mästeralbumet Do Wrong Right (2009). Låtarna “Old Number Seven”, “Gracefully Facedown” och “Do Wrong Right” fick mig direkt att fastna.
Sedan kom albumet I’m a Stranger 2013 med mästerverket “Hallelu”. Lyckan var total! Och alla dessa låtar fanns på internet med text och ackord, så jag plockade fram min gitarr och började jamma hemma.
Åren gick och i Malmö träffade jag en kompis, som snart blev en god vän, och sen BFF. Och må ni tro – han föll lika hårt för The Devil Makes Three som jag. Vi tog våra gitarrer och satt och spelade dem i mitt kök samtidigt som bandet gick på repeat på YouTube med inspirerande videos.
The Devil Makes Three grundades år 2002 av barndomsvännerna Pete Bernhard (sång och gitarr) och Cooper McBean (sång, gitarr och banjo) och den senare vännen i livet Lucia Turino (sång och ståbas). Denna uppsättning höll fram till 2024 då Lucia valde att sluta turnera för att satsa på familjelivet. Men det var ingen konflikt som gjorde att hon valde gå, utan hon hjälpte till att finna sin ersättare – och det blev ytterligare en vän till bandet som tog över: MorganEve Swain. Förutom ståbas och sång kunde hon dessutom spela fiddle.
Så kom då min 52:a födesledag, och min BFF bjöd mig på en riktig upplevelse: en resa till Hamburg för att se The Devil Makes Three live. Det blev en tågresa på totalt sju timmar, men oj oj oj: det var det värt!
Den lilla klubben Logo hyste ca 300 personer och konserten var slutsåld. Det var fullt av skäggiga gubbar och icke så skäggiga damer – men alla i en mörk och lite sunkig klädstil vilket passar in i den bluegrass- möter punkmiljö som symboliserar The Devil Makes Three. Innan huvudattraktionen kom Lightnin’ Luke upp på scen, och han var en syn för gudarna. En liten kille i svart läderväst och ett hår med matchande skägg stort nog att få en fårullsbonde att få våta drömmar. Utseendet toppades med en bred Amish-hatt och svarta runda solglasögon. Han var dock inte snabb som blixten, vilket namnet tyder på, men hade en enastående förmåga att få med sig publiken i sina bluesinspirerade låtar. Covers av Lightnin’ Hopkins och Howlin’ Wolf blandades med eget material – och i 40 minuter skrattade och diggade 300 människor till Luke och han fastnade i allas hjärtan med sin humor, sitt driv och sina enkla med underbara låtar.
En kort paus senare – och The Devil Makes Three kom på scen. Och det är tydligt att trion har en bakgrund inom punken (Pete och Cooper spelade i punkband innan de bytte till bluegrass). Cooper, fylld med tatueringar, utstretchade örsnibbar, truckerkeps och matchande Lemmy-mustasch, rockade loss med sin banjo så man är övertygad om att han tappar antingen balansen eller tempot. Men icke. Inte en felnot på 90 minuter. Pete Berhard ser däremot mycket proper ut. Ett grått välkammat hår, renrakad haka, svart kostym och skjorta. Hade det inte varit för de uppkavlade ärmarna som visade sleevetatueringar hade man trott han jobbade som Bibelförsäljare. MorganEve var lika tatuerad som Cooper och stod fast som en fura med sin ståbas.
Tredje låten in var min gamla favorit “Gracefully Facedown”. När första tonerna från Cooper kom hyftes taket på Logo: 300 människor skrek av lycka och busvisslingarna gav tinnitus till minst en åskådare. Det lät bättre än den bästa av YouTubeuppsättningar och lyckan var total. Lite senare, mellan två låtar, sa Pete att de just kommit från en bluegrassfestival i Rotterdam, och han var imponerad av alla bluegrassmusiker vilket fick honom att tro de inte var bluegrassmusiker själva. Han sa: “we are Motown – with a twist” och bandet bröt sedan loss i en riktig bluegraslåt. MorganEve bytte ståbasen mot fiddle och det blev en snabb irländskinspirerad bluegrasslåt som fick publiken att falla tillbaka. Jublet var öronbedövande när den var slut – och två åskådare till fick tinnitus. 300 personer skrek, spillde öl på varandra och en kvinna framför mig råkade skalla sin flickvän. Det låter våldsamt, men det var kärlek i luften. Både The Devil Makes Three och Lightnin’ Luke medlade sin kärlek till folket i rummet och förkunnade hur musik för oss samman.
Gamla hits som “Hallelu”, “Old Number Seven” och “Graveyard” blandades med nya publikfavoriter som “Spirits” och “I Like Doin’ Drugs”. Det bästa var utan tvekan en stämsångs-accapella version av “What Would You Give (In Exchange for Your Soul)”. Det var som att befinna sig på ett väckelsemöte, tills instrumenten kom in och man åter fick hålla för öronen av det bedövande publikjublet. Under några spår anslöt Lightnin’ Luke med en fiddle och det stod tydligt att han gjorde intryck på publiken: de största applåderna gav till honom. Han var dock ödmjuk, stod en bit bak och försökte inte ta äran ifrån kvällens höjdpunkt The Devil Makes Three.
Klockan 22.30 var det över lika fort som det började, och helgen började dra sig till sitt slut. En lång resa, med inställt tåg från Hamburg och ersättningstaxi och några timmar extra på reskontot men som gav mertid att lyssna igenom The Devil Makes Threes skivor på Spotify, var nu framför oss.
Kvällen med min BFF och The Devil Makes Three kommer jag aldrig glömma. Det var en magisk upplevelse.
