Karl Marx påstod, bland mycket annat, att ” allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”. Med detta i bakhuvudet blir det lättare att sympatisera med flockarna av arga metalheads som tar varje tillfälle i akt att bespotta genrens intåg i den samtida kulturen. Hotet om förflyktigande, om det profana, om HM-tischor och Way Out West tycks ständigt närvarande. Vem kan klandra den som in i det sista bara vill ha någonting som känns… äkta?
Likt Moses har San Fransisco-bandet Deafheaven varit en veritabel vattendelare ända sedan genombrottet med Sunbather för mer än tio år sedan. Å ena sidan – gutturala vrål, kryptiskt bildspråk, massiva väggar av gitarrmangel. Å andra sidan- publikfriande postrocksolon, blekta snaggfrisyrer och hopplöst nostalgiskt skimrande romantik. Kanske just för att försvåra för både kritiker och fans har Deafheaven också en tendens att kränga av och ann. Efter att ha gått hela vägen till inställsam shoegaze svänger man tillbaka och kör plötsligt pit-vänlig, rifftung metal. Hipstermetal? För välkalkylerat? Mycket möjligt – men samtidigt inte alltid övertygande.
För att vara ett band som gärna citerar Mila Kundera och Graham Greene är Deafheaven i Köpenhamn ett nästan chockerande slipat livemaskineri, en slipad industrimaskin ledd av den gamla skolans rocketikett. George Clark, med utseendet hos världens farligaste sovjetiska friidrottare, viftar i gång oss med domderande handrörelser, river av några klassiska copenhagenicanthearyou, sköter sitt mellansnack med den hetsiga energin hos en bodybuilders youtubekanal och har ett maner som hela tiden påminner om att just fan, metal är ju faktiskt ganska töntigt.
I stark kontrast till detta står gitarrsvall som med största sannolikhet gör all annan crescendobaserad postrock totalt överflödig och som återigen hotar att reducera intellekt, snille och smak till spillror av pastischartad rockjournalistik. Så bra är det faktiskt, och just så vackra blir faktiskt ”Sunbather”, ”Brought to The Water” och ”Amethyst” (för att inte tala om den numera kultförklarade ”Dream House” som utmynnar i gruppexorcism.
Någonstans här, mellan det profana och heliga, det transcendentala och högst värdsliga, står Deafheaven i en stadig Van Damme-split. Det är urbota töntigt och makalöst vackert, hänsynslöst välmanikerat och rasande äkta. Det går fortfarande inte att göra rätsida av. Deafheaven är av och utanför sin tid. Allt fast förflyktigas, men vart det tar vägen sen är inte alltid givet – ibland hänger det över oss, som en skugga, en dimma, ett fuktigt moln av junirök.
