Under helgen tog Subkultfestivalen plats i Vänersborg. HYMN var givetvis på plats. Igår berättade Hans Wåhlberg om de två första festivaldagarna. Idag rapporterar Anton Lindskog från den tredje och sista festivaldagen. Alla konsertbilder är tagna av David Sundbaum.
Dag 3 – lördag
Efter fredagens fullspäckade program bestämmer sig HYMNs festivalkorrespondenter för att vila fötterna en stund innan dagens första promenad över Dalbobron. Vi missar därför inledningen med svenska EBM-akten Spetsnaz. Lördagens första spelning blir för vår del istället med trallpunkarna Dökött.
Trion, som själva föredrar den helt egna genrebenämningen skogsmetall startade i mitten av 90-taletoch härrör från Björbo i Dalarna. Sångaren och gitarristen Jonas “Heavy” Stentäpp har tidigare besökt festivalen som trummis i sitt andra välrenommerade trallpunkband Mimikry.
När vi kommer in på festivalområdet har de precis – till synes spontant – tagit upp ett fan på scenen. “Backa-Olle” som åker till Subkultfestivalen varje år och som, enligt säkra källor ofta syns på punkspelningar, får hjälpa till att sjunga sin egen Dökött-favorit “Ganska nära Grängesberg” Det är svårt att inte bli rörd av den fina gesten. Av den uppenbara kärleken mellan bandet och publiken som lite senare drar igång en väldigt mysig liten moshpit under låten “Roine”.
Det är melodiös trallpunk av allra snällaste sort med humoristiska texter och en teknisk skicklighet som vittnar om en bakgrund i hårdrocksvärlden. Förmodligen hade det fungerat lika bra på en firmafest som här på Subkultfestivalen.
Efter den riviga inledningen följer några timmar med mer eftertänksamma elektroniska tongångar för HYMNs utsända. Vi beger oss till Stella-scenen för att se svenska Kårp som själva menar att de gör dödsdisco. Enligt den egna historiebeskrivningen träffades medlemmarna i electro-kollektivet under en utbildning i att analysera UFO-bilder, arrangerad av UFO-Sverige.
Kårp gör snygg och mestadels lågmäld, melodiös men suggestiv electropop med en visuell inramning som matchar sångerskan Anna-Maria Lundbergs stilrent silvriga outfit (som hämtad ur en äldre science fiction-film av det slag där de flygande tefaten hänger i synliga trådar). Det är inte bara den visuella inramningen och introt till “It Looks Bad” som får mig att associera till The Knife omkring Silent Shout. Min HYMN-kollega Hans kommer att tänka på ionnalee.
Det blir dock först under den efterföljande spelningen som jag själv lyfts ovanför marken. Empathy Test spelade senast på Subkultfestivalen för sex år sedan. Jag hann se dem innan dess, tidigt i karriären, som förband till Mesh. Redan förra gången de spelade här slogs jag av hur mycket de hunnit utvecklas på bara några år. Den här soldränkta lördagseftermiddagen i Dalaborgsparken överträffar de – eller kanske främst sångaren och frontfiguren Isaac Howlett – sig själv ännu en gång.
Den som kan sin Blade Runner vet varifrån namnet kommer. Spelningen inleds med en sampling från Rutger Hauers kända monolog ur nämnda film (som avslutas med raden “all those moments will be lost in time, like tears in rain”) över en storslagen synthmatta som långsamt bygger upp mot öppningslåten “Monsters”.
Howlett backas numera upp av Nadine Green på keyboards och en ny trummis som presenteras som Klaus och som gör sin andra spelning någonsin med bandet. Rösten hör bland de starkare i dagens synthpopscen och Isaac har vuxit till en karismatisk publikdomptör. När den lätt bitska och typiskt brittiska humorn tillåts skina igenom i mellansnacket är han också väldigt rolig.
Förutom de starka, tidlösa melodierna utmärks musiken av det suggestiva och lätt sentimentala stämningsbyggandet som för tankarna mot det som brukar kallas synthwave. Det är maskinellt elektroniskt men varmt, mänskligt och tröstegivande på samma gång. Stämningen håller i sig genom hela spelningen och sitter i en stund även efter att de sista tonerna från avslutande “Here Is The Place” har klingat ut.
Att postpunkbandet The Foreign Resort har placerats på områdets allra minsta scen får betraktas som årets planeringsmiss. Köpenhamnstrion har spelat ihop sedan 2009 och gör mörk, melodiös och new wave-inspirerad postpunk med omisskännligt brittiska förebilder. Men de har ett driv och en melodikänsla som får dem att sticka ut.
Även som liveband är The Foreign Resort en kraft att räkna med. Här finns en nerv och en urkraft som särskiljer dem. På en lite större scen med bättre ljudanläggning hade de verkligen kommit till sin rätt. Tältet över Helgon-scenen är alldeles för litet för dem. Utanför hinner det fyllas på bra med folk som står kvar under hela spelningen genom avslutande urladdningen “Dark White”.
