Nästa vecka åker jag till Roskildefestivalen för 15:e gången. Förutom 2019 och pandemiåren har jag åkt dit varje år. Räknar man på det så har jag varit på Roskildefestivalen i exakt 99 dagar, vilket innebär att jag nu på tisdag kommer att ägna min 100:e dag på det danska fältet.
Här kommer därför en lista med lite blandade minnen från mina 15 år på det danska fältet:
- Den gången Keith Richards i ett mellansnack sa “It’s good to be here. It’s good to be anywhere really”.
- Den gången Bruce Springsteen bjöd upp The Roots på scen.
- Den gången ett par från norska Camp Coffin skulle gifta sig på Orangea scenen och jag bjöd in mig själv eftersom jag råkade ha backstagepass det året. Brudgummen kramade mig och sa “You made it!” för att han kände igen mig från instagram.
- Den gången en finsk biker berättade för mig och min vän om att han hade kissat i kors med Ozzy Osbourne på 90-talet.
- Den gången samma vän fick en soppåse fylld med torkad fläsksvål i knät av någon random dude som försvann och vi aldrig fick svar på var påsen kom ifrån.
- Den gången jag raggade på en norsk tjej och frågade om hon ville ta en bärs i mitt camp. Hon tittade konstigt på mig och gick. Bärs betyder bajs på norska.
- Den gången Pete Doherty (ironiskt) och Coldplay (oironiskt) spelade “Billie Jean” samma dag veckan efter att Michael Jackson hade gått bort.
- Den gången Tyler the Creator bjöd upp två snubbar i vargkostymer och lät dem rulla runt honom på scenen i hans rullstol (han hade brutit benet på en tidigare spelning den turnén).
- Den gången Ninja från Die Antwoord hade på sig jättelösa Dark Side of the Moon-mönstrade kalsonger och han envist skulle juckdansa så att man ständigt kunde se konturen av hans penis.
- Den gången en gubbe öppnade min öl med sin flipflop eftersom den hade en inbyggd flasköppnare.
- Den gången jag och en kompis gick till festivalens internetcafé (ja de brukade ha det), sökte på “Funny cats” och skrattade så vi föll ihop åt dumma kattklipp på Youtube. Vi upptäckte sen att det hade ringlats en lång kö till internetcaféet som inte var lika roade av att behöva vänta ut två fulla 18-åringar som skrattade åt knäppa katter.
- Den gången mina föräldrar köpte endagsbiljett för att se Stevie Wonder och bjöd mig på festivalområdets dyraste middag: Oxfilé på Busbus. När jag var mätt och hade svårt att få ner mer mat kom en dansk man förbi, tog det sista av oxfilén i munnen och tuggande sa “mange takk” medan han gick iväg. Mina föräldrar var förfärade, jag skrattade gott.
- Den gången Kavinsky inte orkade gå av scenen för extranumret och bara gick ner på huk bakom DJ-båset och vi som stod på kanten av publikhavet såg hur han passade på att tända sig en cigg.
- Den gången vi sista dagen bland övergivna camps hittade ett krocketset och hundratals oöppnade öl och spräckte ölburkar/spelade ölgolf.
- Den gången Paul McCartney avfyrade raketer under “Live and Let Die”.
- Den gången Foxygen gick av scenen och spelade sin största hit som utgångslåt från högtalarna istället för att spela den live. Artister som vill trolla sin publik, take notes.
- Den gången Petter öppnade Orangea scenen inför ett nästan tomt publikhav men fick lite jubel när han bjöd upp danska hiphophjälten L. O. C.
- Den gången jag gick förbi Orangea scenen när Kim Larsen spelade och först efteråt förstått storheten i honom och att jag aldrig kommer få den chansen igen.
- Den gången jag blev bjuden på en brownie och först efteråt förstod att det var cannabis i den, skulle passande nog se stonerrockbandet Baby Woodrose precis då.
- Den gången Thomas Öberg gick runt i Security-väst innan bob hunds spelning och låtsades vara en del av personalstyrkan, tills någon upptäckte det och började ropa på honom.
- Den gången The Prodigy fick alla att gå ner på huk och sedan hoppa upp i luften samtidigt till “Smack My Bitch Up”.
- Den gången jag återkom efter pandemin och insåg att min rygg inte längre klarar av enbart ett liggunderlag.
- Den gången jag hörde (och deltog i) Glädjeskriket när Tame Impala 2016 började spela “Let it Happen” som första låt.
- Fyllan vi byggde under Tenacious D för att vi skulle dricka en klunk varje gång scenskärmarna visade danska killar i keps.
- Alla gånger artister kommenterat den uppblåsbara Alien som håller tag i en uppblåsbar ko så att det ser ut som att de knullar.
- Alla gånger ropade “Copenhagen” istället för Roskilde. Doja Cat gjorde en “grej” av de ifjol för hon visste inte hur det skulle uttalas och lät en tjej i publiken säga det istället. Hedrar henne.
- Alla gånger man försökt hitta vänner i enorma folkhav baserat på dåligt tagna bilder och beskrivningar av flaggor de står i närheten av.
- Alla sura uppstötningar man fått av att försöka dricka ljummen tuborg nio på morgonen.
- Alla gånger folk hajpat att äta på gringo nachos. Det är bara nachos? All bra mat man minns har ju tyvärr försvunnit, vitlöksbröden! Wunderwurst-ståndet som serverade korv av Roskildes lokala brandmän! Laxbageln man åt upp halva av och sedan åt upp resten av medan man stod i ett publikhav och väntade på en artist. Jag ser dock fram emot att se vad food courten har att erbjuda i år. Sist hade de risotto med insekter, mums!
- Alla dumma outfits, klistermärken, toalettklotter och annat som blir ännu roligare av att det är på danska.
- Känslan av hur alla successivt blir en mindre del av det ordinarie samhället och mer en del av den nya normen som gemensamt skapas på festivalen. Som generellt är mer accepterande och kärleksfullt mot allt och alla.
