Dropkick Murphys är minsann produktiva. Inte långt efter de släppt material av den ökände folkmusikern Woody Guthrie så kommer en ny skiva med det vi älskar: amerikansk punk blandat med irländsk musik; säckpipor och banjos. Vilken underbar kombination.
Det börjar hårt som ett slag i mittgärdet! “Who’ll Stand With Us” har känsla av Guthrie, det är det arbetande mannens visa. Sen inleds “Longshot” med en banjo vilket direkt får mig att slappna av och njuta. Därefter drar det igång – hårt, massivt och fyllt av sköna stämmor, flöjt, fullt band med en banjo och dragspel i bakgrunden.
“The Big Man” drar känslan av Shane MacGowans band The Popes in i registret. Det påminner om deras låt “Her Father Didn’t Like Me Anyway” men snabbare och tyngre.
De tuffa låtarna fortsätter och avlöser varandra i ett underbart tempo.
Dropkick Murphys har verkligen utvecklats sedan grundandet 1996 i Massachusets, USA. Basisten och nuvarande sångaren Ken Casey är den ende från ursprungsuppsättningen i bandet, men soundet har bestått om än fått en betydligt mer mogen, tight och mer spännande utveckling de senare åren – inte minst efter Guthrie-albumet This Machine Still Kills Fascists.
Under åren har de släppt tunga versioner av irländska traditionella klassisker, och det gör de även på detta albumet. Med ett inledande säckpipeintro får vi “School Day’s Over” att njuta av. Gästar på låten gör den engelske musikern/aktiviten Billy Bragg.
Men i min mening är den bästa låten “Fiending for the Lies”. Den är enkel, med en otroligt medryckande trumma som gör att jag vill att den ska fortsätta i en evighet.
Dropkick Murphys känns städade, tighta och skitiga och kaosfyllda på en och samma gång. Ett enastående album!
[Dummy Luck Music, 4 juli]
