Under helgen tog Subkultfestivalen plats i Vänersborg. HYMN var givetvis på plats. I den första av våra rapporter från årets upplaga berättar Hans Wåhlberg om festivalens två första dagar och om sina möten med några av besökarna. Alla konsertbilder är tagna av David Sundbaum.
Före festen – pulsen stiger
Jag anländer till Vänersborg redan dagen före festivalens invigningsdag. Jag tar en promenad på stan för att ta pulsen på den. Hade jag varit läkare hade jag blivit lite bekymrad. Det är glest med folk som rör sig och trots strålande sol är det tämligen glest på uteserveringarna. Jag möter inga alls som är festivalbesökare och av dem jag pratar med är det få som vet att det är Subkult dagen efter.
På morgonen därpå som är festivaldagens första rör jag mig över den långa Dalbobron för att se om det börjat röra sig på campingen som ligger strax intill festivalområdet, med fin utsikt över kanalen. När jag kommer dit är det 6-7 tält uppsatta och ett par husvagnar. Några har just kommit och en del redan dagen före. Bland andra en kille från Umeå som kallar sig Offer och som med glatt humör, regnbågsfärgat hår och regnbågsfärgad handduk knuten kring midjan, jobbar frenetiskt med tältpinnar och linor för att förankra sig ordentligt i vinden. Han är alltid först på plats säger han. En veteran som varit med på alla Subkultfestivaler utom den första 2016. Han gillar trallpunk och ser mest fram emot En Svensk Tiger.
Snart ansluter Ola från Borlänge som är tältgrannen. Han har varit på samtliga Subkultfestivaler och är alltid bland de första på plats och bland de sista att lämna, säger han. Han nämner Hatari, Spetsnaz och Suicide Commando som främsta band att se fram emot. Malin, som trasslat sig fram med tåg från Kalmar efter fyra byten på vägen, ska jobba som volontär men har varit vanlig besökare tidigare. Hon är mer goth i sin estetik och ser fram emot Kælan Mikla, Selofan, Suicide Commando och Covenant om hon nu får möjlighet att njuta av dem under volontärjobbet. Alla nämner de också att banden är grädde på moset så att säga och att minst lika viktigt är att få träffa gamla och nya bekanta och vänner. Jag tänker att detta är en ofta underskattad och lite bortglömd del av festivaler. Det handlar inte bara om musiken även om det är just den som förenar, utan det har också en viktig social funktion att föra samman människor från hela världen och få dem att umgås och ta del av varandras livsberättelser, glädjeämnen och svårigheter.
På mitt hotell lär det bo ett par som kommit från San Francisco. På campingen möter jag också två finska tjejer, Eevi och Selma, som sitter och ”goth-sminkar” sig för kvällen. De är knappt 20 år fyllda och yngst i gänget som samlats kring mig. På tältet har de egenhändigt tryckt ”Finland gothique” och annonserar därmed precis sin identitet. Det är deras första besök på Subkult. I Finland finns ingen liknande festival, berättar de, och de sökte därför upp vad som fanns i Sverige som kunde tillfredsställa deras gothböjelser. Snart samlas allt fler campare och kämpar med sina tält runt om oss. Solen skiner och värmer, men framför allt är stämningen varmt förväntansfull. Jag möts under besöket på campingen bara av lust, glädje, värme och välvilja. Det visar att arrangörerna lyckats förverkliga sin vision att skapa ”en stor årlig mötesplats där människor från olika platser i Sverige och internationellt kan mötas”.
Att möta de här sköna människorna på förmiddagen blir för mig, som är förstagångsbesökare, en perfekt start på festivalen.
Dag 1 – torsdag
Första dagen är endast halva festivalområdet öppet och bara utomhusscenen Aura används. Tanken är att det ska bli ett invigningsparty i något mindre skala innan de stora skarorna anländer för fredagen och lördagen.
Solen steker på himlavalvet när synthduon Coppia, paret Louise och Peter Marchione, går upp på scenen strax före sex på kvällen. De är stolta att få inleda hela Subkult och upplyser om att det är deras allra första spelning. Med tanke på detta är det en imponerande spelning de gör. Louises röst är klar och kraftfull, synthslingorna sitter som gjutna och de har ett bra samspel på scen där framför allt Louise jobbar hårt för att få igång de ännu relativt glesa publikraderna. Allt fler dras dock till scenen av energin som kommer därifrån. Jag hade inga som helst förväntningar och blir därför glatt överraskad och försöker efter giget förmå Louise att ställa upp på en kort intervju. Tyvärr måste de båda skynda hem till Eskilstuna och barnvakten så det fick bli en annan gång. Det är ett hårt liv att vara synthstjärnor.