Trummorna och den inlevelsefulla sången får mig att associera till The Cure omkring Pornography-eran fast med mer påtagliga new wave-influenser. Min kollega Hans kommer att tänka på det mer samtida postpunkbandet Ist Ist och utnämner The Foreign Resort till årets verkliga sensation på Subkultfestivalen.
För min del går den utmärkelsen till Kælan Mikla. De tre kompisarna Sólveig, Laufey och Margrét var bara arton år gamla när de bildade bandet inför ett poetry slam hemma i Reykjavík. Ursprungsidén var att kombinera poesi med punk. När Sólveig bytte instrument från trummor till synthar, började de satsa på gotiskt stämningsbyggande istället och blev på kort tid en angelägenhet för den europeiska goth- och contemporary wave-scenen. Självaste idolen Robert Smith bjöd in dem att spela på Meltdown Festival 2018.
Arvet från – och vördnaden inför – det tidiga 80-talets (framför allt brittiska) goth- och postpunkscen är omisskännlig. Men de tycks till lika delar färgade av Island. Av den säregna naturen, de stränga vintrarna och hemlandets rika folklore. Under allt vilar en underliggande nordisk melankoli som tillåts bryta igenom särskilt starkt under avslutande “Hvítir Sandar”.
Bildspråket och Laufeys fascinerande rörelsemönster på scen gör det nästan ofrånkomligt att inte tänka på älvor och andra naturväsen (en liknelse som landskvinnan Björk ofta fick tidigt i solokarriären och avskydde). Efteråt har jag hjärtat i halsgropen och känner mig helt överväldigad. Som om jag varit i kontakt med något paranormalt fenomen.
För helgens sista dos trallpunk står Coca Carola. Bandet upplöstes egentligen i början av millenniet men har börjat spela allt mer regelbundet igen sedan 2023. Under 90-talet tillhörde de stöttepelarna i den svenska melodiösa punkscenen.
Jämfört med till exempel De Lyckliga Kompisarna, ett annat band från samma epok vilka hade sin storhetstid några år tidigare, är Coca Carola aning mer ångestdrivna. Hiten “Jag går upp och håller käften”, under vilken Jonas från Dökött och Mimikry får komma upp på scenen igen för ett gästspel, blir spelningens både ledsnaste och finaste nummer.
I övrigt är tempot högt och stämningen framför scenen på topp. Eftermiddagens mysiga trallpunk-moshpit har vuxit sig större (och mysigare) för att nå sin kulmen under “Paintball Boys”.
Efter att ha besökt samtliga års upplagor har jag aldrig upplevt ett starkare publiktryck på en Subkultspelning än vad som uppstår minuterna innan Covenant går på scen. Helsingborgsbandet har varit en viktig “gateway drug” från Depeche Mode och Kraftwerk mot “svårare” alternativ elektronisk musik för många ur det stora svartklädda gardet bland besökarna.
Det var efter att ha sett en spelning med idolerna Front 242 i Köpenhamn 1986 som vännerna Eskil, Joakim och Claes bestämde sig för att starta Covenant tillsammans. Men de började snabbt blicka ut mot nya strömningar inom den alternativa elektroniska musiken och samlade intryck från såväl modern dansmusik som mer experimentella inriktningar. I början av 2000-talet tycktes de nästan vara på väg att lyckas bryta sig in i mainstreamsfären.
Under lördagen har det slagits publikrekord på Subkultfestivalen. Uppskattningsvis är de flesta på plats när Covenant går på stora scenen.
Sångaren och frontfiguren Eskil Simonsson är placerad mitt mellan två arsenaler av elektronisk utrustning, varav den ena rattas av Conny Fornbäck (aka Majestoluxe som även gästade Emmon under föregående dag). De öppnar med “Like Tears In Rain” (och därmed prickar vi in dagens andra Blade Runner-referens). Sedan fortsätter det med publikfavoriter: “Bullet”, “Dead Stars”, “The Last Dance” och lite senare “Stalker” i en annorlunda tappning. Till min egen stora glädje får också suggestivt drivande “The Men” plats innan storslagna “We Stand Alone” och den obligatoriska avslutningen “Call The Ships To Port”.
Efter att ha sett Covenant ett antal gånger genom åren bjuder kvällens spelning kanske inte på några större överraskningar. Likväl slås jag ännu en gång av vilken låtskatt de besitter. Hur hårt det drabbar mig när de vemodiga melodierna möter de pulserande elektroniska rytmerna. Hur tidlöst cool och snygg den retrofuturistiska inramningen och Blade Runner-estetiken, faktiskt är.
När kvällens sista spelning är slut möts vi av beskedet från storskärmen att Subkultfestivalen kommer tillbaka nästa år och att de tidiga rabatterade “blind bat”-biljetterna (vilka sålde slut på bara någon timme) släpps redan på måndag. Det subkulturella lilla paradiset i Dalaborgsparken kommer att återuppstå. Vi ser redan fram emot att komma tillbaka.
Alla konsertbilder är tagna av David Sundbaum