TOMMA INTET står näst på tur och är för mig ett av festivalens huvudnummer. Jag inser snart att det inte är alla som har den känslan. Det är fortfarande glest i publikleden och många hänger kvar i barområdet strax intill. Egentligen är de helt malplacerade med sina fyra gitarrer, bas, trummor och en keyboard. Deras sjumanna wall of sound kontrasterar mycket av de minimalistiska synth-akter som festivalen annars bjuder. De har dock sina fans framför scenen som bjuds på det bästa sjumannabandet har i sin stora låtlåda, ”Acid BaCID BAPTISM”, ”FUGLESANG”, ”DET STORA BLÅ” och förstås ”TAEDUM VITAE” som Subkult-festivalen har som temamusik i sina reels. De har också blivit allt säkrare i sin form och ger ett samspelt intryck trots att de ibland roterar medlemmar.
Det är tätt, samspelt, drivet och en manifestation av deras ställning som, i mitt tycke, den troligen starkaste svenska gruppen just nu. Mana Alipour intervjuade dem i HYMN tidigare i maj och de menade då att ”planeterna plötsligt låg i linje” i och med senaste plattan HISINGEN TAXI RIDER. En observation som jag stämmer helt in i. Nya plattan ”drabbade mig” helt och fick mig att återupptäcka deras tidigare material. De säger själva att deras sound har satt sig med tiden och det gör också senaste plattan till deras mest sammansatta och helgjutna hittills. Den är helt enkelt lysande och kan mycket väl bli årets allra bästa svenska album 2025. På torsdagskvällen i Vänersborg visar de att de håller samma klass på scen. På fredagen spelar de i Stockholm på lilla Hus 7, vilket känns märkligt (läs recensionen från den spelningen här). Nog behöver TOMMA INTETs stora musik en större lokal än så, och en större publik (?).
Ebba Gold känns inte heller klockrena på festivalen som förvisso har en hel del trallpunk i line-upen. Detta är dock ett rent coverband som enbart spelar Ebba Gröns, Imperiets och Thåströms låtar, vilket väl gör dem mer till ett tribute-band. De ger också någon form av ”ursäkt” eller ”förlåt att vi är med”-tal i början och ”ursäktar sig” med att de en gång fick ett erkännande av Thåström själv. Det blir lite firmafest-stämning tycker jag, men de drar ändå fram ganska många till scen och får igång både allsång och hoppande.
Strax innan isländska Hatari ska gå på så öppnar sig himlens portar och regnet öser ned under hela deras gig. Det förtog givetvis en del av entusiasmen för deras mastiga industrial-doftande synthvägg. De känns som kvällens huvudnummer för flertalet av besökarna denna första festivaldag och hälften av de närvarande rusar också oförfärat ut i ösregnet för att hoppa och dansa till den tunga technopunken. De bildades 2015 med det ganska ambitiösa syftet att krossa den kapitalistiska världsordningen (?) och ger ofta spektakulära scenshower. Så också denna kväll då de styrt ut sig i något som liknar Star Wars-uniformer med dragning åt cybergoth. Flera av fansen framför scen har liknande utstyrsel.
En av frontsångarna, Matthias Tryggvi Haraldsson, är sedan en tid tillbaka utbytt mot Svarti Laxness, men enligt följare är skillnaden på deras performance tämligen liten. Röstförvrängningen är densamma. De blandar friskt isländska och engelska och ger givetvis fansen nya singeln ”Quality Control”. Avslutar gör de med det omdebatterade Eurovisionsbidraget för Island 2019 ”Hatrið mun sigra”. Lyckliga men dyblöta ramlar festivalbesökarna in i rader av taxibilar som strategiskt placerat sig utanför entrén vid midnatt.
Dag 2 – fredag
På fredagsmorgonen duggar det fortfarande lätt och jag är ganska nöjd med att inte bo på campingen och vara tvungen att kliva ut ur tältet och ordna med egen frukost i det dyvåta gräset, utan istället göra en långsittning vid hotellets frukostbuffé och med många koppar kaffe som sällskap skriva rent gårdagens anteckningar.
Framåt lunch klarnar det upp och det bådar gott inför en lång dag späckad med intressanta akter. Nu har även scenen Stella, och därmed hela festivalområdet, öppnats. På den scenen öppnas också dagen med ett av festivalens dragplåster Selofan. Den grekiska synthduon, Dimitris (bas, sång, keyboard och saxofon) och Joanna Pavlidou (frontvokalist), brukar beskrivas bäst med det svåröversatta ordet haunting. Kanske hade deras mörka och melankoliska men melodiska synthmattor gjort sig bättre när mörkret faller än i strålande solsken. Nu är scen Stella förvisso försedd med tak och ger därmed lite mer klubb-känsla. HYMN-kollegan Anton (som skriver om dag 3) föreslår att den tidiga slot-tiden kan vara ett sätt att locka dit många redan från start. I så fall är det tveksamt om det funkar med tanke på den ungefär halvfulla lokalen, trots finbesöket och i jämförelse med de senare akterna på samma scen som fyllde lokalen.
Duon gör dock ett fokuserat, disciplinerat och proffsigt framträdande utan att tappa nerv och känslor. Samspelet med publiken känns kärleksfullt och Joanna bjuder på sig själv, delar ut blommor och skickar slängkyssar. Det är också hon som står för det visuella med sina långbenta promenader längs scenen, ålande med överkroppen och formande små figurer med armar och händer, iklädd en läderdräkt (latex?), läderkeps, glittriga rödaktiga strumpor och solglasögon. De ger publiken sina hits ”Auf Deiner Haut”, ”Give Me A Reason” och ”There Must Be Somebody”, med flera, och trots den lite kyliga känslan i musiken är det med en värme i kropp och hjärna jag går till nästa gig.
Death by Horse är först ut på scen Aura. Snabb punk som talar till fötterna. En skarp kontrast till mörka Selofan som spelade strax innan på den andra scenen. Skåningarna startade redan 2016 och gav ut två album 2019 men sedan dess endast singeln ”I Got Erection” (2022). Nu lär dock ett nytt album vara på gång och efter Vänersborg bär det av på Tysklandsturné för bandet som också har turnerat mycket ihop med amerikanska band. De inleder också med något man kunde kalla cowboypunk. ”Burning the Witches” däremot har ska-rytm i botten och de hinner även leverera en ny låt, ”Blood on my hands” som enligt Jahna finns med på ett kommande album, vilket då blir det första på sex år. Det är genomgående snabbt, tätt ös, det är bett i Jahna Lunds sång och hon jobbar hårt på scenen för att få igång publiken i det gassande solskenet. Death by Horse har kvaliteter som gör att de enligt min mening står på en lite högre nivå än de övriga punkinslagen denna dag.
Karin Park är näst i tur på Stella-scenen och hon fyller snabbt rotundan (en anrik folkparks-dansbana) med entusiastiska fans. Hon har spelat tidigare på Subkult och tycks ha en trogen följarskara bland dess besökare. Hon är måhända festivalens duktigaste musiker och är oerhört mångsidig och har jobbat ihop med storheter som David Bowie och Lana del Rey, vunnit Grammys, skrivit det norska Eurovisionsbidraget 2023 och haft roller i musikaler och filmer. Dessutom är hon också en del av maken Kjetil Nernes band Årabrot. Det kanske samtidigt är lite av hennes svaghet att man inte riktigt vet vad man får av henne. Konserterna har ofta helt olika karaktär från gång till gång.
På Subkult detta år gör hon en spelning med högt tempo och pulserande synthar. Mitt i låten ”Teardrops” blir det ett litet haveri med syntharna men hon finner sig snabbt och rutinerat och levererar sedan pumpande basrytmer som får golvet att gunga. Hon jobbar frenetiskt med spakar och rattar och skruvar upp tempot allt mer. Det är rytmiskt, dansant och mycket kompetent med låtar som går över i varandra så avslutningen blir som en lång rytmkavalkad. För mig blir det den andra positiva överraskningen dittills.
Det bör nämnas att jag måste helt hoppa över de band som spelar på festivalens minsta scen, Helgon, eftersom de krockar med akterna på de större scenerna. Det är Mellanslag, Dahlia, The Dead and Living samt Krigsstigen som inte får någon recension här. Punkbandet Björnarna hoppar jag också över eftersom jag passar på att äta när de spelar.
Emmon (aka Emma Nylén) tar över electro-stafettpinnen från Selofan och nu har många fler hittat över bron till festivalområdet så Stella-scenen fylls ganska snabbt. Jag har inte varit helt såld på hennes studioproduktioner men blir glatt överraskad hur snabbt jag fångas av hennes taktfasta beats live. Hon verkar vara i högform, ler och småpratar glatt med publiken mellan låtarna, och den svarar med att formas till en gungande, klappande, lycklig massa. Bakom henne finns Niklas Kärreskog och Jimmy Monell som hanterar syntharna. De spelar nya singeln ”Speak to Me” för första gången live och ger dessutom två låtar, ”Decisions” och ”Cold Within”, som kommer finnas på albumet Icon som släpps i höst. Som grädde på moset dyker Majestoluxe (aka Conny Fornbäck) upp och framkallar intressanta ljud med sitt modulärsystem. Efter konserten får jag ett kort snack med Jimmy Monell som tycker att det var en väldigt kul spelning. Det framgick också till publiken som också gav omedelbart gensvar. Alla verkade ha roligt och det är ju en inte betydelselös detalj på en festival.
The Skeletal Family är ett genuint postpunkband, bildat redan 1982. Det är alltså ett gäng ärrade veteraner som vevar igång på Aura-scenen, förutom frontande sångerskan Anneka Latta som är den fjärde i raden sedan originaluppsättningens Anne-Marie Hurst slutade (och återkom och slutade igen) samt trummisen Adrian Osadzenko som kom in 2012. De ger ett energifyllt och entusiastiskt gig och glimtvis låter de som tidiga Siouxsie & the Banshees eller faktiskt U2, åtminstone Stan Greenwoods gitarrspel. Jag är dock tvungen att smita ifrån deras gig för att prata lite med Jimmy Monell (se Emmon ovan).
Rotersand är ännu en akt lite i stil med Selofan och Emmon men jag inbillar mig att det faktum att de är tyskar ger en viss särskiljande karaktär. Det känns mer marschlikt och med tyngre markerade taktslag åtminstone i de inledande numren. Snart börjar melodierna framträda mer, i ”Waiting to Be Born” exempelvis, och det känns alltmer dansant och inte minst underhållande. Rascal Nikov (alias Rasc) är frontfiguren som sköter sång och studs-showen på scen. Han påminner om en påtänd Marc Levengood när han studsar och snurrar runt på scenen. Plötsligt hoppar han ned i publiken också och får hela hallen att hoppa med och klappa händer i takt med deras tunga beats. Det är en energi som smittar och publiken är helt med på noterna. Det är för övrigt mitt samlade intryck av festivalen som sådan att de allra flesta har riktigt roligt, oavsett man gillar trallpunk, aggrotech eller EBM.
Krymplings ratar jag för att istället lyssna och dansa en stund när DJ Adina Hargeby/Klubb Död lirar på scen Helgon där flera olika DJs underhåller med jämna mellanrum. Trots pågående konserter är det många danssugna som fyller golvet när jag kommer dit. Det är ännu en generell observation jag gör; att många är väldigt danssugna. Kul!
Suicide Commando får göra dagens sista gig på scen Stella. Det är veteranen Johan van Roy som leder den belgiska trion med beundransvärd energi. Här är det återigen synthar som är framträdande men kryddat med analoga trummor som ger en extra dimension. Det blir också mindre melodiöst och betydligt råare, hårdare sound än de föregående akternas. Gruppen kan räknas in till subgenren aggrotech, med röstförvrängare och lyrik strösslad med ord som ”kill”, ”destroy”, ”torture”, ”hell” och förstås ”suicide”. Jag tolkar det som en samhällskritik framförd som ett vredesvrål. Van Roys utrop ”No More Fucking War” ger en skön bekräftelse på detta. Det som till en början för ovana öron låter väldigt aggressivt (exempelvis låten ”Bind, Torture, Kill”) och monotont med hammarslagsrytm, övergår efter en stund i en sorts tillvänjningsfas och melodierna kan skönjas i larmet och lyriken som framförs med den metalliska röstförvrängningen. Det blir också mer och mer dansvänligt och bandet får, eftersom de är sist ut på scen Stella, kvällens första extranummer, vilket blir en bejublad ”Hellraiser”.
Camouflage är allra sist ut dag 2 och spelar på utescenen Aura. Den här kvällen utan hällregn men med lätt kyla i luften. Det rutinerade tyska synthpopbandet känns så här strax efter Suicide Commandos öronmangel som tämligen tama, närapå mesiga. Det hjälper inte mina elaka tankegångar att sångaren Markus Meyn mer liknar en uppläsare av ekonominyheter (typ). De har dock lockat sin egen publik till denna scen och lyckas med hårt jobb av sångaren Markus få den att klappa med i deras hits, ”The Great Commandment” och ”Love Is A Shield”. Jag har lite svårt att efter ungefär tio timmar oavbruten musik bryta ned mitt initiala motstånd mot den här typen av lättvikts-synth. Allra bäst blir den när de låter sin egen låt ”We Are Lovers” sömlöst förvandlas till New Orders ”Blue Monday”. En förvandling som luckrar upp mitt initiala mentala motstånd och som funkar för de flesta att släppa fotfästet och lyckostudsa till.
Jag och kollegan Anton studsar inte precis hem till hotellet utan snarare stapplar på något ostadiga ben, efter ett halvt dygn på fötter och musik fortfarande ringande i öronen. Dalbobron känns alltid ännu längre på återvägen men den här kvällen är åtminstone regnfri. Dag 3 som är sista dagen tar Anton Lindskog hand om efter en välförtjänt sovmorgon.
Alla konsertbilder är tagna av David Sundbaum
